Jag har just bevittnat det häftigaste jag har varit med om i mitt 21-åriga sportjournalistliv. Oscar Hiljemark mottog ur Michel Platini famn alldeles nyss beviset på att Sverige har Europas allra bästa fotbollslag för spelare födda 1992 och 1993.
När jag skriver de här raderna rusar John Guidetti in på Eden Stadium och gör tre, fyra glädjesprång med gulblå clownperuk, just efteråt smyger Abdulrahman Khalili med EM-bucklan i famnen fram mot det stora, vackra och helt igenom gula svenska publikhav och gör vågen. Det var här Patrik Carlgren 23.29 tisdagen 30 juni 2015 skrev in sig i den svenska idrottshistorien, som målvakten som räddade straffen som gav Sverige guldet.
Det var, som matchen utvecklade sig, rättvist, känslosamt, magiskt, mäktigt, enastående och jäkligt imponerande. Han tog två straffar och satte punkt för ett EM-äventyr som rimligtvis saknar motstycke. Hur segrar vunnits med minsta möjliga marginal, hur motståndare detroniserats utan manus, hur enskilda höjt sig över det möjliga och hur – slutligen – titeln bärgades.
Det var i söndags förmiddag jag fick för mig att det här var något jag inte borde missa, fixade ackreditering, boende och resa på några timmar och i går eftermiddag landade på Vaclav Havel-flygplatsen i Prags utkanter.
Nu, ett och ett halvt dygn senare, kan jag inte säga att jag ångrar mig.
Det är förstås alldeles för tidigt att dra alla de växlar detta EM-guld innebär för svensk fotboll, för allsvenskan, för våra landslag och för spelarna själva. Det kommer med tiden. Nu är tid för fest, firande och rakt igenom äkta glädje.
Mannen bakom bragden, förbundskapten Håkan Ericson, har skapat ett lag men också sett den enskilde, som när han i den ljumma Pragnatten just kramade om och tog ett spontant, enskilt samtal med en av allsvenskans största talanger, Häckens Simon Gustafson, som i Tjeckien fick exakt noll minuters speltid.
Den fotbollsspelare som inte hellre spelat är inte född och självfallet hade Fässbergsprodukt Gustafson gärna bidragit på plan.
Nu fick han ta en annan roll, som backup och truppspelare.
Det finns så många hjältar, så många glada och när klockan passerar midnatt blir John Guidetti, som inledde straffskyttet med en stänkare i nättaket, fotograferad av tio svenska fotografer när han baxar EM-pokalen på läktarplats.
Det som nu följer blir en diskussion om OS, vilka som skall med och vilka som inte skall det, om A-landslaget, vilka som skall med och vilka som inte skall det.
Svaret på den andra frågan är för mig givet, men sker alltid på någon annans bekostnad.
Hade jag varit Erik Hamrén (nu är jag inte Erik Hamrén, men ändå) hade Oscar Lewicki, Ludwig Augustinsson, Oscar Hiljemark, Isaac Kiese Thelin och kanske ytterligare någon ingå i höstens EM-kvaltrupper.
1948 vann Sverige OS-guld i London, 2016 kan den bedriften upprepas när detta, av åldersskäl delvis rekonstruerade svenska landslag åker till Brasilien för att med tre överåriga (jag väljer de båda Oscars och Zlatan Ibrahimovic) delta i olympiska spelen.
Jag tror, efter det här, att det är möjligt. Inget är omöjligt för den här generationen, ens på en ännu större scen.
1992 spelade Sverige också EM-final för U21-landslag, men föll, trots seger med 1-0 i returen, mot Italien i dubbelmötet.
Vad jag har förstått har Sverige dessutom vunnit EM 1984 (damlandslaget) och flicklandslaget U19-EM-guld 2012.
Det ger en bild av hur stort det här är och hur sällan något liknande sker.
Innan vi fortsätter att blicka framåt och jämföra med historien tänker jag stanna upp, njuta av stunden och ta en minut i taget.
Alldeles strax innebär det samtal med de svenska guldhjältarna i ”mixed zone”.
Tänk om sånt jag och folk jag känner håller på med haft samma ekonomiska förutsättningar som fotboll..
Kan inte hjälpa det men fotboll är så sjukt töntigt.
Ge mig åtminstone några vrålande motorer av något slag.
Tjuvarna laddar för Gothia Cup!
Logementen på skolorna kommer att länsas!
Jo tack en Samsung Galaxy Tab försvann ur billen tack vare tio minuters med troligen olåst bil mellan några matkassars bärande. Det är så typiskt att pundare är aktiva när det är fint väder.
Får man svära i kyrkan? Jag skiter fullständigt i U21-EM. Sen när skulle den turneringen ha blivit viktig? Tror inte ens jag har hört talas om att Sverige skulle ha haft nåt lag med där förut…har matcher från U-21 tidigare visats i TV överhuvudtaget? Turneringar blir liksom inte jättebetydelsefulla för att Sverige råkar vinna dem! F.ö. blir man smått äcklad av patriotismen, allt detta flaggviftande. Har det blivit på modet nu, helt plötsligt, med flaggor överallt?
Varför är en ”vuxen” VM viktig, viktigare är U-21? För individer och TV-bolag är viktigare, men för unga människor ett U-21 kan bli viktigare (som förebild) än ”vuxen” VM.
När det gäller flaggorna tycker jag det är kul. Det är viktigt att många vanliga svenskar och icke svenskar viftar med svensk flagga på svensk mark. Annars tar nazisterna över den symbolen.
Kan ju tycka att även Guidetti borde vara med, det är inte så fett på forwardssidan. Tokjobbande måltjuven Guidetti skulle nog passa bättre bredvid Zlatan är Kiese Thelin, som ju är mer av targetplayer.
Och Tibbling som alternativ till Sebastian Larsson på högerkanten.
Tror att vad vi behöver ta in från a-truppen framförallt är:
I prioriterad ordning
Zlatan
Ekdal
En mittback, om det finns någon som just i vår presterar.
Så mycket av u21s kulturbärare som bara möjligt.
En målvakt som presterar i vår.
Grattis! Det är trots allt Zlatans enorma framgångar i svensk fotboll som banat väg för en stark tro på sig själv som individ, en stolthet över att få spela i Sveriges landslag och en vilja att bara bli bättre och bättre och aldrig ge upp. Den inställningen har vi inte sett sedan Sverige tog VM-brons i USA. Zlatans söner har tagit EM-guld. Så vill jag sammanfatta det.