Titta på historien och tro, Öis

I skymundan av Öis återkomst till superettan samlades A-landslaget, med ex-öisarna Erik Hamrén och Marcus Allbäck i förarsätet, i Stockholm på måndagen. Det är om deras tid det dröms på Öisgården, det är med deras prestationer det jämförs. Om det är möjligt? Klart det är möjligt.

Ni som möjligtvis fastnat i nutidsbeskrivningen att Öis – och för den delen även Gais – för evig framtid är förankrat i ekonomiskt mindre gynnsamma andra- och tredjedivisioner kan ta historien till hjälp för att ompröva teorin.

Det går upp och ner. Särskilt i fotboll. Ta nyblivna mästarklubben IFK Norrköping som exempel. 2006, bara sex år bort, sedan satte ”Peking” nytt bottenrekord och var på sin elfteplats endast fyra poäng från att åka ned till division 1. Dessutom var pengarna slut och mungiporna i Östergötland pekade nedåt.

Det finns andra minnesvärda återtåg. Som Kalmar FF:s. 1997 höll smålänningarna till i den svenska tredjeserien. 1998 tog en viss Nanne Bergstrand över tränarrollen på Fredrikskans. 2008 vann KFF den första 16-lagsallsvenskan. Eller Malmö FF, som var nere i superettan och vände 2000 och fyra år senare vann SM. Och Djurgården, som gjorde samma superettaresa 2000 och fem år senare vunnit tre SM-titlar (2002, 2003, 2005).

Detta och den egna historien, i stora stycken bestående av en enda lång berg- och dalbaneutflykt (ta 70-talet till exempel), är fog nog för en viss inledande optimism på Öisgården, nu när Björn Anklevs utvisning inte fick de konsekvenser varenda rödblå verkade befara i söndags eftermiddag.

För att med historiska återkopplingar ytterligare bidra till den nyvunna positivism som omger Sällskapet: Vem trodde åtta omgångar in i säsongen 1998 att Öis från och med 1999 och flera år skulle anses spela Sveriges roligaste fotboll? Vem – handen på hjärtat – trodde efter niondeplatsen 1984 att Öis ett år senare skulle ha petat ned alliansbrodern IFK Göteborg från den svenska fotbollstronen?

Idrott är drömmar, tro och förmåga. Förmågan hos ”Lirarnas lag” är efter ett antal år på fotbollens bakgård i vardande. Drömmarna desamma som alltid, tron allsvensk.

Idrott är även ekonomi. Dessvärre, var jag på väg att tillägga. Efter fastighetspengar, shejkmiljoner, rederistöttning, Brasilienfynd, Zambiasamarbete och diverse rika byggherrar är Öis åter på ödmjuk kronjakt. Utgången blir avgörande för nästa kostym.

Visionäre Pierre Edström är en hyvens kille, för att återställa förtroendekapitalet hos framtida investerare krävs även att Dan Cameras & Co vänder på varje sten, utnyttjar varenda kontakt och hembesöker de återstående mecenaterna.

Intresset för Öis i Göteborg är stort. Det bekräftar om inte annat den respons vi på GP fått de sista dagarna. Kommentarerna i direktrapporteringen från kvalreturen mot den influgne Christian Wilhelmsson och hans Mjällby var årets svettigaste och känslosammaste.

Till sist: Marcus Lantz, den emellanåt kritiserade tränaren, skall ha en eloge för hur han värvat och utvecklat spelarna i årets Öis. Chansen att få behålla honom och de största talangerna ökade i samma stund domaren blåste av förlängningen på Strandvallen.

Plus: Den gamle Öistränaren Erik Hamréns nyvunna självförtroende när han på presskonferensen i samtal med en dansk journalist om stundande EM-playoff utbrast ”för Danmark måste det vara en katastrof hvis ni ikke klarer det”. Så sätter man rubriker – och myror i huvudet på danska spelare.

Minus: Jonas Lundén slutar i Gais. Trist och mer ett tecken på begränsad ekonomi än personlig kompetens.

7 kommentarer om “Titta på historien och tro, Öis

  1. Historielöst, Balkander! 🙂 Vi var många, MÅNGA!, som trodde efter åtta omgångar 1998, eller framför allt kanske efter typ fem, att ÖIS var på väg mot något stort. Jag har nog fortfarande aldrig sett ett roligare ÖIS-spel än i 2-0-segern mot Malmö den våren, som skedde strax innan den så berömda (första!) 5-2-segern mot IFK, Svante Samuelssons största stund. Det var först efter det, efter bl a en heroisk förlust mot Helsingborg i cupfinalen, som allt gick åt h-e – främst, vill jag påstå, för att tränare Bosse Backman envist gick runt på för få spelare och körde slut på dem i det hårda matchprogrammet, medan dugliga alternativ som t ex Samba-Erik Johansson fick sitta och mögla på bänken. (Försäljningarna av Svante och Jozo Matovac under sommaren gjorde förstås också sitt till.) Sedan vann vi inte på en jäkla massa matcher i rad (jag har glömt hur många), Backman fick sparken och Hamrén fick komma in och rädda oss kvar via kval. Men inledningen av ÖIS säsong 1998 var något alldeles enastående bra och positiv. Glöm aldrig det!

  2. Skojigt att Öjjs äntligen repat sig något.
    Många blåvita som har trappat ned där genom åren… 😉

  3. Den viktigaste enskilda händelse som skulle kunna flrbättra våra chanser i Superettan är att Lantz sparkas.
    Vi gick till väldigt liten del upp till superettan på grund av honom, till väldigt stor del trots honom.

    Hans enda taktiskt riktiga beslut i år har varit att han i alla fall under hösten varit skapligt konsistent med sina laguttagningar.

    1. Vari ligger kritiken mot Marcus? Jag måste säga att jag inte har uppfattat hans eventuella brister.

Kommenteringen är stängd.