Han – av alla

På min gata i Rio skrek folk ”gooooooool” så det ekade över hela Copacabana, på gatorna i London dog VM-drömmen.

Han – av alla.

Det har såklart ingen betydelse för helheten, men att det var just Luis Suárez, som i sista omgången av Premier League ådrog sig en knäskada så allvarlig att det krävdes operation och VM-starten var i fara, som gjorde Uruguays ledningsmål och segermål sved extra.

Särskilt för de fem (!) lagkompisar i Liverpool som befann sig på planen när nicken vid 1-0 i en båge passerade Joe Hart och mållinjen med bara minuter kvar av första halvlek.

Jag satt själv och lyssnade på Daniel Sturridge när han i början av veckan fick frågan om Suárez var en man att frukta och Sturridge konstaterade, efter kort leende, att fotboll är ett lagspel och att det är laget som skall gå ut och göra jobbet.

”Jag har inte frågat honom om tips, han inte mig. Jag tror inte att han ville berätta för någon av oss hur han mår och vi kan inte bara fokusera på Luis”, sa Sturridge och så pratade vi inte mer om Luis.

Nu pratar vi om Luis igen, delvis för att han faktiskt kom till spel (vilket många bedömare inte trodde att han skulle), delvis för att han gjorde mål och förpassade Englands möjligheter att nå åttondelsfinal till sagorna och diktens riken.

Och de där dödshoten Newcastles walesare Paul Dummett fick mota från uruguayanska fotbollsfans efter tacklingen på Suárez i maj är lika dumma nu som då.

Luiz Suárez är en hetlevrad spelare. Ibland biter han någon (Branislav Ivanovic) i armen, ibland kastar han ur sig rasistiska glåpord (mot Patrice Evra) och ibland gör han viktiga fotbollsmål.

I årets Premier League gjorde ingen fler mål än Suárez (31 stycken på 33 matcher).

Nu i kväll höll han liv i den egna VM-drömmen och släckte engelsmännens.

Vi tog farväl av Xavi Hernandez, Iker Casillas och säkert även Fernando TorresMaracana i går, vi var ytterst nära att få säga definitivt hej till Steven Gerrard, Frank Lampard och Wayne Rooney i kväll.

Jag gillar den nya generationen engelsmän. Jag gillar Daniel Sturridge, framför allt Raheem Sterling, men jag saknar dynamiken och spetsen i det spel Rooney och Gerrard ofta företräder.

Nu tilläts Uruguay göra 1-0 där Gerrard hamnade på efterkälken, där Glen Johnson pressade för klent och där Phil Jagielka låg för långt ifrån.

Det duger inte.

Och det duger inte att bränna chanser som Edilson Cavani.

Då kvitterar England till slut. Och det går inte annat än att glädjas åt att vi ikväll fick se slutet på Wayne Rooneys ökenvandring i VM-sammanhang.

Hur han hånats, hudflängts och häcklats, hur han rest sig, kommit igen – och till slut fick stå där som målskytt, nationens (om än för en mycket kort stund) frälsare och drottningens bäste kompis.

Första VM-målet är alltid första VM-målet om än (i det här fallet) inte VM-historiens vackraste. Nu stötte Rooney, med vänsterfoten, in Jones högerinlägg och Roy Hodgson flög upp från bänken som om han varit på väg mot en åttondelsfinal i ett fotbolls-VM.

För det krävs, efter Suárez sena 2-1-mål, seger mot Costa Rica i sista omgången och dessutom att resultaten i Costa Rica-Italien och Uruguay-Italien går Englands väg.

Två italienska segrar, gärna med många mål, står högst på Hodgsons numer skrynkliga önskelista och är enda vägen till åttondelsfinal.

Roy Hodgson har varit fotbollstränare sedan urminnes tider. Han var klubbtränare i Schweiz när Sverige och Olle Nordin försvann ur VM i Italien 1990 via 1-2, 1-2, 1-2.

Sista stöten kom mot Costa Rica, just det ödesmotstånd som nu väntar Hodgson i det sista slaget i Brasilien på tisdag.

Må siffrorna vara med dig, Roy!

***

Slutligen: Steven Gerrard. Vilken säsong du har haft. Först halkar du bort ligatiteln och nu nickar du fram bollen till din klubbkompis vid ett mål som av allt att döma förpassar ditt England ur VM. Jag tycker faktiskt synd om dig.

***

Och så satt han plötsligt där, Zlatan Ibrahimovic, och följde VM på plats i Sao Paolo. Jag tror att han också tyckte lite synd om Gerrard.

***

De fem Liverpoolspelarna är Steven Gerrard, Glen Johnson, Jordan Henderson, Daniel Sturridge och Raheed Sterling.

***

Enligt vad jag har förstått hänger Roy Hodgsons framtid inte enbart på resultaten i VM. Spelkvaliteten har betydelse. Kan laget bara vara ”nära” i sista matchen mot Costa Rica finns viss chans att Hodgson får behålla jobbet. Så vet ni.