Med Rogne och Vibe vore silvret guld

När alla gått hem satt jag ensam kvar, lyssnade till gräsklipparna, såg hur strålkastarna släcktes och säsongen stängdes; just som silvertårar torkats bort och gulddrömmar tagit fart på nytt. Det är så den här säsongen skall sammanfattas, IFK Göteborgs 2015, ett år att minnas, en säsong att hylla.

Det finns, mitt i all blåvit besvikelse, så mycket positivt att plocka fram, peka på och använda när riktningen mot 2016 skall dras upp.

Som hur en till hälften skiftad seniortrupp lyft sig, dragit på sig den allsvenska ledartröjan och så när hållit distansen ut.

Som hur publiken återvänt till Gamla Ullevi, hur knappt 11 000 i snitt i fjol blev drygt 14 000 och extra klirr i den blåvita kassakistan.

Och som den nya ledarduon, sportchef Mats Gren och huvudtränare Jörgen Lennartsson, skapat förutsättningar för långvarig framgång i och omkring Kamratgården.

Det var inte i går, mot Kalmar FF, det 19:e allsvenska guldet gick upp i rök, det var heller inte mot Halmstads BK (1–1) Lennart Johanssons pokal bytte adressat från Västra Götaland till Östergötland. Att leta detaljer, avgörande skeenden och missade mål är efter 30 omgångar lika meningslöst som att skylla det blåvita guldtappet på Markus Rosenberg eller Jonas Eriksson.

Fotboll handlar lika mycket om fel och brister som väggpassningar och skott i krysset. Ett allsvenskt guld – och här inkluderar jag samtliga från sent 1800-tal till årets Pekingpokal – delas alltid ut till bästa laget. Ibland burna av en mediahyllad stjärnforward, som i fallet med IFK Norrköping 2015, Markus Rosenberg 2014, men oftare kopplat till ett kollektiv, ett välsnickrat lagbygge.

Att sluge Janne Andersson slagit i spiken bäst mellan april och oktober är odiskutabel sanning, att Jörgen Lennartsson drog ur några krokiga smärtar i Göteborg, men hör till helheten när vi sammanfattar.

Börjar vi bakifrån, med frågan varför IFK Göteborg inte vann SM-guld 2015 är det korta svaret tvådelat: Lasse Vibe och Thomas Rogne. Ni som följt Blåvitt de senaste tolv månaderna förstår sannolikt vad jag menar. Ni som missat att IFK Göteborg inte lyckats ersätta Lasse Vibe med likvärdig forward efter sommarfönstret och som inte insett Thomas Rognes betydelse är ursäktade, men härmed uppmärksammade.

Vill med emfas fastslå att en frisk Thomas Rogne inneburit guld till Göteborg och silver till Norrköping. Skador och avstängningar är dock en del av den här idrotten och drabbar alla. Åsikten skall inte likställas med att Hjalmar Jonsson, Rognes ersättare, fallit ur ramen.

Det här var kvällen pyttipannan kastades i Vallgraven och en guldbokning på Valand ersattes av gravöl och otröstliga spelare placerade på provisorisk silverscen. Det var samtidigt säsongen IFK Göteborg redan efter sex månader tillsammans vann Svenska cupen på just Gamla Ullevi, säsongen ytterligare en titel står på spel redan på söndag (mot just IFK Norrköping).

Framtiden är som bekant den enda del av livet som går att påverka och vad IFK Göteborg anbelangar är det kommande färgat ljust. Precis av samma skäl jag gärna hade sett Mikael Stahre stanna i rollen som tränare i fjol, bör 2016 endast detaljkorrigeras. En vass anfallare här, ett förlängt kontrakt där. Jag vet att ständigt uppdaterade sportchefen Mats Gren sitter med flera ess i rockärmen, att Haitam Aleesami, Thomas Rogne, Jakob Ankersen och Sören Rieks inte var några turvärvningar, mer följden av noggrannhet och god scouting. Därför tror jag på nya Aleesamis och Rognes.

Hösten är förändringarnas tidevarv i fotbollskretsar. Spelare kommer, legendarer går. 31 oktober 2015 var dagen Anders Svensson, svensk landslagsfotbolls meste herrspelare, tackade för sig.

Hur guldpojken från Guldheden avslutade med att ligga bakom tre av de fyra målen och förde Elfsborg till ytterligare en SM-medalj, det är inget annat än väldigt imponerande och värdigt en av våra allra främsta. Tack för allt, Anders! Trots att du missade en offside på Ruddalen som domare i ”stjärnmatchen” i somras.

31 oktober kan också ha varit dagen Hjalmar Jonsson, islänningen med 14 raka säsonger för IFK Göteborg, gjorde sin sista elitmatch för Blåvitt i allsvenskan. I så fall, hatten av även för ”Hjalle”. Idolernas idol, hjältarnas hjälte.

IFK Norrköping är Janne Andersson, drösvis med kulturminnesmärkta fotbollsnamn, Emir Kujovic och en effektiv och lustfylld anfallsfotboll. Det är ett lag som burits av Daniel Sjölund och Andreas Johansson, kryddats med Christoffer Nyman och Arnor Traustason, ett lag som nu drar upp strumporna för kvalspel till Champions League. Jag lyckönskar och tvivlar i samma andetag.

Att Sverige skickar en konstgräsrepresentant till den finaste av fotbollsturneringar är sannolikt också något vi kommer att återkomma till. Bra eller dåligt? Rätt eller fel? Jag är skeptisk.

BK Häcken avslutar 2015 med sex segrar på åtta matcher, klubben från Hisingen har inte förlorat på sin nya hemmaarena och går – precis som IFK Göteborg – ett ljust 2016 till mötes. Vi skall inte tippa sluttabeller redan nu, men allt bättre än en sjundeplats känns både rimligt och möjligt.

När vi sent på lördagen gick genom staden, över broar och torg, knöts nävar i fickor, drömdes om framtida guld.

Det, om något, tar jag med mig från allsvenskan 2015.

Drömmarnas serie, möjligheternas liga, åskådarnas favorit.

Plus: Senare i dag vet vi vilka Öis får möta i nästa veckas kvalspel till superettan och hur det gick för Utsikten i vår andraseries epilog. Jag ser redan fram emot derbyn mellan Gais och Öis 2016. I så fall med en publiksiffra i paritet med gårdagens, drygt 17 000.

Minus: Det är, för att vara helt ärlig, roligare – oavsett utgivningsort – att jobba med guldfester än silvertårar. 2009 kastade vi tusentals löpsedlar i papperskorgen, nu ställde vi en del förproducerat material. Dock: Det kommer alltid nya säsonger, nya matcher och nya utmaningar. Det är inget minustecken.

Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

3 kommentarer om “Med Rogne och Vibe vore silvret guld

  1. Gren/Lennartsson har gjort ett mycket bra jobb sett till utgångsläget och förutsättningarna. Det har Norrköping också gjort. Blåvitts problem har varit anfallet. Att anfallet efter Vibes bortfall inte fungerat, beror-tror jag- på att Blåvitt inte låtit i tillräckligt mycket spela ytterligare en spelare med Engvalls rörlighet och snabbhet. Det betyder, att om Blåvitt låtit någon med de förutsättningarna spela, hade också Engvalls förmåga bättre kunnat utnyttjas. Det hade varit svårare att försvara sig mot två rörliga snabba anfallare än en, som är relativt enkelt att bevaka. Själv hade jag i nämnd ordning valt Ankersen, Risko eller Sebastian Eriksson. Jag förstår, att förslaget blir ifrågasatt, men glöm då inte, att också Vibe ”omskolades” och att Vibe och Engvall fungerade mycket bra tillsammans.

  2. OM inte Hjalmar sträckt fram benet…
    OM Ali Kahn inte gjort självmål…
    OM Gustav träffat Emma och storformen liiite tidigare…
    OM det inte bränts några bengaler…
    OM ingen som heter Martin tillåtits döma fotboll…
    OM bollen varit bara lite rundare…

    Löser nytt årskort och fortsätter drömma om guld….

Kommenteringen är stängd.