Så många blåvita – på Hisingen!

Jag öppnade inte för hårt, jag avslutade för långsamt. Runt omkring mig såg jag drösvis med sniglar, som antingen gått i väggen, tränat för lite eller tagit slut i det oväntade solskenet. Det var då jag insåg att jag höll samma tempo.

Löpning för oss motionärer är en salig blandning av personliga målsättningar, skaderelaterade ursäkter, oväntat sprudlande endorfiner och livsbejakande gruppaktiviteter.

Jag är inget undantag. Hemma i byn springer vi varje söndag, talar om livet, jämför tider och skyller på förkylningar, muskelskador och livspussel. Man kommer när man kan och springer så fort man orkar.

Vi har hållit på så där ett tag och jag skall säga att formen nog aldrig varit bättre än våren 2016; förhoppningarna aldrig större och ju mer jag pratade om det där personliga rekordet, desto säkrare blev jag på att jag skulle slå det.

Så kom ljumskskadan i oldboysmatchen, förkylningen, följdskadan och usel sömn natten till lördag.

Jag hade ett helt paket av ursäkter och vet mycket väl att man inte skall ställa sig på en startlinje i ett Göteborgsvarv om man inte är fullt frisk (vem är det, någonsin?).

Så här efteråt när frågorna om hur det gick skall besvaras blandar jag ”bra efter omständigheterna” med ”inte vad jag hoppats på för två veckor sedan”.

Utan att skryta är alla vi som tog oss i mål på Göteborgsvarvet vinnare, i var sin klass, på våra alldeles egna sätt. Haltandes, spurtandes, svettiga, tömda, snurriga.

Jag startade som en furie, mattades över Älvsborgsbron, fick nya krafter vid Eriksberg och tog helt slut efter 10 km. Göta Älvbron var en mara, knäet började krångla vid Kungsportsplatsen och på Avenyn blev jag omsprungen av IFK Göteborgs sportchef Mats Gren.

Det blev min räddning. Jag vet inte om han såg mig, men jag använde Grens rygg som morot. I mål var vi i princip jämbördiga, men vore det inte för Mats hade jag inte orkat ”spurta” alls.

Skillnaden mellan oss är att han inte har söndagsmatch i P35-serien mot Dalsjöfors att tänka på, möjligen följd av söndagslöpning och bastu.

The show must go on.

För övrigt vann Gais som vanligt tröj- och flaggmatchen. Mest grönsvart på Varvet. Däremot spelades Joel Alme flitigast mobilt. Och så hejar man på dem man känner igen och vice versa. Mycket IFK Göteborg där. Presschef, speaker, huvudtränare, målvaktstränare, landslagsman och materialförvaltare vid tre olika positioner – på Hisingen! Den såg man inte komma.

Grattis till alla er som slog min tid: 1.49,11. Inte mycket att skryta med, inget att hymla med heller. Snart är det 2017 och då står vi där igen.

Nytt varvsrekord. Första löparen under timmen. Hatten av!

Plus: Vet inte hur många varv jag sprungit, men aldrig har gatorna kantats av fler åskådare. Tack för stödet! Särskilt på Hisingssidan. Tack även till alla band för starka insatser. Ni äger!

Minus: Jag har fortfarande inte hämtat mig från tv-bilderna där AIK-spelaren Carlos Strandberg tar ett ordentligt och obegripligt stryptag på lagkamraten Daniel Sundgren. Enligt uppgift för en felpassning. En match avstängning är på tok för lite. Riv kontraktet, det som återstår.

 

Kommentarer om “Så många blåvita – på Hisingen!

  1. Du slår in öppna dörrar, Balkander.
    Självklart är man inte riktigt frisk om man frivilligt plågar sig runt dryga 2 mil.
    Och alla vet att de flesta självplågare är gajsare.
    Men visst, grattis då’ra.

    Så till den verkliga frågan – vad sade Sundgren till Strandberg?
    Jag menar, en felpassning kan få vem som helst att blir lite sur – men så förbannad att man går till handgripligheter? Nej, knappast.
    Det måste har varit ordväxlingen efteråt som fick Strandberg att förlora fattningen och blåsa topplocket.
    Så, vad sade Sundgren till Strandberg?

Kommenteringen är stängd.