Jag skrev om Elisabeth Billanders keramiklampor, i samband med Formexmässan 2011. Hennes formspråk är nytänkande, roligt och kreativt, men samtidigt enkelt att förstå som betraktare – tack vare lerans egenskaper.
Jag begav mig till hennes ateljé och fångades av en inspirerande lerkonst.
I Bagaregården ligger ateljé SILO, där fem kreativa kvinnor håller till som en slags konstnärlig familj. Tre av dem är smyckesdesigners och de resterande två är keramiker. Elisabeth Billander är en av de två sistnämnda och är relativt nyinflyttad i det kreativa kooperativet.
Trots lokalens kritvita väggar, färgas atmosfären av konstverken som visas i skyltfönstret, är uppskruvade på väggarna eller ligger avslappnat på någon hylla.
Varför ville du bli keramiker?
- Det var nog av en slump. När jag var 20 år, började jag jobba på Dixie och var väldigt intresserad av designprylar. Och när jag jobbade där blev jag mer och mer inspirerad av alla konstnärliga kunder från olika konstskolor som kom in och betraktade alla grejer. Så jag bestämde mig för att bli en sådan jag inspirerades av och sökte in till HDK.
Kom du in direkt?
- Nej, men jag fortsatte söka och mellan ansökningarna fick jag barn, hann plugga på Formakademien i Lidköping och praktisera hos en enskild keramiker i Leksand. Men eftersom jag inte kom in tredje gången jag sökte, så beslöt jag mig för att tänka om och utbilda mig till lärare inom bild och form istället. Så började jag studera på GU, men vissa kurser hölls ju i HDK’s lokaler… och när jag var där sa jag till mig själv: “Nej, nu lämnar jag inte det här huset”.
Så du sökte en gång till?
- Ja och då kom jag in! Jag tog min examen i våras, 2010, och nu har jag hoppat in som gästlärare ibland.
Och hur kom det sig att du började skapa lampor utav lera?
- Det var också en slump… jag började dreja en liten kopp och så tyckte jag att det såg ut som en liten lampskärm och sedan så utvecklade det sig mer och mer. Nu tummar jag ut lampskärmar eller ringlar leran till skärmar.
Varför just lera?
- Man kan göra i princip vad som helst utav lera. Det är väldigt lätthanterligt. Men bara för att jag jobbar i lera betyder det inte att det är ultimat i alla lägen. Större lampor funkar ju bättre med material i plast eller gummi. Som designer ska man inte vara så bunden till sitt material, tycker jag.
Eftersom det var första gången för Elisabeth Billander att ställa ut sin konst på årets Formexmässa, så ville hon spela med både säkra som osäkra kort. Utöver sina fantasirika lampor – visade hon också de mer konservativa kopparna i krämvit lasyr.
- Jag ville visa att jag “kunde göra mer än tokiga lampor”. Men det var ju ingen som brydde sig om mina koppar, alla såg bara åt lamporna!
Vad får du din inspiration ifrån?
- Av mig själv, i processen. Fast det går ju inte att bara gå på känsla, det är min svaghet… men jag vill gärna gå “framåt-framåt”, har jag gjort en sak, så har jag gjort det, då vill jag göra något annat. Att produktutveckla är inte min grej.
Förutom lampor och koppar, finns det mer att fastna med blicken på i Elisabeth Billanders ateljé. Det är både dekorativa rör och pastelliga installationer, samt svulstiga ljusstakar.
- Har man ett stilrent hem kan det vara roligt att ha någon udda lampa eller pryl som står ut. Men det funkar förstås lika bra i mer färgrika hem. När det gäller bruksföremålen så är det ofta så att vissa gillar dem och andra inte. Har jag utställningar så får jag nästan alltid förklara min konst. Många kan säga; “Jag gillar det… men jag förstår inte”. Och jag vill inte att det ska vara helt självklart. Som designer och konstnär behöver man inte servera en berättelse, om man inte vill.
