Jag återvänder ofta i tankarna till 10 september 2003, då timmarna fram till avspark i den avgörande EM-kvalmatchen mot Polen ägnades åt känslosamt besök på Auschwitz med kollegor, där beskedet vid återkomsten till hotellet i Chorzow var att Sveriges utrikesminister Anna Lindh hade knivskurits i armen.
Absolut ingen fara, men jäkligt läskigt och något som fick oss fotbollsutsända att tala om perspektiv.
Då visste vi inte omfattningen av knivdådet på NK, det som bara timmar senare, ungefär samtidigt som Mikael Nilsson och Olof Mellberg gjorde de EM-kvalificerande svenska målen på Polen, ytterligare fick oss att fundera kring idrottens betydelse i det stora hela.
Samtliga omgörningar i GP:s sena upplagor gick till Anna Lindh-dådet och vi delvis ovetande och tämligen mästerskapsrusiga utsända fick kasta segerintervjuerna i papperskorgen.
Den natten och de följande dygnen var mycket speciella för alla oss svenskar, vi som fått se både vår statsminister (Olof Palme) och utrikesminister mördas på öppen gata i centrala Stockholm, vår egen huvudstad.
De senaste dagarnas händelser i Paris har på nytt aktualiserat dessa känslor och tankar om idrottens roll. Under måndagen gick Uefa ut med ett förtydligande om att EM i fotboll skall spelas i Frankrike till sommaren trots attackerna mot landets huvudstad och trots den oro som sprids bland vanligt folk om nya dåd.
Här i Köpenhamn hedras offren utanför den franska Ambassaden vid Kongens Nytorv med tusentals blommor, tända ljus, franska flaggor och personliga budskap.
Det är en vacker syn, ett tecken på medmänsklighet, omsorg och gemenskap, en bekräftelse på att vi alla sitter i samma båt, med liknande tankar och möjlig rädsla.
Om en stund beger vi oss till Parken för en avgörande fotbollsmatch. Antingen går hemmanationen Danmark eller gästande Sverige till EM-slutspelet i sommar.
Vi gör det med glädje, med ömsesidig respekt och rivaliserande kärlek. Det är rött och vitt, blått och gult och hur det än slutar är vi alla vinnare.
De goda krafterna.
Den enande idrotten.
