Handfallet Häcken förnedrat

Om vi börjar med Häcken. Fjolårets allsvenska askunge, som bjöds på bal och sånär fått med sig hela kungariket hem. Nu sargat, tveksamt, fundersamt – och nollat igen.

0-5-förlusten på Olympia – och särskilt slutet – var som Peter Gerhardsson uttryckte det ”pinsam” och den första av den storleken (0-5) i allsvenskan på 15 år.

Och även om det hela tiden kommer fler matcher, nya matcher är vi nu så långt in i säsongen att slutsatser kan dras, lite djupare analyser göras.

För att undvika tjat om enbart Waris Majeed är faktum att gårdagens startelva påminde väldigt lite om fjolårets ”självspelande piano”.

Spelare för spelare innehåller Häcken även i år mycket kvalitet, det är sammansättningen, kontinuiteten och det telepatiska flytet i anfallsspelet som är skillnaden.

Fjolårets backlinje byggdes runt Mohammed Ali Khan, Mattias Östberg och Tom Söderberg, kryddades till vänster av Kari Arkivuo och till höger antingen av David Frölund eller Björn Anklev. Nu, med Ali Khan långtidsskadad och Söderberg såld till Elfsborg, står Häcken visserligen med kvalitet (Fredrik Björck och Emil Wahlström), men två nya (nåja) pjäser.

En central del i fjolårets framgång var, förutom den flygande starten och alla fördelar det gav, just tryggheten och balansen där årets Oscar Lewicki i sin blott andra match från start endast påminner om fjolårets – och där Dominic Chatto ser trög ut, för försiktig.

Det mod Simon Gustafsson direkt erbjöd i sitt inhopp innebär garanterat att Häckens innermittfält mot Gefle på söndag innehåller Lewicki och Gustafsson. Den uttagningen är inte svår att ”kräva” eller i alla fall se komma.

Grunden i det uteblivna anfallsflytet handlar om antal tillslag – och antal tankar. Varje mottagning – oavsett om det är René Makondele, Björn Anklev eller Nasiru Mohammed – följs av en fundering: ”Vad skall jag göra nu?”.

I fjol flöt ytterbackarna i effektiv symbios med yttermittfältarna med upp längs kanterna, bröt inåt och etablerade tryck just där Helsingborg sårade Häcken i kväll: Tio meter framför den egna backlinjen; antingen med fart eller bara finessrik ”one-touch”-fotboll.

Jag tror dessutom att nyckeln framöver stavas Martin Ericssons hälsa. Nu saknades han på nytt från start och kom in först med en halvtimme kvar.

Han var den offensiva centralpunkten i 2012 års Häcken. Och plötsligt blottar René Makondele brister, framför allt defensivt, men också i samspelet med Moestafa El Kabir.

Jag hade inte velat vara Leo Zuta i kväll. Han slet. Ont.

Jag vet att det har talats en del om att Häcken är tunna i straffområdet och ser några situationer från Helsingborgsmatchen framför mig, när Björn Anklev driver upp, tar ny position, men varken får tillbaka bollen eller kommer i avslutningsläge. Så visst, det hänger inte riktigt ihop.

Har Häcken tiden att fortsätta utveckla, bygga – eller dras Peter Gerhardsson nu med i stressen över bara tio poäng på åtta matcher och framför allt: Bara nio gjorda mål.

BK Häcken kan 2013 heller inte vinna på bortaplan. Det här var fjärde försöket och tredje förlusten.

Av årets tio poäng är nio hämtade på Rambergsvallen, vilket i någon mån skapar en trygghet att utgå från.

Om det kan vara till någon tröst har Waris Majeed i sin nya miljö (Spartak Moskva) heller inte särskilt lätt att näta: Noll hittills.

Senast Häcken förlorade en allsvensk fotbollsmatch med 0-5 var 4 oktober 1998 mot Trelleborg – hemma. Tidernas största allsvenska förlust är 0-7 mot Örgryte 1983.

Helsingborg, däremot, stormar vidare mot okända och öppna hav. Just nu syns ingen horisont och laget bjuder på ett fascinerande och fartfyllt anfallsspel, ett samlat och tydligt försvarsspel. I princip samtliga spelare är direkt inblande i något av de fem målen. Robin Simovic tyngd framför mål, Krafth och Lindström löp- och inläggsorienterade högerkantsspel, centrala triangeln med Gashi, Bedoya och Mahlangu.

Det är kvalitet rakt igenom. Och 22 mål på åtta matcher! Håller HIF det tempot stannar de på över 70 i slutändan.

***

Apropå tempo. Det är svårt att inte älska David Accams fart och bollkontroll. Som han satte skräck i Arkivuo och som han lurade Björck vid målet!

***

Jag skulle också kunna skriva att Jonas Henriksson, Häckens tidigare kulturbärare, nu i Blåvitt, förmodligen saknas i omklädningsrummet, precis som Mattias Östberg, mittback fram till sommarfönstret. Men det tjänar liksom inget till.

***

Häcken fokuserar som ni vet vi det här laget alltid på prestation, för att det är det enda de kan påverka. Gott så. Sök och finn det flödande, är mitt tips. Fjolårets framgångsrika taktikdrag och motståndarscouting bär i alla fall inte frukt just nu.

***

Alla ni som har tippat Häcken etta i tabellen, hand upp! Ni kan kasta era kuponger. Avståndet till en samlad tät är en sak, avsaknaden av fjolårets vägvinnande spel avsevärt tyngre.

***

Helsingborgs IF är precis som Peter Gerhardsson konstaterade i förra veckan Sveriges bästa fotbollslag just nu. Riktigt underhållande, faktiskt.

***

IFK Göteborg fick alltså ingen hjälp av Häcken. Ny serieledare, två poäng före Blåvitt: Helsingborg på 19 poäng.

***

Öis tog poäng borta mot Jönköping. Det är banne mig inte dåligt med tanke på skade- och avstängningsläge.

***

Tackar Elitefootball.com för hjälpen med följande statistik. Förutom förlust mot Trelleborg 1998 har Häcken även förlorat tung på följande sätt.  1-6 mot AIK 30 septempber 2001 och 1-5 mot IFK Göteborg 8 augusti 2010.