Föreslår att ni tar och lyssnar på Louise Jacobssons utmärkta dokumentär om IFK Göteborgs säsong 2012 som sändes på SR P1 tidigare i dag. Den går under benämningen ”Kom igen gubbar!” och hittas här.
Trist om det stämmer att materialförvaltaren Bertil Lundqvist skall gå i pension.
Kom gärna med synpunkter på vad ni anser att Mikael Stahres syn på vinnare och förlorare. Utan att göra någon djupare analys fick jag både kramp och ångest av att lyssna. Säg så här: Jag skulle aldrig bli en bättre fotbollsspelare av att min tränare vill vinna mer än alla andra tränare.
Tycker att det var ett kanonreportage, hennes frågor sätter ljus på sånt som sportreportrarna helt naturligt missar eftersom de själva är en del av den världen. Obehagligt med Stahres filosofi och hans syn på vinnare och förlorare, så ihåligt. Han är helt snett på det… Tycker dessutom att materialförvaltaren passar bra i reportaget, blir en tydlig kontrast mot Stahre, var kommer han in i snacket om ”vinnare och förlorare”?
Han är inte speciellt verbal den där Stahre.
Han tycks dessutom tro att han förstärker språket/ett budskap genom att lägga till en svordom när det i själva verket är tvärt om.
Det finns mycket att jobba på uppe på Kamratgården
Ps Får materialaren betalt för obekväm arbetstid 😉
Jag har sagt under hela denna säsong: Sparka Stahre!! Och värva en vettig och mänsklig tränare!! För jag tror att det är DÄR problemet legat hela tiden: FEL TRÄNARE!!
Vet inte om man behöver gå så himla långt för att hitta två diametralt olika typer av tränare/coacher som faktiskt har haft framgång bägge två. Den ene av dem lite/mycket mer men bara på klubbnivå. Den andre på både klubb & landslagsnivå …
Jag tänker på SAF & SGE …
Enligt senaste numret av Offside är det värsta guldtränaren J. Lennertsson vet – rädda spelare. Då menar han, att han har misslyckats som tränare. Stahre tycks i radiodokumentären ha en motsatt åsikt om man tar det till sin spets. Han ger i princip uttryck för den olyckliga kombinationen: temperamentsproblem och förakt för svaghet, förakt för att förlora.. Inte undra på att spelarna i blåvitt har visat ångest under säsongen. I ett inlägg längre ned på sidan efterlyste någon en analys eller slutsats i dokumetären. Hur kan det behövas? Stahres uttalanden är så anmärkningsvärt omoderna och hårresande att de talar för sig själva! Balkander menade att dokumentären är utmärkt. Det som är utmärkt i dokumentären är naturligtvis att den visar på öppenbara missförhållanden i Blåvitt som är viktiga att belysa för att ändring ska kunna ske. För ändring måste ske. Ingenting talar för att Stahre är på rätt väg. Ingenting, efter ett år! Killen har skitit i det ”blåvita” skåpet mer än en gång för mycket. Om blåvitts nästa säsong ska räddas krävs krafttag och förändring NU! Det som saknas, men så tydligt behövs bland ledarskapet på Kamratgården, är en positiv anda av fotbollsgläje som ger mod och lust för att vinna, mer än rädsla och ångest att förlora!… Leve den positiva goa andan, leve Göteborgsfotbollen!
När Stahre pratar om ångest och hat som drivkrafter ser jag bara – en resa i tiden – tillbaka till stenåldern. Och när Stahre som huvudtränare för en av Sveriges finaste fotbollsföreningar pratar om att inte ge cred samt att närmast maniskt dumskrika ”Helvete JA” efter seger och ”Helvete NEJ” efter förlust, hamnar han på samma intellektuella, analytiska nivå som den sortens fans, oavsett klubbtillhörighet, som innan match alltid super ner sig för att sedan just – dumskrika i 90 min.. Om inte Stahre omgående offentligt uttrycker starkt missnöje mot vinklingen i reportaget undrar jag verkligen vad f-n både blåvitt och denna stenåldersmänniska sysslar med. Jag håller på Häcken men vill ändå att det ska gå bra för Blåvitt. När jag lyssnar på Stahre känner jag (för att använda Stahres ord) – om inte hat – så iaf en jävla massa ångest.. Om Torbjörn Nilsson lyssnar på detta skulle han väl slita sitt hår.. Suck.. Saknar goa gubbar på kamratgården. Dags för revolution bland fansen snart?..
Stahre imponerade inte. Det var ju tydligt vad han tyckte och tankarna var ju grunda som en vattenpöl. Gillar inte jobbet i sig utan att vinna är det viktiga. Okej – så metoden för att skapa segrar – hur ser den ut? Varenda tv-prpgram är fullt med människor som vill saker, men som saknar talang.
När det gäller Stahre så får man bilden av en man som på fullt allvar tror att hans uppväxt och föräldrar inte har präglat honom. Han ville inte ”credda” någon annan för sim framgång och sin enorma vinnarskalle. Intressant också att konstatera att han inte en enda gång under programmet nämner något om gruppen, laget, teamet. Vad ger han till gruppen? Vad ger dom honom? Hur är känslan att vinna och åstadkomma något tillsammans? Det handlade enbart om jakten på den känsla som infann sig hos honom vid vinst och som han i stort sett var beredd att göra vad som helst för att uppnå. Verkar till synes vara helt ointresserad av att utveckla andra individer. Säger sig ha en naturlig fallenhet för att leda…jag undrar verkligen.
Inte för att jag ska lägga mig i men vilken typ av människor vill ha en sådan som Stahre som chef? Knappast den typen som moderna organisationer kräver, åtminstone. Hur kan man ta in en sådan människa?
Efter ett år med klubben var det väl inte utmärkt på något sätt – oavsett syfte … Hade Offside kört det hade de, även med psykologisk inriktning, fått ut så mycket mer.
Intressant lyssning men lite väl mkt fokus på materialen, även om han var definitionen av Go Gubbe:). Hade varit intressant med större fokus på spelarna..
Vis av all klipp-och-klistra metodik – för att passa en på förhand bestämd uppfattning – vill jag tro att Stahre är mer kompetent än så där.
Den officiella bild man vill ge är ju att han är specialist på kreativa fotbollsspelares psyke och att han skänker kämpaglöd och vinnarinstinkt till truppen genom sitt engagerande sätt att leda.
Ju mer som gick av säsongen, desto mer skeptisk blev jag tyvärr. Tycker inte han fick någon kreativ själ att lyfta och de yngre fick ju nästan inga chanser alls i år. Personligen så hade jag en liknande tränare i div 3 för några år sen och det var bara irreterande att höra det eviga skrikandet och peppandet under matcherna.
Men smaken är ju som sagt delad.
Ingen vidare upplyftande lyssning. Ger det på något vis en rättvisande bild av Stahre som tränare så är jag inte avundsjuk på hans blåvita spelare. Inte är väl detta en framgångsstil. Ska inte en trygg tränare balansera och skapa trygghet? Nu känns det mer som att någon annan måste få i uppgift att balansera Stahre. Är han i Blåvitt mest för sin egen skull eller är han där för spelarnas och klubbens skull?
Jo det hörde jag också att hon sa i inledningen (och det framgick ju ganska tydligt att hon inte var fotbollsintresserad utan mer intresserad av människorna inom klubben) men jag saknade ändå någon analys eller slutsats i slutet. Trevlig lyssning och spännande ny vinkel men som sagt lite ofullständigt när hon inte bjöd på en slutkommentar om vad hon hon varit med om eller de människomöten hon gjort. Eftersom hon hade en annan approach än ett vanlligt sportreportage och eftersom P1 är P1 så förväntade jag mig lite mer. / Det var också spännande att fundera över hennes möjligheter att jobba m reportaget, Undrar vilka ramar hon hade, Stahre bjöd ju på både det ena o det andra…
Visst, det finns en risk att reportaget ensidigt visar en sida. Jag inser det men efter att ha lyssnat så känner jag mig helt säker på att Stahre är fel tränare för Blåvitt. Han känns extremt lite Göteborg och dessutom extremt lite utveckling – bara resultat. Tränare som jag beundrar är Torbjörn Nilsson, Tommy Söderberg (så bra!)och Roger Gustavsson. Hela människor. Relflekterande personer som vill ha utveckling. Inser förstås att jag befinner mig långt ifrån elitfotbollen men Mattias och andra – inte måste man väl prata om vina och förlora på detta sätt för för att bli framgångsrika på 2010-talet? Hur pratar Lennartsson och Gerhardsson? Hela programmet gjorde mig illa berörd.
Janne P: Så här svarade Jörgen Lennartsson på min fråga ”vad har du tillfört?” i en kaotisk intervju på Borås Arenas konstgräs 20 minuter efter guldet säkrats: ”Jag tycker alltid att det är svårt att prata om sig själv. En viktig roll som ledare är att få alla att trivas, dra åt samma håll, ha kul när du går till jobbet, att få alla att göra det de är bäst på”.
Reportaget som helhet var okay inte mer, däremot var direkt avslöjande hur banalt Stahres sk vinnarskalle funkar, var den som Mild gick igång på och det inte finns fler kvalitéer bakom, så blir jag mörkrädd och än mer orolig inför 2013.
Såå lysande var den väl inte? Intressanta intervjuklipp och intima öppningar av Stahre och materialarn men reportaget försöker ju inte knyta ihop säcken med någon form av analys eller slutsats. Så det kändes ganska mediokert faktiskt, ungefär som Blåvitts säsong i sin helhet. Trevlig lyssning men ofullständigt liksom. Jag skulle ge reportaget ett G om det tex var ett projektarbete i Samhällskunskap på gymnasiet.
Fastesson: Reportern var tidigt tydlig med att det här inte var någon säsongsanalys av fotbollskaraktär, mer en psykologisk profil av huvudtränaren och – av någon anledning – materialförvaltaren.
Stahre gör tyvärr ett ganska oreflekterat intryck. Känns inte särskilt djup och har svårt att se hur den smått labila personligheten ska vara något att hålla i handen när det blåser snålt.