Vänskapsmatch, träningsmatch, pr-jippo eller supermatch? Det var frågan. Svaret är så långt ifrån Sven-Göran Erikssons pausanalys “en fantastisk match” det bara går att komma.
Förhandsbubblet handlade lika mycket om nyfikenhet kring helikopterlandning, de nybyggda kortsidesläktarna och om Messi verkligen skulle starta som taktiska funderingar och vinstjakt.
Själv funderade jag, just som Lionel Messi drog ned cirkusapplåder för en dribblingsattack, var jag i efterhand skulle placera in “Supermatchen” på listan över “Mina största Ulleviminnen“.
Kom ju hit med Bruce Springsteens lördagskonsert färsk i minnet och alla oförglömliga Uefacup- och Champions League-matcher och Frölundas Rekordmatch på givna topplatser och hamnade i flera diskussioner om vad närheten till seriestarten för både Manchester United och Barcelona skulle betyda för intensiteten.
Ingenting, skulle det visa sig.
Som bekant – även för mig – har Barcelonas matcher mot brittiska lag ofta karaktären av stort bollinnehav för spanjorerna och ett temposänkande avvaktande spel från exempelvis United.
Mötet på Ullevi var ingen undantag, förutom att inget stod på spel. Och när inget står på spel minskar modet och driften att riskera något och då sitter vi där, med två lag som heter vad de heter och med spelare som kan så mycket mer än de visar.
Jag hade det på känn. Jag vet hur det är. Det krävs mer än vänskap för att få “den här gängen” att trigga igång. Jag hade resonerat likadant. Gör vad du måste, men håll dig hel och gör inte bort dig.
Så tänkte Messi, så tänkte Rooney och så tänkte Paul Scholes (han bjöd förstås på en tackling och varning, hör till!).
Det blev bättre efter paus och när inte ens 70 minuter hade gått hade Barcelonas nye coach bytt ut hela laget förutom Busquets. Inte mycket super över sånt.
Men jag skall inte klaga. Vi fick ett antal individuella prestationer av absoluta toppklass, räddningar som räddade både lagen och en publiksiffra (47 141) som är fantastisk.
Dessutom gick det ju alldeles utmärkt att följa handbollsdramatiken via SVT Play och se den månghövdade Unitedklacken jubla när speakern basunerade ut resultatet.
***
Och så vänder vi på det, sätter på de där glasögonen som är specialframtagna för åttaåringen som håller pappan i handen och kombinerar fotbollstittande på popcorntryckande.
Han gick härifrån med ett minne för livet, förmodligen supernöjd.
***
Det hela avslutades som det började, med görspännande straffläggning (NOT), pokalutdelning och fyrverkeri. Jag var på plats, men det kändes inte på riktigt.
***
Henrik Larsson, Lennart Johansson och Anna Johansson följde upp “straffdramat” med att skaka tass med Rio Ferdinand hos cuptvåan United och Iniesta i vinnarlaget. Jag kan inte hjälpa det men skämdes en smula å Barcelonaspelarnas vägnar, där det stod på podiet med guldkonfetti sprutandes åt alla håll. Men en titel är alltid en titel?
IFK Göteborg
Gais
BK Häcken
ÖIS
Frölunda Indians 
