Det var på väg mot gamla välkända hållet, när ledningar kommer och ledningar går, Mjällby kvitterade både till 1-1 och 2-2. Men just där och då inträffade det som i efterhand möjligtvis kommer framstå som ögonblicket då saker och ting vände. Både poängmässigt och mentalt.
Pontus Farnerud krutade från distans och den lilla publiken (inte ens sex tusen) fick glädjas åt ett sent segermål. Att sedan Stefan Selakovic spädde på med ett 4-2-mål på straff i slutskedet var i det perspektivet bara logiskt.
Vi står nu i en situation där IFK Göteborg har vunnit två raka hemmamatcher, har tagit poäng i tre raka matcher, möjligtvis tagit död på en mental blockering och vunnit en seger under matchens sista fem minuter.
Det har inte hänt tidigare i år.
Och för första gången sedan Mikael Stahre tog över efter Jonas Olsson finns en positiv poängmässig trend att luta sig mot. Det har den senaste veckan börjat byggas självförtroende på Kamratgården, det skapas tilltro till den egna förmågan och det som den 21 augusti var krisstämplat som ”uselt” och fallfärdigt börjar så smått klättra i den allsvenska tabellen.
Jag tycker det är kul. Jag tror ni är några till där ute som tycker ungefär samma sak. Det har varit ett rätt trassligt år för Blåvitt, de senaste tolv månaderna. Klubben som satsade sig ur den sportsliga krisen och bjöd på en förväntansfull silly season och fyllde på med godkända försäsongsresultat har fått kämpa stenhårt för den här relativa framgången.
Segern mot Mjällby visar på betydelsen av att få resultat med sig. Spelmässigt har jag upplevt liknande insatser på Gamla Ullevi i år. Blåvitts problem har varit åtminstone två. Dels förmågan att sätta chanserna, dels förmågan att spela på resultat.
I dag fick vi fyra mål, det har vi inte fått någon gång tidigare i år, inte ens tre. Trots det – och det här är viktigt – skapades det chanser för minst det dubbla.
Daniel Sobralense var så bra. Och gjorde mål redan efter tio sekunder. Eller åtta eller elva. Tidigt kom det i alla fall. Avspel och långt uppspel av Jakob Johansson, nednick av Tobias Hysén och så ”Sobra” upp i nättaket.
Första delen av första halvlek fortsatte på samma sätt. Blåvitt skapade mängder. Men precis som jag och Cege förutspått (vi är grymma på att se in i framtiden) gjorde Pär Ericsson 1-1. Förstås.
Då kändes allt precis ”som vanligt”. Matchutvecklingen följde en klassisk idrottsmanual. Ena laget för, skapar – men får inte utdelning. Det andra gör mål.
Funderar lite kring publiksiffran. 5758 är årets sämsta och går inte enbart att avfärda med ”handbollsfinal”. Däremot tror jag, efter den senaste tidens framgång och sju poäng på tre matcher, att det inte är svårare än att resultat ger åskådare.
Vad skall vi förvänta oss under resten av året? Det återstår elva matcher och 33 poäng att spela om. Just nu parkerar IFK Göteborg med 24 poäng på tionde plats, just bakom Sundsvall. Det är för tidigt att tala placeringar och nånstans krävs ett historiskt flyt för att kunna gå ikapp topplagen, men alla som på något sätt sysslat med idrott vet vad självförtroende betyder. Söndag om två veckor väntar Kalmar borta, nästa måndag Långholmen i svenska cupen.
Däremellan kan spelare och ledare surfa vidare på den plötsliga framgångsvågen.
***
Jag gillade Daniel Sobralenses insats. Det han bjöd på i eftermiddag har åtminstone inte jag sett skymten av tidigare. Det var en ny, mer taggad, koncentrerad brasse som blev tvåmålsskytt och nu toppar den interna skytteligan med fyra mål.
***
Slog inte Philip Haglund bort väldigt många passningar i dag eller har jag drabbats av solsting?
***
Mikael Stahre var klädsamt lågmäld på presskonferensen och lyfte fram Mjällby. Mjällbys tränare Peter Swärdh lyfte fram Nordin Gerzic och det han tillsammans med Pontus Farnerud åstadkom sista kvarten.
***
Kanske går segern att förklara med Mikael Stahre nyskapande ordval från pkn: ”Trägen ger sig” var i alla fall underhållande!
Inte konstigt att Haglund var totalt under isen – såg honom rätt bra i gasen på WoW i helgen! Inte proffsigt för 5 öre…tre dagar innan match!
Äh, man får den publik man förtjänar. Handbollen är nog en marginell orsak. Titta bara på HeIF och Aik, de spelade på samma klockslag men hade betydligt fler åskådare. Samma med vädret, även om det nog lockar bort fler än handbollen.
Det usla spelet och tre säsonger i ingenmansland är den stora orsaken till frånvaron när smålag gästar Gamla.
Handbollen spelar så klart in. Mitt årskort blev svårt att låna ut från den stund finalplatsen var säkrad, och min plats blev tom denna match för första gången sedan nya arenan stod klar.
Jag och många med mig väljer dessutom att ta semester utanför den förut s.k. industrisemestern.
Att Mjällby dessutom inte drar extrapublik är ytterligare en förklaring på publiksiffran som var nästan, men bara nästan, på gais-nivå (dvs snart Superettan-nivå).
Själv valde jag att stanna hemma och ta chansen att få se ett OS-guld i handboll. Att jag gjorde det valet berodde till stor del på att jag inte trodde på en blåvit seger. Varför riskera att missa ett OS-guld för ytterligare en besvikelse på Gamla Ullevi. Tror personligen att man nog hade nått upp till typ 9000 utan handbollen vilket nog är en ganska normal publiksiffra mot Mjällby. Sammantaget tror jag nog att handbollen var förklaringen, men att ett Blåvitt som haft en bättre säsong hade kunnat stå emot trycket från handbollen bättre.
Igår var sommaren någorlunda som den normalt ska vara, det tror jag förklarar frånvaron på Gamla Ullevi. Och det må vara en änglel förlåtet att han denna usla sommar valde sol & grill framför Gamla Ullevi.
.. som den 21 augusti var krisstämplat….
Skall vara 21 juli eller?
Du har nog rätt i att man inte enbart kan skylla på handbollsfinalen, men det var 2500 fler sålda i förköp än som kom, så den hade nog rätt stor inverkan trots allt.
Sobra delar interna skytteligan med Hysén på 4 mål. Philip Haglund gjorde sin kanske sämsta insats sen han kom till Blåvitt och frågan är ju om han slog någon passning alls rätt.