Skruvat och korkat

VECKANS TYNGSTA JOBB var provningen av Systemets samtliga bag-in-boxviner.
”Välkommen till Årets Viktigare Provning”, brukar man alltid hälsas, av någon morgontidig kollega med sinne för ironi.
Rösten dryper av sarkasm, ty att prova de här 135 lådvinerna - många lika som bär - under två dagar därnere i Systembolagets källare, är ett uppdrag de flesta skulle ge sin högra tand för att slippa.
Det ligger dessvärre mer i den där hälsningsfrasen än man önskar. Boxarna utgör mer än hälften av det samlade svenska vininköpet. Men under de senaste sex åren har försäljningsökningen gentemot flaskor avstannat. Marknadsandelen är sedan 2005 stabila 53 procent (ta och ge nån promille). 
Klart att rubbet måste provas – och recenseras.

STORA BOX-TESTET kommer i Två Dagar nästa lördag (19 maj), men eftersom du lurades att klicka in här på grund av rubriken,  bjuder jag på en försmak.
Tre regler är enkla att hålla i huvet:
Vit box: avstå!
Rosébox: avstå!
Röd box: välj italienskt eller portugisiskt.

NÅGRA AV OSS vinskribenter tog time out mitt i box-testet för att promenera iväg till en annan provning: João Portugal Ramos - portugisisk storproducent och vinambassadör  - var i huvudstan för att  göra reklam för sina viner. Så redan före lunch hade man två gånger i två olika kvarter hunnit spotta ut det tämligen usla boxvinet Ramos Classic White, eftersom Senhor JP Ramos till sin provning hade valt att presentera detta enda riktigt meningslösa vin i hela hans för övrigt väldigt trevliga portfölj.

”Jag avskyr att sälja vin, men älskar att göra vin”, sade JPR medan han försökte övertyga ett skeptiskt auditorium om Ramos White Classics förträffliga ”friskhet och  fruktighet”.
Jag kan ju ha fel, men nog tyckte jag att han såg lite trött ut just här.
Sverige är Ramos viktigaste marknad och den nya packningsanläggningen för boxar servar enbart vårt land. Ibland måste man göra eftergifter åt Mammon och tala med kluven tunga.
Men det är synd att João Portugal Ramos säljer ut sitt goda namn så billigt, eftersom hans båda röda lådor (Ramos Reserva och Vila Santa Reserva) är strålande köp, med tanke på den ringa utgift ett boxköp innebär.

DÄREMOT LYSTE HAN UPP när vi på slutet drog en vända om favoritlaget Benfica. Om Eriksson och Stromberg som kom till Lissabon efter Blåvitts UEFA-triumf 1982, och om finalen mot Anderlecht 1983 (herregud, det är nästan på dagen 29 år sen vi tvingades putta igång Glenns gamla skraltiga Porsche utanför Estádio da Luz, för bildens skull) – och om att Benfica fick stryk den gången och aldrig har vunnit en europeisk cuptitel senare heller.
Schwarz var också en svensk favorit, men João Portugal Ramos lyste som mest här han utbrast ”Nilsson! Aah, Nilsson!! När han gjorde 3-0 i finalen mot Hamburg…” 
Så skönt det är med folk som inte blir fackidioter, utan har koll på livets väsentligheter också. 

EFTERSOM VÅRT VANLIGA PANG var fullbelagt blev jag denna resa inhyst på Clarion Hotel Sign, storasyster till det nya posthotellet i Göteborg. Sign förklarar sig stolt vara Stockholms största hotell och i likhet med andra mastodontpalats i världen vill man gärna ge sken av att skapa en personlig relation med sina gäster. Detta görs genom att tv:n står på när man för första gången kliver in i rummet och i rutan kan man läsa texten ”Välkommen Tomaz Grehn”.
Vidare erbjuds jag att för 145 SEK (knappa bara in rumsnumret med fjärrkontrollen) få titta på obegränsat med porrfilm under 24 timmar.
”Detta kommer att debiteras som room service på räkningen”,  står det på tv-skärmen.
Är inte det att ta dubbelmoralen till en lite högre nivå?

APROPÅ MORAL OCH PRYDHET: Grattis till geniet på mäklarfirman Gofab (eller möjligen på dess annonsbyrå), som insett värdet av en bra placerad ”felstavning” i en annons.
Hur många klick, någon?
(Ni som vill döpa om Gofab till Goofab på grund av ”misstaget” är inte inne i matchen.)

Grannparet som kom med en påse jordärtskockor var säkert inte illasinnat. De sa bara att de hade ”mer än tillräckligt” och undrade om de fick byta jämnt mot en säck bränd hästgödsel. Eftersom vi hade mer än tillräckligt av just hästbajs och dessutom älskar jordärtskockssoppa blev det en snabb deal utan ångervecka.

Det där skedde för ganska precis ett år sedan och i dag vet vi lite mer om jordärtskockor. Till exempel hur man odlar och framför allt hur man inte odlar dem.

Hälften av grannarnas gåva (eller bytesvara) skalade vi direkt och gjorde soppa på. Den andra hälften, sex-sju stycken, grävde vi lite aningslöst ner inuti en pallkrage i växthuset, för kommande behov.

”Har ni satt jordärtskockor härinne? Oj då…”, sa en kamrat som är bättre bevandrad än vi i trädgårdens mysterier, när hon kom på besök och tittade in i växthuset.
Då hade det gått ett par månader och skockorna hade skjutit upp som ganska storbladiga, gröna stänglar några decimeter ovan jord i värmen. Det såg mycket trevligt ut. Inte funderade vi särskilt mycket över att de där sex små knölarna vi påtat ner i jorden nu uppenbarligen hade tredubblats i antal, för här stack det upp gröna spröt lite överallt – såväl innanför som utanför pallkragen och dessutom inuti nästa, där vi ”egentligen” odlade tomater. Men skit i det. Vi gladdes åt jordärtskockans ymniga fertilitet.

Det var när det gått ytterligare ett par månader som vi fattade det där med kamratens ”Oj då”.
Vi kom hem från en kortare resa och fann att de ursprungliga sex knölarna utvecklats till en drygt tre meter hög och mycket tät energiskog, som annekterat hela växthuset – och vars fortsatta färd mot himlen hindrades enbart av glastaket. Några av växterna hade till och med hunnit göra en U-sväng upp vid nocken och börjat växa nedåt igen.      

Nu var det höst och jag var nyfiken på hur det såg ut under jordytan. Hade det möjligen bildats en skock nya knölar i myllan? Jag ryckte upp den längsta av stänglarna och fann inget annat än ett rotsystem. Ingen skock. Inte en enda skocka. Stor besvikelse och förvirring.

Jag insåg i alla fall att växthuset var fel miljö för det här trädet och planterade därför om det i rabatten utanför. Vattnade duktigt och såg plantan sloka och tvärdö på ett par timmar.
Men på tredje dagen uppstod den från skockornas dödsrike, fällde ut sina blad och reste sig åter mot himlen. Ett mirakel.

Nå, den uteblivna skörden då?
Så här dags hade vi informerats om att jordärtskockan ska både växa och vissna, innan man kan avnjuta dess frukter. Det tar ungefär ett år. Och precis dit hade vi hunnit häromdagen. Dags att rycka upp resten av energiskogen i växthuset och vittja. Av de sex små knölarna hade det nu blivit så mycket rotfrukter att vi jublande kunde bära in en stor, rågad tvättbalja med ekologiskt odlade jordärtskockor. Det kändes lite hisnande, när man funderar över att fyra små, likadana knölar i en plastpåse som det står Ica på, kostar uppåt 30 spänn.

Så nu har vi käkat jordärtskocksoppa varje dag i snart en vecka och dessutom tvingat på varenda besökare en portion. Mer än hälften är kvar och börjar nu både mjukna och gro (skockorna, inte besökarna!) – och vi inser att de måste planteras igen. På friland, tack. Inte i växthuset!

Risken är väl bara att vid den här tiden nästa år är hela gården insvept i en jordärtskocksdjungel, som i en gammal svartvit skräckrulle där växter från yttre rymden invaderar jorden, förökar sig och tar död på allt mänskligt liv.

BELÖNINGEN FÖR ER som orkat läsa allt detta svammel om jordärtskockor (och undrar vad det har att göra i en vinblogg) kommer nu: en av världens godaste soppor är den på färska jordärtskockor – men inte enbart skockor, det blir lätt en alltför genomträngande smak. Ta hälften skockor och en fjärdedel vardera av potatis och blomkål. Koka allting mjukt i vatten, lite vitt vin, vispgrädde, fet crème fraiche eller turkisk yoghurt samt grönsaksfond. Smaka av med lite het chilli. Var inte feg!

Släta av (säger man så?) hela soppan med mixerstav. Behöver det spädas – ta kolsyrat vatten eller champagne.

Världens godaste dryck till den här heta soppan är ett aromatiskt vin gjort på druvan gewürztraminer. Inget gifter sig så lyckligt med en kryddig maträtt som en bra gewürz. Och bra gewürz är inte dyr.

Druvans hemvist är Alsace och nu är det verkligen läge att prova vinerna därifrån. Efter mörkret under 2009 kom den feta och fina årgången 2010 – och nu är vi framme vid 2011:orna. Vi provade vår stående favorit Gustave Lorentz (5244, 94 kr) mot vår inte alls lika ständigt prisade Comtes d’Isenbourg (2187, 109 kr) i går. Och insåg att d’Isenbourg från 2011 var överlägsen Lorentz från 2010. Snygg mineralitet mot lite klumpighet.

i FREDAGS VAR DET sista dagen på vinmässan Vinordic, ett jippo som hålls vartannat år på Stockholmsmässan i Älvsjö.

Förmodligen är det också svanesången för denna svenska vinbiennal. Förr om åren var detta ett högklassigt ”alla-var-där-evenemang”. Den här gången kom jag hem och sade ”ingen var där”. Med ”ingen” menar jag de stora importfirmorna, som tidigare tävlat i grenar som flådigast monter, bästa vin och coolaste kockar, vilka engagerats för att brassa lunch på plats.

Det såg ut som om de till vardags bittra konkurrenterna hade bildat en ohelig allians och samfällt bojkottat tillställningen, men detta förnekades av alla, med vilka  jag förde saken på tal.

”Det föll sig naturligt att inte ställa upp längre”, sade de.

Skälet?

För dyrt.

Att betala över en halv miljon – kanske ända uppemot 800 000 kronor – för monsterhyra … förlåt, monterhyra ska det va, personal och vin för att under tre dagar få skvätta i gratisvin till törstiga mässbesökare, är en kostnad som är svår att motivera.

”För att räkna hem det måste vi sälja 100 000 flaskor vin extra på ett år”, räknade Stefan Stjärnström, VD på importfirman Vinunic,  ut på sekunden, när jag bad honom om en siffra. 

Dessutom:  när fetmånga av årets mässbesökare fastnar i Åbros och Kopparbergs gigantiska pub-montrar och hinkar fulöl ur plastmugg, i stället för att ta chansen att prova till exempel 68 champagner på glas vid Munskänkarnas läckra isbar, till det muntra ljudet av isskulptörens motorsåg, kanske det är lika bra att jippot dör ut. För jag kan inte tänka mig att den här utställningen återkommer.

UTAN ATT VILJA vara alltför fin i kanten vågar jag påstå att små vinprovningar i mera sansade sällskap är mera givande. Att till exempel få chansen att testa tre gamla, förstklassiga årgångar (1982, -86 och -90) från tre Grand Crú-slott i Bordeaux. Nämligen Château  Léoville-Las Cases, Château Montrose och Château Lynch-Bages.

Vinbranschen fylls nu på med alltfler importörer som vill sälja vin på nätet – och att bjuda in journalister och sommelierer till en sån här ”vertizontal tasting” var ett svårslaget sätt för nya firman bravin.se att tjoa till sig uppmärksamhet redan i farstun. (Se bara här. Nyttig idiot – vem, jag?) 

Efter de nio provade glasen satt den församlade ”expertisen”  där med skägget i brevlådan och tvingades konstatera att bara en enda (vilken för övrigt var Krister Bengtsson, en av bravin.se:s ägare, vilket reser frågan om huruvida allt gick rätt till) av ett drygt dussintal ”tävlande” hade lyckats pricka in vilka tre glas som innehöll vilken årgång.

Dessutom var det intressant att konstatera att 1982 Château Lynch-Bages var det överlägset godaste vinet. Det borde inte ha varit det. Inte på papperet, som det brukar heta. Montrose och Leoville-Las Cases tillhör ”andra crù”  medan Lynch-Bages räknas till ”femte crú” i klassificeringen av de 62 Médocslotten. Den rankingen infördes 1855 och står sig intakt ännu efter 157 år (sånär som på ett undantag; Château Mouton-Rothschild flyttades upp från andra till första divisionen 1973).
Det är när man provar vin på det här sättet man inser hur dumt det är med stängda seriesystem inom idrotten. 

I GÅR VAR DET PROVNING av lite enklare viner: Sydafrikanska Mulderbosch var på besök i den svenska huvudstaden och jag tänkte att … tja, vafasen, har man ett par timmar över innan planet lyfter mot Sveriges framsida, så kan man väl prova deras rosé. Igen.

För det trodde man ju att Mulderbosch bara kunde visa upp ett i och för sig utmärkt fruktigt och bärigt – men trots allt enkelt - rosévin.

Ibland är det okej att vara fullständigt snett ute. För här presenterades vita viner i absolut toppklass - på chenin blanc, sauvignon blanc, chardonnay, chardonnay, chardonnay och chardonnay. Fyra årgångar ekfatsjästa, smöriga godbitar som drog ner byxorna på åtskilliga malliga bourgogner. Det hade jag ingen aning om.

På den här evenemanget träffade jag förre kommunikationsministern, SJ-ordföranden och kroggynnaren Ulf Adelsohn som kom till och for från provningen på cykel. Vad vore mer naturligt än att leda in samtalet på – och be om en åsikt om – Göteborgs spårvägars biljettkontrollanter och deras metoder, men den gamle moderatledaren stod helt frågande, visste inte vad jag pratade om.
Då slog det mig vilken avkrok vi ändå bor i.
Eller han?