EN GOD VÄN SKREV och berättade att han funderade på att köpa 15 årgångar av Penfold’s Grange – en låda om sex buteljer av varje årgång från 1990 till 2004 – och nu ville han vän kolla om jag delade hans egen uppfattning att värdet på vinerna skulle vara tredubblat inom tio år.
Möjligheten att köpa denna imposanta kvantitet av Australiens mest berömda och kanske även godaste vin, hade kommit via en annan bekant ”med vinintresse”, skrev min vän – och där kände jag mig tvungen att förklara för honom att han nog dessvärre tappat bort två bokstäver i ordet vinintresse. Nämligen s och t.
Vad jag menar är att den som köper en flaska, sex flaskor eller 90 flaskor vin i syfte att sälja dem om tio år i stället för att dricka dem, äger nödvändigtvis inte det ringaste vinintresse.
Men stoppa in de borttappade bokstäverna s och t så avslöjas däremot ett genuint vinstintresse. Inte riktigt samma sak.
Själv skulle jag aldrig kunna köpa en flaska fantastiskt vin och veta att jag inte får smaka, när den stunden kommer. Lika oförstående är jag till såna som köper oljemålningar för lagring i bankfack till efter konstnärens frånfälle, då verken plockas fram för att säljas till högstbjudande. Ja, det vill säga jag förstår själva tänket – men jag köper inte att det handlar om ”konstintresse”. Men det är ju jag, det …
TILL SAKFRÅGAN: Tror jag också att en flaska Penfold´s Grange tredubblar sitt värde inom tio år? Knappast. Eftersom det är en klick omätbart nyrika kineser och en och annan oligark i Ryssland som driver den här marknaden – och eftersom de nästan uteslutande efterfrågar klassiska franska viner (Bordeaux och Bourgogne), så kommer Nya världen inte alls att hänga med i prisrejset framöver. Framför allt inte nu när Bordeaux kommer med generösa skördar under fantastiska årgångar (2000, 2005 men framför allt 2009 och 2010).
Det var ungefär vad jag svarade min gode vän med ”tredubbel-vinst-inom-tio-år-teorin”. Men jag fick förstås slänga in brasklappen att mitt tips är precis lika säkert som ett investeringsråd från vilken bankrådgivare, försäkringsförmedlare, aktiemäklare, tips&travexpert eller schimpans som helst.
(Sa jag förresten att vännen i fråga jobbar på en av våra storbanker?)
—
NI SOM SER VINKÄLLAREN som en förvaringsplats och inte ett bankvalv, kanske fick samma aha-upplevelse som jag den kväll i förra veckan, som Oregon-sonen Joe Dobbes var i stan och förevisade några av sina viner. Tillfället var sparsamt marknadsfört och skedde i anonymitetetens tecken i baren på det alldeles nyöppnade Posthotellet, dit alla barhängare och alla nyfikna som bara droppat in för att ”ta en titt på det nya lyxhotellet” föstes fram av Dobbes svenske importör och ombads att prova lite god pinot noir och prata med vinmakaren och hans fru Patricia.
Ingen verkade ha något emot jippot, utom möjligen barpersonalen, som såg intäkterna gå om intet på grund av stollen som bjöd alla gäster på gratis, exklusivt vin.
För det är verkligen gott, det som Joe Dobbes gör på sin vingård utanför den lilla staden med det skotskklingande namnet Dundee. För er som är förtrogna med amerikansk geografi på mikronivå kan jag berätta att Dundee ligger mitt emellan Salem och Portland i den norra delen av delstaten.
Oregon, med sitt svalare klimat, producerar mera Bourgognelik pinot noir – rentav argsint när den är ung och tuff – än det varmare Kalifornien. Haken med Dobbes vin är förstås den vanliga: smakar det Bourgogne, så kostar det Bourgogne. För att få njuta ett glas av de häftigaste vinerna, Patricia’s Cuvée eller Cuvée Exceptionelle får man ta sig till Norda Bar & Grill, som Posthotellets gourmetrestaurang heter och där man redan från start specialiserat sig på pinot noir från Oregon.
I Systembolagets beställningssortiment finns det enklare Wine by Joe Pinot Noir för 186 kronor. Värt varenda dollar.
