Summering: Allsvenska våren

Vi bör såklart omfamna hela våren och försommaren innan vi summerar del 1 av fotbollsallsvenskan 2012 och utbrister ”den blomstertid nu kommer”. Jag tänkte ändå drista mig till några lokala slutsatser och funderingar, redan dagen före vi vänder upp EM-skylten i butiksdörren.

Börjar med den här: Har vi i Göteborgsmedia (GP, GT, Aftonbladet m fl) varit för snälla i vår bedömning av framför allt IFK Göteborgs och Gais insatser?

Jag funderar emellanåt – inte varje dag, men rätt så ofta – på vilka krav man har rätt att ställa på professionella idrottare i en lagmiljö, förutom att de förbereder sig maximalt, ger allt och gör sitt bästa. Särskilt som det ofta är vi ”medianer” som trissar förhoppningar och förväntningar, inte sällan i viss symbios med klubbar och supportrar, enligt devisen ”klart att det är roligt om det går bra”.

Som lagidrottare, exempelvis i en allsvensk fotbollsklubb, är man extremt beroende av en stark omgivning, medspelare i balans och lagkamrater som talar ”samma språk”. Sånt är inte givet och kommer inte av sig självt.

Det märks främst när allsvenska skyttekungar tystnar (slutar göra mål) eller införskaffade framspelare slutar assistera.

Jag har sett och rapporterat från merparten av IFK Göteborgs allsvenska fotbollsmatcher detta revanschens år, där ”all in”, ”kriga” och i viss mån ”bärande väggar” blev ord i var mans fotbollsmun.

Jag har sett ett lag som i seriespelet blandat och gett men framför allt vunnit alldeles för få fotbollsmatcher. Lite åt kramphållet till, där yttre och inre press, för  kort (?) startsträcka och för många nya spelare blandas i analysen över varför Blåvitt med Mikael Stahre vid rodret än så länge bara är ett mittenlag.

Det här är ingen kärnfysik (man skriver alltid så när man är osäker på om det man tycker är tillräckligt vasst), det är klurigare än så! Här är i alla fall mina förklaringar:

* IFK borde valt antingen Pontus Farnerud eller Nordin Gerzic. Ingen av dem har gjort succé och framför allt Farnerud (han fick rollen som nav) tycks hämmad i den blåvita miljön. Den finstämda försäsongstajmningen med Tobias Hysén och Robin Söder har inte synts till; det är någon passning för mycket i sidled, lite för få genomskärare i djupet, lite för lågt passningstempo, men säkert en helt okej passningsprocent. Jag hade, kort och gott, förväntat mig mer. Ett större mod, fler avgörande insatser. Där är vi tillbaka på kravbilden. Förväntade jag mig orättvist mycket av Pontus Farnerud? Har jag inte förstått hans roll i laget? Bedömer jag fel saker? Och är jag ensam med de här tankarna?

* Mittförsvaret är för trögt. Kjetil Waehler kommer rakryggat till spel i varje omgång, han håller ihop en backlinje som till tre fjärdedelar i princip varit intakt från omgång 1. Till vänster har Erik Lund, Logi Valgardsson, Mikael Dyrestam varvat. Först stod IFK högt – och öppnade sig för kontringar. Det straffade sig direkt. Och igen. Nu ligger de lägre och har varit ”upprullningsbara” ändå. Summa summarum: Det har varit för lätt att göra mål på Blåvitt denna vår. Försvarsspelet duger inte om man vill kunna stänga matcher och det är ett måste för ett lag som siktar på Europaspel (topp tre). Och då har ändå John Alvbåge varit formstark.

* Målskyttet. Känslan är att det mellan varven skapas för lite och att det, när det skapas, bränns lite för många lägen. Starhe testade Söder, fick ingen respons, stod på sig – vilket nu bär frukt. Tobias Hysén letar fortfarande efter den patenterade målformen. Kommer kanske mot Kalmar eller under EM? Testet av David Moberg Karlsson är löftesrikt, men har inte gett några egna mål. Kvar står vi med Hannes Stiller, som utnyttjar sin spelskompetens maximalt.

* Skador. En del av spelet. Kan inte påstå att IFK är särskilt drabbat i år – förrän nu. Effekterna av Hjalmar Jonssons skada bör bli … ny spelare in i truppen. Och så Tobias Sana, förstås. Försvann när plats var bärgad och form infunnit sig.

* För många mittfältare. Det går även att argumentera åt andra hållet. Här finns kvalitet, bredd och spets på samma gång, men för mycket klass på bänken och därmed fler valmöjligheter ger mindre tålamod och – kanske, kanske – sämre resultat. Vad gör IFK av Daniel Sobralense nu? Tvingas IFK säga nej till Gustav Svensson och/eller Sebastian Eriksson på grund av detta relativa överflöd. Och vad gör man av Nicklas Bärkroth? Tycker ännu inte att Blåvitt funnit det perfekta flytet på mittfältet, funderar på om det trots allt är Selakovic, Haglund, Farnerud och Sana. Dock inte säker.

* De höga kraven. Jag tycker någonstans att den här gruppen bör kunna kravställas. IFK Göteborgs trupp 2012 är namn för namn allsvenskans bästa. Sett till det är Blåvitt hittills det lag som har underpresterat allra mest. Jag tycker inte att det duger att tala om ”oflyt”, ”domarmisstag” och ”stolpe ut”.

* Den lilla klicken. Mot Gais i derbyt skämde ett gäng självlysande korkskallar ut sig just som Hysén & Co tryckte gaisarna mot reklamskyltarna. Bengalerna gav Gais vila och nya krafter.

***

Och så Gais:

Har knäat inför den ovana målbilden. Här vi – jag har en kollega som tippade Gais etta i serien – för en gångs skull hyllat och trott på Gais. Vi har argumenterat med kontinuitet, Wanderson och trott på Alexander Axén när han sagt att han inte ”vill byta bort Peter Ijeh för någon annan allsvensk anfallare”.

Flera av fjolårets stora har mycket att bevisa. Fortfarande fungerar ”Var är Wanderson?” och även om Mervan Celik lyfte i derbyt är det här, bland de största gaisarna, vi tvingas leta förklaringar.

Dock kan man lika gärna uttrycka följande åsikt: Det är på den här nivån – det vill säga runt strecken – Gais hör hemma. 2011 var ett år av överprestation, 2012 är ett år enligt plan.

Jag tror fortfarande att det finns mer att plocka ur den här truppen än vad Fredrik Lundgren & Co visat ännu, även om det finns viss risk att vi får vänta till efter EM-uppehållet.

Gais utropstecken är Linus Tornblads respektlöshet och Jakob Olssons förmåga att spela utan nerver och göra poänggivande mål i slutskeden. I höst vill jag se mer fart på kanterna, en alertare och färdiggrubblad Wanderson och en striker i grönsvart skrud.

Dock skall det inte behöva ta en hel vårsäsong för att hitta flytet och formen.

***

Häcken avslutningsvis.

Hittade tidigt, efter en medioker vår, form, mål och resultat. Ibland är det lite som gör det, ett skott går stolpe in, en straff döms – det handlar det inte om här. Peter Gerhardsson är prestationsbaserad och fått sina spelare, roterade och konkurrensutsatta, att spela bollen till varandra, vinna mark och göra mål på löpande band.

Häcken är ett fungerande kollektiv, där samtliga spelare underordnar sig spelidén och surfar på framgångsvågen.

Det finns numer en förväntan på Häcken. Det stärker både spelare och lag. Häcken vill vinna liiiite mer än tidigare och spelar en fotboll, som enligt mina ögon, är allsvenskans vackraste.

Det handlar alltså inte bara om Waris Majeed, Martin Ericsson och René Makondele, om någon nu trodde det.

***

Nej, det finns INGEN anledning att byta tränare i vare sig IFK Göteborg eller Gais. Vill ha det sagt. Fortsätt utveckla, korrigera och ha tålamod. Och använd EM-veckorna till utvärdering.

***

Jag tar, som ni förstår, gärna emot synpunkter på detta. Vilka är era tankar från en allsvensk fotbollsvår i Göteborg som inte blev som vi trott?

Facebook

0

Twitter

email