Den italienske förbundskapten Gian Piero Ventura gav på presskonferensen dagen före playoff-returen på San Siro ett avspänt och lugnt intryck, som en landsfader och talade som att en VM-plats inte stod på spel. Det skrämde mig.
Målvakten Gianluigi Buffon såg mer spänd ut. Det ger mig hopp. Han sade: ”För mig är det viktigaste är att de som kommer i morgon har en positiv inställning och inte kommer dit och kritiserar och visslar negativt. Publiken skall ge sitt stöd till spelarna. De skall inte färgas av vilka klubblag de håller på”.
Vi var cirka 50 personer som satt och lyssnade till det här. Många spända anleten. Och Buffon förklarade vidare: ”Jag har hela tiden vetat att det är tätt mellan matcherna och att det är ont om tid att ladda om. Därför har jag varit superspänd sedan i fredags. Det tillståndet har jag fortfarande.”
Jag har sedan förra sommaren sett två matcher mellan Sverige och Italien och lyssnat till Buffon vid fyra tillfällen. Alltid från ett podie, alltid som lagkapten för Gli Azzurri. Hans ansiktsdrag denna söndagseftermiddag bekräftade de egna uttalanden.
Han känner historiens vingslag. Han förstår betydelsen av vad utgången gör med hans CV. Ingen kan ta ifrån honom alla landskamper, alla titlar, alla räddningar, alla fina stunder, men en förlust mot Sverige i dubbelmötet om en plats till VM i Ryssland skulle göra honom historisk av ett annat skäl.
Italien tränade på Inters anläggning utanför Milano en timme efter presskonferensen. De stora italienska tidningarna spekulerar i ett 4-2-4-system. Ventura ville inte säga något om hur han tänker förändra, men förändring kommer det bli. Och full fart framåt kan – faktiskt – vara en fördel för Sverige, som går vidare med 0-0.
Det som också slog mig vad att Ventura för första gången under den här samlingen inte sade att han är säker på att Italien går till VM.
Det skrämmer mig.
Insikt om den egna dödligheten är ett första steg att skjuta den framför sig.
