Sökte alltså svaret på Gais framgångsrika 2011 nu på förmiddagen och fann en dyblöt Fredrik Lundgren, en ännu dyblötare Kjell Pettersson, en Mats Persson på analyshumör och en Alexander Axén på samma spår.

Som erfaren journalist vet man att hugga när bytet minst anar, som dagen efter första derbyvinsten mot IFK sedan 2008, där vi redan vet att Gais hamnar före Blåvitt i tabellen för första gången på 22 år.

Lurade Mats Persson att avslöja hemligheten bakom årets relativa succé. Och vet ni vad (läs det här långsamt): Det finns ingen. Eller omvänt, det finns mängder med förklaringar, men inget trolleri, inget oprövat.

Konceptet i korthet: Gais hade redan 2010 en stabil allsvensk trupp, enligt Mats Persson rentav underskattad. Det som saknades var anfallsspets. En rad omständigheter löste problemet. Ni kan namnen. Santos (betydde mer än man kan tro), Omotoyossi (smart i det läget), Wanderson (Wanderson!), Celik (fick speltid, utvecklades av det) och Bassombeng. Plus Markus Gustafsson (Öis) och Erik Johansson (Falkenberg). In-spelare som visat karaktär, levererat och kommer att leverera även 2012.

Truppbyggande handlar om långsiktighet, men också snabba beslut. Det vet Mats Persson efter lång erfarenhet från Västra Frölunda, IFK Göteborg och nu Gais.

- Man har en ryggmärgskänsla – och går på den. Jag har ställt frågan själv, varför lyckas vissa värvningar och andra inte. Antingen är jag som sportchef väldigt bra eller har en evinnerlig tur. Förmodligen en kombination, fundarar Mats Persson från sitt arbetsrum på Gaisgården.

Han talar också om “tricket”, för att framstå som framgångsrik.

- Skall du göra några misstag måste de vara billiga – särskilt när man inte har några pengar …

Och så lite om framtiden.

* Gais skall enligt Mats Persson fortsätta göra det de gör, spela det spel man gör.

* Gais skall vårda U17-laget som vann Gothia cup. Där finns ädelstenar, som Gais måste ta vara på.

* Gais sitter bara på två utgående kontrakt, där Mervan Celik enligt all tänkbar logik lämnar och där samtal med Fredrik Lundgren vidtar efter säsong.

På väg ut från träbyggnaden som även inhyser tränarna stöter jag ihop med Alexander Axén, som följt dagens träning på avstånd (inomhus). “Inte mitt väder”. Han slår fast en sak från derbyt på Gamla Ullevi.

- Jag såg om matchen när jag kom hem i går. Ljudlöst. Och jag måste säga att den var mycket bättre än vad jag tyckte efteråt. Nyckeln är att vi vinner mittfältet.

Det är nog så. IFK saknade kraften i duellerna, orken att ta striden, modet att vinna.

Den här gången.

För Gaisgården doftar av ödmjukhet redan dagen efter. Inget tas för givet. Som Kjell Pettersson, med regnet rinnande i ansiktet, säger: “Vi har en match kvar, Balkander”.

Glöm nu inte att lyssna på klippet med Fredrik Lundgren. Hur han firade segern och vad han säger om framtiden.

Och en sak till: Tar på mig min del av vinklingarna från matchen i går, där vi i stor utsträckning lyfte fram hur svagt Blåvitt var, och inte hur skickligt Gais faktiskt agerande. Något att tänka på för mig och andra sportmurvlar. Lätt att bli fartblind och missa i analysen.

Så var det sagt.