Värsta farhågorna besannade

Jag vet inte i detalj vad Reine Almqvist hade förväntat sig, men jag är rädd att den svenske spionen fick sina värsta farhågor besannade.
Och samtidigt inte. Lynniga fotbollslag, med oklara spelidéer är alltid de mest svårscoutade och de luriga att förutse. Även om Irland bytt mycket spelare mellan landskamperna och har flera spelare på väg in är grunderna de kända.

Stabil defensiv, starkt kontringsspel, rejält duellspel, bra crossar, spänstigt huvudspel, stora hjärtan och farliga på fasta.

Alla ni (vi) som drömmer om en framgångsrik svensk EM-sommar vet efter lottningen att det är Irland vi måste slå. Starten i en turnering är alltid viktig och eftersom det är Irland vi öppnar mot finns inga alternativ.

I teorin kan Sverige nå åttondelsfinal även vid förlust mot Irland, men det är bara i teorin. Därför är denna scouting och hemläxa den allra viktigaste och om Reine Almqvist, som var på plats i Dublin på fredagskvällen, missade det kan jag berätta ingen enda irländare lägger fingrarna emellan när Irland har hörna.

Nu kom ledningsmålet, mot ett småbittert och omstartande Holland, på en högerhörna där tre, fyra spelare drog med sig sina orange markeringar och öppnade för John O’Shea i ytterzon. Hans nick var av Hummels-karaktär (mer skott än nick) och på returen höll sig Shane Long framme. Precis så vi vill att Marcus Berg skall agera i målområdet i Paris 13 juli.

Martin O’Neill är en klok man, en smart fotbollsmanager. Han vet hur begränsningar kan vändas till styrka, hur taktik kan sätta käppar i hjulet på en individuellt överlägsen motståndare.

Irland blir inte stressat av att inte ha bollen. De bidar sin tid, väntar in möjligheten, ställer om blixtsnabbt, inte sällan via Seamus Coleman på högerkanten.

Det finns linjer och noggrannhet i det irländska anfallsspelet. Inget sölande, inga extra passningar, bara landvinnande, chansskapande passningsspel.

Vi har ju, through the years, sett prov på okoncentrerade svenska aktioner i luftrummet på fasta situationer. Det finns det, om jag skall uttrycka det milt, inte utrymme för på Stade de France om 17 dagar.
Och vad värre är: Shane Long, John O’Shea och Jonathan Walters är inte ensamma. Varenda irländare är bra på huvudet.

Lyssnade på Zlatan Ibrahimovic presskonferens häromdagen. Han fick frågor om ålder. Eller talade i alla fall om ålder. Han sade, bland annat, att det är ett mentalt spel, att det handlar om hur du tänker, att det sitter i huvudet.

Så sant.

Utgången mot Irland sitter i huvudet.

Eller snarare huvudspelet.

Sverige får absolut inte nicka till (ber om ursäkt för den)

Då är det au revoir snabbare än någon anat.

Plus: Irland är just nu främste försvarare av den brittiska fotbollen. En rätt häftig syn när alla bitar faller på plats.

Minus: Jag tillhör själv de som har sett Irland som en munsbit eller i alla fall en enklare motståndare. Jag ser dem inte som en sådan längre. Varningsflagg höjd!