Ericson offrar Isak – helt enligt ”plan”

Sverige har inte gått in som regerande mästare i ett fotbollsmästerskap för herrlandslag sedan OS i Helsingfors 1952. Nu är det dags igen – och vår dyraste, kanske störste talang av alla, får stanna hemma. Alexander Isak blev Håkan Ericsons offer. Motiveringen? För lite speltid. För osäker form.

Exakt samma motivering som för Carlos Strandberg, Muamer Tankovic och Joel Asoro. Med den skillnad att de kom med.

Jag skall inte säga att offer behövs, men i trupper om 22 spelare säger det sig självt att vissa hamnar utanför. I det här fallet förutom Dortmunds Alexander Isak även David Moberg Karlsson, Jordan Larsson och Kingsley Sarfo.

Daleho Irandust, som vi i Göteborgsmedia (och några till) skrev upp under våren kom inte heller med. Om det finns egentligen inget att säga. Niclas Eliasson var bättre och jämnare. Irandust är en stor talang ändå.

Det var likadant senast, för två år sedan, då Sverige och Håkan Ericson åkte till Tjeckien som ett av åtta lag, det allra minst favorittippade, och åkte hem som Europamästare.

Under mästerskapet valde Ericson spelidé framför individ. Sam Larsson, som startade på en kant, hamnade utanför laget, Victor Nilsson Lindelöf, som nu tillhör Europas hetaste mittbackar, skulle inte varit med om det inte vore för Emil Krafths sena skada. Simon Gustafson kom aldrig in. Passade inte in i Ericsons plan.

Det säger en del om Håkan Ericson, men det säger också saker om svensk fotboll. Bredden. Kvaliteten. Spetsen. Allt är på plats.

Samtidigt – och det är viktigt att säga – har många av Ericsons kommande U21-kanoner väldigt lite speltid och begränsad form i sina klubblag. Det oroar. Ofta saknar det betydelse i ett mästerskap. Ordinarie spelare kan vara lika med slitna spelare. Bänkade spelare lika med spelsugna spelare.

Det som är positivt för det här laget är att Kristoffer Olsson verkar ha hittat rätt i AIK efter en svagare allsvensk inledning. Att försvarsspelarna är spelskickliga, hela och i form. Och att anfallarna – här tänker jag på Gustav Engvall och Pawel Cibicki – under våren varit heta som strykjärn.

Ur ett lokalt perspektiv är konstaterande följande: IFK Göteborgs målvakt Pontus Dahlberg kom med. Som väntat. Om han får speltid i Polen? Det lät inte så under Håkan Ericsons presentation. Först Tim Erlandsen, sedan Anton Cajtoft med Dahlberg som trea. Vi får vänta och se. En indikation blir vem som står i genrepet mot Danmark på Olympia 10 juni.

Häckens Egzon Binaku är med på förlägret i Helsingborg som backup till Pa Konate, som dras med en skada men rehabar väl. Håller inte Konate ihop åker Binaku till Polen.

Dessutom finns det en tydlig IFK- och Häckenkoppling på Engvall (IFK) och Strandberg (Häcken). De bildade ju anfallspar när Sverige blev trea i U17-VM 2013.

Dessutom 2: Isak Ssewankambo och Amin Affane är båda fostrade i Lärje/Angered. Nu spelar de för Molde respektive AIK.

1948 tog ett svenskt amatörlag guld i olympiska spelen i London, fyra år senare blev det brons i Helsingfors.

Ett liknande bedrift nu är över allas förväntningar.

Men chansen finns, precis som för fyra år sedan.

Från det laget återstår ”bara” Simon Tibbling, Groningen. Han blir en nyckelspelare nu med.

Kan det här vara en svensk premiärelva i Polen mot England 16 juni?

Tim Erlandsson – Linus Wahlqvist, Franz Brorsson, Joakim Nilsson, Egzon Binaku – Simon Tibbling, Kristoffer Olsson, Muamer Tankovic, Kerim Mrbati – Gustav Engvall, Pawel Cibicki.