Ticka-tack, Chile – världsklass!

När Chiles förbundskapten Jorge Sampaoli före VM av World Soccer fick frågan vilken typ av fotboll laget skulle spela under gruppspelet svarade han kort. ”Vi kommer attackera”.

Vilket bra ord för att beskriva den fotboll Chile spelar och just nu frälser en hel värld med.

Och vilken underbar bekantskap detta ”La Roja” varit under VM hittills.

Redan klart för åttondelsfinal – där Brasilien mycket väl kan vänta. Det är inte klokt egentligen. Hur gick det till – och vad hände med Spanien?

Chiles ledningsmål av Eduardo Vargas var av den karaktären att vi aldrig sett något liknande. Karaktären av ett drömmål, där de spanska backarna, däribland Sergio Ramos och nye Javi Martinez, låg rätt, men ändå kom fel. Det var karaktären av ett mål VM-historien saknat tidigare, där blixtsnabbt och precist passningsspel inte räcker för att förklara vad de fyra chilenare som ytterst var inblandade i målet egentligen gjorde.

Kommer ni ihåg Charlie Chaplin? Minns ni stumfilmen? Minns ni hastigheten i de svartvita bilder Chaplin blev en företrädare för? De spanska världsbackarna måste ha känt sig som statister från den tiden och i någon av de filmerna.

Jäklar vad det gick och satan vilken anfallsfotboll Chile spelade.

Nu har jag inte varit på alla arenor i världen och långt ifrån sett alla tiders VM-matcher, men det liv, det stöd den chilenska publiken åstadkom i mötet med Spanien onsdag 18 juni 2014 var åtminstone en viskning av hur Maracana måste mullrat mot Sverige och Uruguay i VM 1950, då närmare 200 000 löst biljett och knôtt sig för att uppleva festen.

Chi-chi-chi, le-le-le. viiiva Chile – och så den visslingsramsa jag inte klarar att återge i text, men som av allt att döma var en hyllning till Per Gessle.

Hade jag bara kunnat texterna hade jag sjungit med.

Just som Xabi Alonso varnats för att ha fällt Juventus Mauricio Isla dök en rovfågel upp på himlen ovanför Maracanas öppna tack. Det spanska bytet var stressat, jagat och illa tilltygat.

En minut senare stod det 2-0 och Iker Casillas, som släppt retur på Alexis Sanchis skruvade frispark, var aldrig nära att nå Charles Aranguiz tåfjutt.

Jag såg inte till fågeln något mer.

Spanien och spelarna Fernando Torres och Andres Iniesta försäkrade på tisdagens presskonferens att matchen mot Holland (1-5) var historia och de fortfarande hade makten över historieskrivandet. Känslan gnager mig att de, när Chile gjorde 1-0, ändå påmindes om sin dödlighet, att marginaler är något man förtjänar och inte äger för alltid och att ”det faktiskt kan gå åt skogen”.

När Sergio Busquets bredsida från två meter efter 53 minuter gick utanför tolkade jag det som ett tecken.

Och aldrig har en världsmästare fallit som Spanien?

Jo, för katten. Frankrike åkte 2002 till Sydkorea med Zinedine Zidane, Thierry Henry och Patrick Vieira och därifrån utan ett enda mål framåt.

Chiles långa och mellan varven stolta fotbollshistoria innehåller en VM-medalj (brons) från den egna turneringen 1962, senaste världsmästerskapet spelade de 1998 Salas, Zamorano och Rojas.

Årets upplaga en kombination av extrem hunger, ett frenetiskt kollektiv och blixtsnabb attackvilja. Laget, lett av högeryttern Alexis Sanchis från Barcelona, har dessutom en alldeles särskilt förmåga att pulsera rätt; avvakta, lurpassa, vänta – för att sedan, när motståndaren minst anar, slå om och anfalla i maxfart.

Spanien bytte två spelare jämfört med matchen mot Holland. Ut med Xavi och ut med Gerard Piqué, i deras ställe blev Javi Martinez mittback och Pedro högerytter, medan David Silva fick rollen centralt bakom Diego Costa.

Det bet. Sådär. Inte heller Fernando Torres, som ersatte Costa i andra halvlek, kom till något riktigt hett läge. Han satte i alla fall inte de chanser han fick.

Vi kommer nu sköljas av spekulationer och diskussioner om vi härmed sett tika-takas sista andetag? Om det här var sista spiken i den spanska kistan?

Jag är inte alls säker på det.

Den spanska modellen är förankrad rakt igenom hela det spanska fotbollförbundet och själva utgångspunkten för den framgångsrika spanska landslagsfotbollen på alla möjliga nivåer.

Däremot kommer det vridas, vändas och tittas under varenda sten.

Jag såg förbundskapten Vicente del Bosque resa sig från sin bänk, ta sig för näsan och blicka ut för planen och sina slagna VM-hjältar från förr. Jag hörde honom en stund senare be att få återkomma med den djupare analysen.

Jag såg hur Malmös Miiko Albornoz firade med sina chilenska lagkompisar som om de vunnit en VM-final.

Och kan man slå en världsmästare kan man vinna en VM-final.

Svårare än så behöver det inte vara.

 ***

Presskonferensen var en stillsam historia. Presskonferenser är ofta stillsamma historier. Men Vicente del Bosque tänker inte avgå på stört och Jorge Sampaoli vill inte spekulera i hur en eventuell åttondelsfinal mot Brasilien skulle sluta.

”Jag hoppas bara att vi kan fortsätta spela på samma nivå som i dag”, sa Sampaoli och det gjorde åtminstone mig säker.

Chile är mitt nya favoritlag.

Lycka till på färden.

***

Eduardo Vargas utsågs till matchens lirare. Ett bra val.

5 kommentarer om “Ticka-tack, Chile – världsklass!

  1. Sitter bara och väntar på den pinsamma jämförelsen mellan Chile och Häcken, när kommer den?

  2. Kan inte GP göra ett reportage och belysa detta med filmningar? Det är tragiskt att se hur det förstör fotbollen och i vissa fall avgöra matcher (Brasilien VS Kroatien). Kan du inte göra en Topp 10 lista på VM värsta filmningar hittills? Och våga konfrontera spelare med frågan varför de filmar? När skall t ex FIFA våga sätta upp regelverk som förhindrar detta? T ex att om en spelare har så otroligt ont att han lägger sig ned och domaren blåser – då skall man av plan för vård i minimum fem minuter och får inte komma in tidigare. Då skulle antalet ”skador” minska med 99%…

    Kom igen nu Balkander och gör en insats fotbollsvärlden skriker efter och skulle må bra av att belysa rejält!

Kommenteringen är stängd.