Vi står inför ett avgörande, med allt vad det innebär i form av laddning, nervositet och glädje. Vi gör det med ett landslag svenska folket ”kräver” skall vinna. Annars kommer vi enligt en och annan rubriksättare senare i kväll ha ”gjort EM-fiasko”.
Jag är inte riktigt inne på den linjen. Däremot vill jag påminna och sätta in i perspektiv.
Oavsett vilket lag Erik Hamren ställer på benen i kväll kommer motståndaren England, spelare för spelare, ha ett starkare, mer meriterat lag. Det är vi, Sverige, som är kusinen från landet, det är dom, England, som trots att en och annan fjäder lossnat, är den vackra svanen.
Därför lyder grundtipset så här: England vinner det här. By the book. Sverige kan börja packa.
Men så var det ju det där med fotbollen också. I fotboll kan ”allt” hända, som att ett litet land från norra Europa slår världen med häpnad och vinner brons på ett världsmästerskap i mitten av 90-talet, som att samma obetydliga fotbollsland får fram en spelare som på sin position tillhör världens främsta i över tio år.
Där har ni tjusningen, där har ni laddningen inför kvällen.
DET KAN GÅ!
Men vad ställer vi egentligen på benen?
I en helt ovetenskaplig jämföresle med VM-laget från 1994, det lag vi fortfarande ofta refererar till, ställer jag här elva mot elva, det ena laget mot det andra – och vips förstår ni vad jag menar. Se resultatet som ett perspektiv, inte facit. (Halvfetad spelare vinner duellen.)
Målvakt: Thomas Ravelli/Andreas Isaksson
Ravelli kom till turneringen som Sveriges bäste, men ifrågasatt. Han lämnade USA som en världsmålvakt och blev både folkkär (direkt) och frimärke (2004). Isaksson har haft skadebekymmer och kan mycket väl ha ”peakat” sin långa och framgångsrika karriär. Ändå ett av de svårare valen.
Högerback: Roland Nilsson/Mikael Lustig
Inget att snacka om. Förstås. Roland Nilssons understöd på högerkanten gav Tomas Brolin plats i världslaget. Lustigs tappade stolpe gav oss noll poäng mot Ukraina, skämskudde och svettig nagelbitare mot England i kväll.
Mittback: Patrik Andersson/Olof Mellberg
Jag skulle nog klassa Patrik Andersson som Sveriges stabilaste mittback genom tiderna. Mot honom Sveriges bäste mittback de senaste tio åren. Nej, jag har inte glömt fadäsen mot Kamerun i öppningsmatchen 94, men ”Bjärred” är ”Bjärred”. Det kanske svåraste valet.
Mittback: Joachim Björklund/Jonas Olsson
Björklunds snabbhet och brytsäkerhet gjorde honom självskriven i morbrodern Tommy Svenssons laguttagningar. Jonas Olsson är inte ens säker på att få spela i kväll. Ett lätt val.
Vänsterback: Roger Ljung/Martin Olsson
För mig bör en backlinje vara trygg hellre än offensiv. Just nu tvivlar jag på allt som har med Sverige och försvarsspel att göra och hade oerhört svårt att förstå Olssons roll mot Ukraina, däremot förstod jag nästan alltid vart kloke Ljung var på väg. Målnickade i VM-premiären.
Höger mittfält: Tomas Brolin/Sebastian Larsson
Jag gillar verkligen det Sebastian gör både i Premier League och landslaget. Ser gärna att just han får knorra in en frispark mot England eller slå ett avgörande inlägg. En jämförelse med Brolin låter sig dock inte göras, men ”Seb” har – till skillnad från Brolin (Leeds) – lyckats i England.
Innermittfält: Stefan Schwarz/Kim Källström
Schwarz åt motståndare och nådde, trots Källströms långa internationella karriär (i Frankrike), något längre även på klubblagsnivå. Det var en sorgens dag när ”Svarre” offentliggjorde sitt landslagsavsked, Källström väntar fortfarande på sin stora landskamp i mästerskapssammanhang.
Innermittfält: Jonas Thern/Anders Svensson
Det är klart att ni ser Therns alla framspelningar till Dahlin nu, men Svensson har spelat fram Larsson, Allbäck och Ibrahimovic i över 100 landskamper. Den här var, tro’t eller ej, en av de klurigaste duellerna. De här två herrarna är bland det klokaste vi haft på ett svenskt landslagsmittfält.
Vänster mittfält: Klas Ingesson/Rasmus Elm
Tänk så här: England i kväll. Sverige kommer till spel med ord och behov som mod och energi. Tänk sedan Klas Ingesson och ni har er man. Hårt kritiserad inför och under VM-veckorna, men given i Svenssons elva. Elm är än så länge en mycket duktig fotbollsspelare, ingen mästerskapsman.
Anfallare: Martin Dahlin/Zlatan Ibrahimovic
Just de här USA-veckorna var Dahlins bästa i landslagsdräkten. Frustande, stångande radade MFF-profilen upp målgivande insatser. Dahlin nämndes med respekt i hela fotbollsvärlden, men blev aldrig den världsspelare på klubblagsnivå ”Ibra” varit i tio års tid. Jag väljer Zlatan efter viss tvekan.
Anfallare: Kennet Andersson/Johan Elmander
Kennet var inte som Johan förstavalet när turneringen började, men fick yta och plats när Brolin hamnade till höger. Där gjorde han formidabel succé (fem mål). På den nivån är Elmander inte än. Önskemål: Gör gärna skillnad i kväll!
***
Avslutar med några minnesbilder!
