Utsikten kikar mot allsvenskan

Låt oss vara ärliga. Utsiktens BK har vare sig spelartrupp, ekonomi, publik, organisation eller sponsorer för superettan. Det är just det som är så häftigt med ”Kikens” resa – men se upp för Lex Gunnilse.

Våren 1997 var Gunnilse IS ett av Sveriges mest spännande lag med talanger som Oliver Teran, Dorde Uzelac och Jeffrey Aubynn. Under hela säsongen låg Angeredsklubben antingen etta eller tvåa i division 1 södra och kände med två omgångar kvar av division 1 södra doften av allsvenskan.

Det Bo Backmantränade förortslaget konkurrerade i första hand med Västra Frölunda IF, då tränat av Torbjörn Nilsson och Stig Fredriksson, om förstaplatsen som innebar direktuppflyttning till högsta serien. Gunnilses försprång till trean BK Häcken var med två omgångar hela fem poäng.

Två matcher senare stod vi där med faktum. Frölunda hade tagit hem serien efter en avslutande hemmavinst på Ruddalen och Häcken, som först besegrat Gunnilse med 1-0 och sedan gjort sju mål på Myresjö, smet förbi Gunnilse, som bara fått 2-2 mot Mjällby i sista omgången, med minsta möjliga marginal.

Tre mål. Varken mer eller mindre.

Gunnilse IS var det året länge Göteborgs tredje bästa lag och styrdes via klokskap av Rolf Pettersson och Frank Andersson.

I dag spelar både Gunnilse och Västra Frölunda i division 3 och vi kan utan att gå in på detaljer slå fast att framgång inte är någon naturlag, något konstant eller evigt.

Samma år, 1997, tillhörde Utsiktens BK division 6. I eftermiddag kan klubben bli Göteborgsfotbollens 20:e medlem av landets nästa högsta herrserie.

Det skall, som ni förstår, egentligen inte vara möjligt att vandra sex seriesteg på 15 år. Det saknar, för att vara tydlig, all idrottslig logik att ”soptippen” Utsikten befinner sig på samma sportsliga nivå som alliansklubbarna Gais och Örgryte IS.

Det är hos ”Kiken” alliansklubbarnas reserver hamnar, det är här allsvenska föredettingar varvar ner, det är i klubbhuset på Ruddalens ena kortsida de får ny kraft och tillsammans utför stordåd.

Det är även här spelare som Anders Mogren och Luka Mijaljevic står antecknade i klubbscouternas block och spelare som bröderna Niklas och Daniel Tidstrand gör skillnad.

Att lyssna till Björn Jarkvist och Ingemar Lundin är som att höra berättelser från förr, historier om det otänkbara, snarlika både Max Lundgrens Åshöjden och familjen Wålemarks Ljungskile.

Det genomförs med Janne Carlssons fasta hand, Carlsson vars morbror Sven-Agne Larsson bjöd på grunderna när flytet på träningspassen uteblev: ”Gör det inte så himla märkvärdigt. Röd spelar röd, blå spelar blå”.

Jag är imponerad. Och det där om allsvenskan? Varför inte.

***

Underskattning är en del av idrotten och har fällt större elefanter än Utsikten. Det är dock ingen faktor i eftermiddag. Kristianstad spelar för sitt liv.

***

Som sportkrönikör bör man ha åsikter om regeringspartier som går till val med löfte om 250 extra miljoner till idrotten och sedan, efter valet, ändrar sig. Jag är inget undantag. Och förklaringen, Stefan Löfven?