Veckans samtalsämnen – Guidetti, Majstorovic, Ibrahimovic, Prioritet Finans och Jeffrey Aubynn – lägger vi åt sidan en stund och fokuserar återigen på Valhalla, IFK Göteborg och Stahres nästa steg i sitt blåvita bygge som ännu inte bär.
Jag har själv fört oräkneligt antal diskussioner på temat ”vad är 4-0 mot avskalat Degerfors värt?” och ”att vinkla 2-2 mot Fredrikstad som något positivt är enögt”.
Och där står vi.
Om vi tar diskussionen om motstånd vs egen kvalitet först.
Kan man egentligen dra några som helst slutsatser efter en insats mot ett superettalag som ville framåt och gick bort sig defensivt? Enligt mig, absolut.
Du kan se linjer, energi hitta framtida samspel och mönster även i ett lägre tempo mot en mindra bra motståndare.
Och så första halvleken mot Fredrikstad. 0-2 på inlägg och två nickar. Vad var det ett tecken på? Jo, att Blåvitts defensiva kantspel inte lyckades sätta tillräcklig press på motståndarna.
En otäck blotta för Stahre & Co.
Vinnarinstinkten och moralen i andra halvlek samt Pontus Farneruds sena kvittering bör också in i helhetsanalysen. Att ”aldrig ge upp” är fina fisken och ger säkert extrapoäng under en säsong, eftersom det är i slutet matcher avgörs, segrare koras.
***
I dag väntar Magnus Haglunds Lilleström. De bjuder också på mycket nytt. Kan bli en hel del fart i vårsolen i eftermiddag, misstänker jag. Och ett test att ta på allvar i efteranalysen. Finns, med en knapp månad kvar till seriepremiären, inget att göma sig bakom längre.
***
Om Frölunda menar allvar är det nog bäst att flytta fram positionerna i eftermiddag mot Brynäs. Att bromsa sig in i ett slutspel känns inte som rätt metod.
