Det blev avslaget, som en skakad julmust som upptäcks gömd bakom granen på juldagsmorgonen, där all kolsyra gått förlorad redan i öppningsögonblicket. Som när Zlatan Ibrahimovic dunkade in 1-0 på Sebastian Larssons perfekta “ballonginlägg” på högersidan och Ola Toivonen en stund senare följde upp med 2-0 på Zlatans stenhårda inspel från vänsterkanten. Vi hade inte tagit så många klunkar, men det smakade bra och vi såg till och med syner om flygande champagnekorkar i Kiev förste juli eller åtminstone 11 juni (efter premiären mot Ukraina). Det var taggat, koncentrerat och väldisponerat. Vi upptäckte linjerna, fick löpningarna och nickade igenkännande. Det här doftade framgång, promenad i parken och perfekt kväll. Vi saknade Johan Elmander (han kan nå startplats) och förmodligen Anders Svensson (vilades), men vi fick en elva som till nio elftedelar är den Erik Hamrén förmodligen ställer på benen om tolv dagar. Sedan tog Island över. Dominerade händelserna och reducerade rättvist. Samtidigt blottades svensk lättja. Fyrtorn Mellberg och Olsson tappade markeringen på Sigthorsson – i luftrummet. Jag fick först känslan av att Andreas Isaksson, i sitt första ingripande, såg stillastående ut, men jag lutar mer åt markeringsmiss. Sedan vet ni vad som hände, vad som alltid händer i vänskapsmatcher. Det byts. Det blir svåranalyserat, men det luftas. Och det är bra. Sverige bytte samtliga offensiva spelare förutom Ola Toivonen. Jag funderar på om vi fick svaren på de frågor vi ställt. Är Andreas Granqvist vår man på högerbacken? Hur är Andreas Isakssons form, egentligen? Svaret på den första frågan är ja, den andra: förmodligen, men han behöver matchen mot Serbien med. De isländska skotten/prövningarna var för få.

***

Jag vet inte vad vi kan ställa för krav på en fotbollspublik i form av ljudkuliss på en träningslandskamp tolv dagar före ett EM-slutspel, men jag vet med säkerhet att jag under årets allsvenska – Gaismatcherna med färre än 4000 inkluderade – inte hört spelarnas interna samtal bättre än i kväll. Anders Granqvists breda skånska och taktiska råd till Emir Bajrami, Jonas Olssons hemliga viskningar till Olof Mellberg och Erik Hamréns direktiv från kanten. Jag skall inte klaga. Det förhöjer, på sitt sätt, värdet av helhetsintrycket, det ger en dimension till – men … jag hade hellre hyllat göteborgare och tillresta för en enastående temperaturhöjare dagarna före avresan till Ukraina. Den fick vi inte. Jo, jag noterade vågen i andra halvlek.

***

En och annan gladdes åt att få se Ragnar Sigurdsson, Pontus Wernbloom och Tobias Hysén på planen samtidigt. Den IFK-trio som kanske allra tydligast gjorde säsongen 2009 till vad de i slutändan blev.

***

Tobias Hysén utsedd till matchens lirare. På Gamla Ullevi. I Göteborg. Efter spel i de 45 minuter matchen stod still. Jag hade lagt min röst på någon ur trion Zlatan Ibrahomovic, Behrang Safari eller Kim Källström. Det är det bästa med fotboll. När alla får vara förbundskapten.

***

WILLHELMSSON stod det på “Chippens” ryggtavla. Klantigt. Och lite taskigt, nästan.

***

Om vi skall vara oroliga och dra växlar? Delvis, samtidigt är det förstås så att 2-3-målet i sista sparken aldrig (ALDRIG) hade inträffat i en tävlingsmatch.