Säg så här, vi var inte helt överens, jag och Jimmy

Medias – läktarfolkets – bild av händelseförlopp nere på planen, där spelare befinner sig och därmed har ett annat perspektiv, skiljer sig emellanåt åt. I det stora hela är vi ofta överens och hyllar det som hyllas skall och sågar när det är befogat.

Nyss lyssnade jag till Jimmy Durmaz, Sveriges högermittfältare och den högermittfältare jag tycker Sverige skall starta med mot Irland i EM 13 juni, som nyduschad i mixad zon slog fast att han just levererat en mycket bra insats och att Sverige som lag gjort ungefär det samma.

Vi var inte överens.

Alls.

Och mycket av samtalen, både det med Durmaz, men även andra, handlade om att den tysta publiken påverkade Sveriges spel negativt och att det kan ha varit en delförklaring till det svaga passningsspelet och försiktiga duellspelet.

Det är att skylla i från sig.

Som spelare har man alltid ett ansvar, oavsett om man heter Jimmy Durmaz och nyss har levererat en tämligen medioker halvlek, eller om man heter Kim Källström och analyserar klarare än vattnet forsar i de klaraste forsar.

Självklart är det lättare att tända till när man hyllas av en fullsatt hemmaarena, självfallet är det svårare att få samma energi när läktare är tomma.

Det är dock aldrig en förklaring till dåligt slagna passningar eller kladdigt passningspel.

Som betygsättare av idrottsevenemang, som en landskamp i fotboll där Sverige möter Tjeckien i slutet av mars 2016, ställs man oftast inför beslut. Följa hjärtat, hjärnan eller ögat.

Hjärtat ville sätta ett högt betyg på en ”debuterande” Emil Salomonsson, hjärnan sade något helt annat, medan ögat tog en mellanväg. Slutomdömet, på en landslagsskala, notera det, blev tyvärr inte landslagsmässigt.

Som försvarsspelare handlar det om att äga sin zon, stå rätt, låsa uppspelsvägar och stänga passningsvägar.

Detta löste den svenska högerkanten … sådär.

Tyvärr.

Så här en timme efter slutsignalen känner jag ett uns av elakhet över det låga betyget till tre av de svenska spelarna, men också ett försök att ge en ärlig bild av hur jag upplevde vad som utspelade sig på planen denna kväll.

Emil Salomonsson och Victor Nilsson Lindelöf hade ett gemensamt. De ville otroligt mycket.

Jag förstod mig aldrig riktigt på hur Jimmy Durmaz, som ägde ansvaret för ytterzonen när Andreas Granqvist kallade in Emil Salomonsson mer centralt resonerade när han gång efter annan släppte bevakningen av den tjeckiske vänsteryttern/-backen.

Det skapade just den osäkerhet debuterande och EM-längtande ytterbackar inte behöver.

Detta blir nu en kamp mot både kramp och eventuell MR-undersökning samt konkurrens och 11 maj.

EM-il eller inte EM-il?

Det är frågan.

3 kommentarer om “Säg så här, vi var inte helt överens, jag och Jimmy

  1. Frågan är om BKR’s backlinje hade skött det bättre ??? Men det hade de väl 🙁 🙁

  2. Ger man Martin Olsson +++ då kan man undra om du använde hjärna och ögon
    En katastrof försvars mässigt
    Står och sover bakom sin back vid kvitteringen
    Det kanske du också gjorde
    Emil löste det mycket bättre

Kommenteringen är stängd.