Om vi stryker klyschan ”ett dåligt genrep ger en bra premiär” kvarstår faktum att IFK Göteborg tio dagar före Falkenberg borta agerar mycket svagt mot en formsvag dansk ligania.
För att kunna tala klarspråk bör vi först förhålla oss till de förmildrande omständigheterna. Blåvitt saknade en dryg startelva, där gissningsvis sex spelare (Tobias Hysén, Mattias Bjärsmyr, Emil Salomonsson, Hjörtur Hermannsson, Haitam Aleesami och Gustav Engvall) är med på Falkenbergs IP söndag 3 april. Randers har spelat fyra ligamatcher i Danmark sedan omstarten efter vinteruppehållet. Det skall dock sägas att de tre senaste har slutat med förlust. Vi bör också ta med i beräkningen, innan domen över insatsen på Hjällbovallen skall falla, att några spelare tvingades spela på för dem ovana positioner. Där tänker jag i första hand på Jakob Ankersen, som för närvarande är rätt långt ifrån den högerback han var uppsatt som i laguppställningen.
Vad kan och bör vi då bedöma? Jörgen Lennartsson, IFK-tränaren, fastnade i sin efteranalys för avsaknad av krigarinställning, den avslutande uppgivenheten och energilösa inställningen när IFK borde vara laget som jagade reducering och sedan kvittering.
Jag delar Jörgens uppfattning. Visserligen kan det i några fall handlat om att spara ben och behålla hälsa (här tänker jag främst på Sören Rieks, Mads Albaek och Sebastian Eriksson), men att inte ha förmågan att peta i nästa växel när så krävs och både självförtroende och viss heder står på spel är ett svaghetstecken.
Man brukar prata om att det är trupper, inte lag, som vinner serier, men för att det skall ske krävs bättre sprutt hos de som nu fick chansen framöver.
IFK kommer till allsvenskt spel med ett delvis nykomponerat innermittfält; lagets hjärta, lagets motor – och jag tycker att det hackar.
Ni vet vilken betydelse det har och hur det gick 2012 när Nordin Gerzic, Pontus Farnerud och Philip Haglund samsades om uppdraget men där balansen saknades, hur Jakob Johansson och Philip Haglund säsongen efter lyfte IFK till en tredjeplats och hur Jakob Johansson och May Mahlangu totalt sett lade grunden till andraplatsen 2014.
Nu pratar vi om avsaknaden av Gustav Svensson och nämner samtidigt Mads Albaek som försäsongens kanske främsta, ändå skaver känslan i mig att flytet i spelet vägrar infinna sig.
Jag tänker inte lägga skulden på Sebastian Eriksson, men ser gärna mer av det självförtroende och fokus ”Sebban” visade i förra vändan, innan senaste korsbandsskadan.
Tro på dig själv! Tro på det du gör! Ta för dig! Och visa vägen!
Slutligen: Finns anledning till oro för blåvita själar? Knappast. Det här var årets första förlust, men helt klart krävs bättre för att Falkenberg inte skall ta andra raka mot Blåvitt på sin hemmaplan om tio dagar.
Plus: Pontus Dahlberg, 17, gjorde sin första A-lagsmatch för IFK Göteborg mot Randers. Det kommer bli många fler. Älvängens stora son står inför ett mycket spännande år, där förstås U17-EM i maj blir en extra krydda.
Minus: Jag lider med Erik Dahlin, som tvingas till operation efter bekräftat diskbråck. Gott tillfrisknande önskas härmed.
Det är en fin gräns mellan geni och galenskap.
Seb behöver ”bara” bestämma sig på vilken sida han ska stå – och ta konsekvenserna av det.
Spela med en isblåsa i bakhuvudet kanske?
Mads behöver tvärt om mera galenskap. Mera pepp, mera mod att leva ut sin genialitet och spela ”metodiskt irrationellt”.
Intressant. Fast jag tror, i Sebs fall, att det handlar om att lägga band på sig och använda energin till det rent fotbollsmässiga. Det vill säga: Mindre reaktioner på domslut och egna felpassningar.
Frågan är om inte den matchen gjorde mer skada än nytta.
En sak är säker: Den gav inget självförtroende. För någon.