Bragden i Berlin räcker inte till

Det finns kvällar superlativen inte räcker till, jämförelser blir för futtiga, ord bara ord. Jag vet inte vad ni tänker men jag känner att den stunden är nu, minuterna efter Sveriges fantastiska vändning mot TysklandOlympiastadion i Berlin, när 0-4 blir 4-4 och en hånad Erik Hamrén gav oss Bragden i Berlin.

Jag satt och tjatade om Mats Magnusson och löjlade mig med jämförelser från ”Masses” 2-2-kvittering mot Tyskland på Råsunda 1985. Då gjorde Benficastjärnan mål på sin första bolltouch, nu fick en inhoppande Tobias Sana vid ställningen 3-4 chansen att ”göra en Masse”.

Sedan satt vi och skrattade åt det absurda att Sana överhuvudtaget befann sig på planen, att han fick chansen och var såååå nära att ta den.

Det här var minuterna före Rasmus Elm, mannen som härmed troligen tagit plats i den svenska fotbollshistorien på riktigt. Det går, om vi tänker efter, inte att sudda bort namnet på spelaren som satte kvitteringen mot Tyskland i Tyskland efter fyra mål på en halvtimme.

Som ni märker stakar jag mig. Kommer inte vidare. Har fastnat (som vilken Granqvistdobb som helst). Jag vet inte ens om Svenska Dagbladets bragdmedalj finns längre, men började själv spekulera i om inte Kim Källström – som i den stunden slagit två målgivande djupledspassningar och tagit Sverige från 0-4 till 2-4 – borde vara aktuell.

Så här gör man inte. För det första går det inte, för det andra har det just hänt. En bragd. Något omöjligt. Jävligt vanskligt. Sjukt vackert. Samtidigt – och här är pudelns kärna – är det här idrott när den är som allra vackrast. Aldrig skörare, aldrig innerligare, så bultande av känslor.

Inför matchen ägnade jag en del twitterutrymme åt funderingar kring betydelsen av startelvor vs slutelvor, alltså NÄR avgörs matcher. Vi var några stycken som gnabbade vidare om det där under matchens gång och kunde väl inte riktigt sätta ned foten förrän Rasmus Elm dundrade in Alexander Kacaniklic vänsterinlägg i trejde tilläggsminuten.

Tyskland och Gary Lineker gör nog rätt i att modifiera fotbollsvärldens mest kända citat ”Fotboll är ett enkelt spel, 22 män jagar en boll i 90 minuter och i slutändan vinner Tyskland” igen.

Drar mig till minnes Kennet Anderssons urstarka förlängningskvittering mot Rumänien i VM 1994, Henrik Larssons sena segermål i Istanbul och – förstås – segern mot Holland som tog oss till EM i Kiev.

Avgörande ögonblick, historiska sekvenser, skeenden som etsar sig fast, som blir kvar, sparkar som får oss att älska den här sporten och gamla murvlar att nå den där magkänslan man hade när man var liten.

Prestationsmässigt kändes Erik Hamréns landslag plötsligt som IFK Göteborg under 80-talet. Det kommer gå vägen. Det kommer bli mål. ”Ge bollen till Torbjörn Nilsson” var bara bytt mot ”passa till Kim Källström”.

Joachim Björklund är ungefär lika gammal som jag, han fällde en tår i Kanal 5:s direktsändning. Det gjorde han förbannemig rätt i.

Sportligt är vi nu en bit närmare Rio, bara tre poäng bakom Tyskland och med praktiska möjligheter att faktiskt vinna gruppen. Att vara förbundskapten i fotboll efter twitters och Facebooks tillkomst är ett rent helvete. Att skriva tvärsäkra och ofta rätt hånfulla inlägg om förbundskaptener i underlägen har aldrig varit min grej, däremot var jag – precis som alla ni andra därute i twittermolnet – rätt ironisk första 45.

Skrev bland annat ”Efter 0-3 har Sverige tagit över” och fick mängder med klämkäcka kommentarer på det.

Det är sådana vi är, sådana vi har blivit. Dömer i förtid, fördömer i otid. Jag gillar det inte, men måste – med motorsågen i hand – ändå få tycka att Erik Hamréns startuppställning på nytt var naiv.  Han bjuder liksom in till häftig kritik när han rör om på mittfältet och startar Samuel Holmén framför Kim Källström.

Allt det där saknar betydelse nu, men inte i morgon, till nästa match i nästa kval. Vi måste dra slutsatser av det här: Må bästa män spela.

Jag såg Svennis första match som engelsk kapten på en bar och förundrades över hur det var möjligt. Sverige vände vissserligen inte den här matchen, men gick ikapp på ett sätt fotbollsvärlden aldrig (och här behöver jag hjälp, stämmer det?) aldrig skådat.

***

Vi måste också säga att han den där Lineker har både humor och är snabb: ”Football is a simple game where 22 men kick a ball about for 90 minutes and at the end, the Germans lose a 4 goal lead”

10 kommentarer om “Bragden i Berlin räcker inte till

  1. Är inte detta ett tecken på att anledningen till att Sverige ofta placerar sig dåligt är helt enkelt att all energi satsas på att vara defensiva och ingen energi finns då kvar att vara offensiv. Om man går in med en defensiv uppställning så har man redan förlorat – frågan är bara med hur mycket.

    Det finns säkerligen andra faktorer också – som spelarnas kondition uthållighet och flexibilitet.

  2. Det var väl Andreas Andersson som gjorde målet på övertid mot Turkiet 2001. Efter 91 minuters totalvrål blev det knäpp tyst på Ali Sami Yen-stadion.

  3. Tips: imorgon klockan 18.00 delar Zlatan-författaren David Lagercrantz ut stipendium till hyllad bokdebutant. På Bishops Arms på Kungsportsavenyn.

  4. Kan till fullo instämma med Grodan Boll. Kim hade varit av samma kaliber som övriga i 1:a halvlek, när tyskarna gick för fullt.

    Det var ju först efter 4-0, när tyskarna la av som matchen vände.

    Varför ingen uppmärksamhet på Kims fulla utfall mot Sana. Härligt att se Kim vika av med svansen mellan benen när Zlatan lade sin beskyddande arm om Sana…

  5. En himla tur att inte Källström startade! Hade han gjort det, hade han varit lika borta före paus som alla andra. Nu kom han in fräsch, utvilad och full av revanschbegär i ett läge när tyskarna hade packat ihop och gått hem för kvällen. Visst, det var en felaktig uttagning, men den här gången verkade den till vår fördel.

    Löwen faller på hösten…

  6. Såja…såja… lugn o fin…
    Det är trots allt bara fotboll.
    Jag skrek också hysteriskt igårkväll och tackade högre makter att jag suttit kvar för att hoppet aldrig lämnar mig.
    Dom gjorde en fantastisk insats, Kim Källström var en gigant, Zlatan visade vägen och den nya killen på vänsterkanten med ett namn jag inte vågar mig på att stava fick mig att tänka ”äntligen”.
    Nu gäller det att inte drunkna i superlativ utan tänka på att det är ett långt VM-kval. Som journalist har du väl ett ansvar gentemot landslaget. Det du skriver läses ju av många och att vara stor i motgång är större än att var euforisk i medgång.

    Fotboll är trots allt inte på liv och död…
    Det är nog värre än så…

Kommenteringen är stängd.