Det är i återerövringen det skall ske

Jo, de gick till final, men vad hände egentligen där? Hur såg matchbilden ut och vad gjorde Portugal till vinnare? En taktik liknande den Sverige bör använda sig av i kväll.

Låt dem ha bollen. Låt dem äga matchen. Låt dem spela fotboll i de ytor som ger dem bollinnehavet. Låt dem glänsa där, men inte där det räknas, inte där mål görs och där matcher avgörs. I luften, i inlöp och rättvända skottlägen från halvdistans.

Inför matcher mot lag som Frankrike, som nyligen varit i en EM-final på hemmaplan och som toppar Sveriges VM-kvalgrupp tre poäng före oss, infinner sig alltid frågor om hur det är att möta storspelare som Paul Pogba, Antoine Griezmann och Dimitri Payet.

Det var likadant 1992, när Jean-Pierre Papin var bäst i världen och 1993 när Jonas Thern passade Martin Dahlin och gjorde målet som senare innebar att Frankrike missade VM i USA.

De är ju så bra.

Hur skall vi kunna rubba dem?

Det kan väl ändå inte gå?

Jag skall inte påstå att det är en viktig del i den svenska matchplanen, men det gör ingenting alls om Pogba, Griezmann och Payet inför ett fullsatt Friends känner sig som de världsstjärnor de faktiskt är.

Lite bättre, lite starkare – och lite för avslappnade.

Det är i återöveringen det skall ske. I det obevakade ögonblicket. Halvsekunden där falsk trygghet vänds till omedelbar livsfara.

Som för Éder och Portugal.

Det var egentligen ingen målchans, men det avgjorde en final och gjorde Portugal till Europamästare.

Eller när Hugo Lloris i VM-kvalet i november ställde upp sin mur, missade att upptäcka luckorna, ställde sig själv bakom – och såg Emil Forsbergs fenomenala frispark passera förbi i en gigantisk lucka till vänster.

Jag gillar att lyssna till Janne Andersson. Han lyckas få det svåra att låta enkelt. Det invecklade att låta självklart. Som att det enda han egentligen funderar kring är hur de skall bete sig ute på planen, hur de skall spela och vad de skall göra.

Konkret. Genomtänkt. Färdiganalyserat.

Att han och hans franske spion Tom Prahl skulle ha missat något i matchplanen håller jag för uteslutet, att Frankrike under ledning av skicklige lagbyggaren Didier Deschamps skulle åka till Sverige i tron att det finns tre enkla poäng att hämta är lika otroligt.

Som Janne Andersson säger. Det handlar för spelarna om att vilja påverka, vilja bidra när chansen uppenbarar sig och veta vad man skall göra när man har bollen.

Jag tror att de svenska spelarna vet det och jag tror att de är listiga nog att utnyttja det.

Det är något visst med svenska fotbollslandslag, tilliten till den egna taktiken, den äkta tron på att det faktiskt går och beslutsamheten att göra något åt det.

Det finns historik att luta sig mot i det påståendet.

I EM-kvalet 2011 vändes 1-2 till 3-2 mot Holland på Råsunda. Vi skrämdes över att Zlatan Ibrahimovic inte var med, men pratade efteråt mest om Ola Toivonens segermål.

Hösten 2006 hade Henrik Larsson slutat i landslaget och Spanien väntade på Råsunda. Hur det gick? Johan Elmander och Marcus Allbäck gjorde var sitt drömmål och spanjorerna med Xavi, Torres och Puyol besegrades med 2-1.

Tänk på det i kväll när domaren blåser till spel.

Plus: Jag ser framför mig hur Andreas Granqvist som vore han Janne Eriksson skallar in en hörna av Sebastian Larsson i mitten av andra halvlek. Det är så vi måste tänka.

Minus: Det är klart att det är skit och pannkaka att inte alla ges möjlighet att se kvällens VM-kval på TV. Det skall inte kunna bli så här. Eller hur, Karl-Erik Nilsson?