Min åtgärdsplan för IFK

Blir svaret på den frågan ”tveksamt”, samtidigt som sportchefens förmåga att skapa en trupp tillräckligt spetsig för att uppnå föreningens målsättning kringskurits och i media fått närmast parodisk klang, är följdfrågan lika given: Hur blev det så här? Hur sjönk det egna kapitalet från 31,2 till 13,5 miljoner på tre år? Varför går driften – minus spelarförsäljningar – back varje år?

En lekmannamässig analys av IFK Göteborgs bokslut för 2014, dessutom kopplad till de senaste årens resultatmässiga utveckling, ger upphov till en del kalla kårar som en följd av förmodat självgott övermod. Allt enligt devisen: Det ordnar sig. Nog.

Det har varit för höga löner, för många löner – och för lite intäkter.

I efterhand kan vi kalla det för omställningskostnader. En mer träffande beskrivning är möjligen ett spretigt ”lycka-till-beteende”.

Å ena sidan: Hävda sund, långsam och – tämligen – kostsam satsning på närproducerat. Alltid med oviss utgång per satsad krona, men ändå tidsriktig och klok. Akademikostnad 2014: 13,5 miljoner kronor.

Å andra sidan: Hela tiden agera som om tålamod inte vore och som om miljoninvesteringar saknar inverkan på bokslut.

I det sammanhanget är Nordin Gerzic den överlägset mest kostamma investering IFK Göteborg företagit sig, en investering som förutom utebliven sportslig avkastning (sådant kan hända) betalade konkurrentens (Örebros) framgång. En insats utförd i extremt kamratlig och smått förvirrad anda.

Någonstans här hittar vi skiljelinjen, foten sätts ned och vi backar i minnet: Vad hade hänt om IFK Göteborg scoutat Gerzic bättre? Hade det öppnat för en yngre förmåga (läs: mer speltid för egne Joel Allansson)? Hade han i så fall senare kunnat säljas för tio miljoner till Holland i stället för till Randers för en? Skall man som sportchef styra sådana skeenden? Kan man av tränare kräva uttagning av lovande egen framför prestigefylld miljonvärvning? Och kan man i efterhand lasta en klubbdirektör för dylikt? Går det att stå emot högröstade åsikter från media och supportrar?

Fotboll är en vansklig bransch. Komplex. Och svårbudgeterad. Det är därför man inte, likt Gais med Wanderson, bör räkna med spelarförsäljningar. Det blir lätt fel. Intäkterna, även om de går att snittberäkna över tid, är sällsynt oberäkneliga och kan, faktiskt, utebli.

Framgång utgår, har jag lärt mig, ofta från förmåga att analysera sin omgivning och nyktert betrakta sin självbild. Vem är jag? Var verkar jag?

I verksamhetsberättelsen läser jag vad ordförande Karl Jartun skriver: ”I Europa var det bara små detaljer som skilde från att lyckas ta en plats i Uefa Europa League, vilket … skulle haft stor inverkan på vår ekonomi”.

Små detaljer? Om IFK lyckats vända mot Rio Ave hade ytterligare en nervkittlande playoff-omgång återstått före ett inkomstbringande gruppspel. 2014 stannade IFK:s Europaintäkt i stället på knappt fyra miljoner kronor.

På samma sätt hade jag, om klubbdirektörsrollen varit min, oroats över den otakt marknads- och sportavdelningen tycks gå i. Egna webbplatsens löftesrika ord om guldutmaning i årskortsannons gnisslar åtminstone i mina öron till huvudtränarens återkommande beskrivningar om att lag tar tid att bygga.

Han har förstås rätt i det, att lag tar tid att bygga, och därför är det fortfarande obegripligt, särskilt efter den utdragna jakten på Mr X, att en spelare som Philip Haglund inte kontrakterades i höstas.

Vore uppdraget som klubbdirektör för Blåvitt mitt, redan i dag, här och nu, skulle åtgärdslistan formuleras enligt följande, uppifrån och ned:

* Satsa på akademin, lägg krutet där. Rekrytera instruktörer. Det kommer betala sig.

* Ge marknadsavdelningen vad som krävs: Ett par, tre namn att sälja årskort och jaga partners med.

* Skapa en trupp, som åtminstone numerärt håller allsvensk klass (läs: 20 utespelare plus tre målvakter).

* Hålla linjen och följa den så kallade IFK-modellen. Betona betydelsen av tålamod, uthållighet och långsiktighet.

* Fixa en ny, fet stjärnpartner att bolla både miljoner och idéer ihop med.

Hur svårt kan det vara?