Häckens formationsproblematik

Häcken 2018 ska stöpas i en 4-3-3-form. Det har tränaren Andreas Alm varit tydlig med.

Vid behov ska laget dock kunna svida om till 3-5-2-skrud (5-3-2 om ni så vill).

De stora skillnaderna mellan formationerna är:

  1. Antalet mittbackar (två respektive tre).
  2. Spetsen på mittfältstriangeln (offensiv respektive defensiv).
  3. Antalet central anfallare (en respektive två).

Laget har testat båda varianterna under försäsongen – med blandat resultat.

I fredags betonade Andreas Alm att 3-5-2 inte sitter lika bra som 4-3-3. Det märktes i lördagens möte med GIF Sundsvall.

I den första halvleken kändes laget (Abrahamsson – Wahlström, Lindgren, Ojala – J. Andersson, Friberg, Faltsetas, Berggren, Arkivuo – Paulinho, Mohammed) baktungt och tandlöst. De hade svårt att skapa tryck framåt, de hade svårt att skapa målchanser.

Det blev bättre efter paus när de, som Alm uttryckte det, ”hade dragit tussarna och plåstret”, men problematiken kvarstår: 3-5-2-formationen fungerar inte fläckfritt än.

Tid finns dock fortfarande innan allsvenskan drar i gång.

Nu kanske ni tänker: Varför behöver laget ens kunna skifta mellan två olika formationer?

För att de ska bli mer flexibla och anpassningsbara, såklart. Dels med tanke på vilket motstånd som står på andra sidan, dels med tanke på vilka spelare som finns tillgängliga. Mot GIF Sundsvall saknades exempelvis truppens båda naturliga ”tior”, Daleho Irandust var krasslig och Viktor Lundberg inte i matchform efter skada och influensa. Med tanke på ”tians” vitala betydelse i 4-3-3:an (där spetsen på mittfältstriangeln är offensiv) blev Alm nästan tvungen att välja 3-5-2:an.

FOTO: Bildbyrån
Daleho Irandust. FOTO: Bildbyrån

Dessutom finns det ett visst överraskningsmoment i det hela. I fjol startade Häcken exempelvis ett par matcher med 3-5-2 för att bara efter ett par minuter byta till 4-3-3 genom att flytta upp Alexander Faltsetas på mittfältet. Det ställer frågor till motståndarna.

***

Intressant att nämna i sammanhanget är också det faktum att Alhassan Kamara placerades på bänken mot både Norrby och GIF Sundsvall. I båda matcherna formerade Alm laget utefter en 3-5-2:a.

Passar inte anfallaren lika bra i det systemet? Föredrar Alm att använda sig av två rörligare spelare längst fram (Nasiru Mohammed och Paulinho)?

Det kan mycket väl vara så.

***

Mittfältstriangeln, den behöver nog förtydligas en aning.

Så här: Häcken använder sig alltid av tre centrala mittfältare. De formeras som en triangel. I 3-5-2-formationen är triangelns spets riktad mot det egna målet. Till exempel: I mötet med GIF Sundsvall sjönk Alexander Faltsetas djupare än Erik Friberg och Gustav Berggren.

I 4-3-3-formationen är spetsen istället vänd mot motståndarnas mål. Det blir två defensiva mittfältare (Alexander Faltsetas och Erik Friberg allt som oftast) och en offensivare framför dem (Daleho Irandust exempelvis).

Solklart, va?

***

Till sist: Det är inte bara Häcken som arbetar med skepnadsbyte när det gäller formationer. Mot Öster senast gick IFK Göteborg och Poya Asbaghi till exempel ifrån det frekvent använda 3-4-3-mönstret och körde en mer 4-4-2-lik uppställning.

Analysen av det får dock vänta till en annan dag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *