Ännu nästan två veckor efter hemkomsten från ett snudd på sommarvarmt Provence inser jag att en bit av själen är kvarlämnad därnere. Det beror inte enbart på att vi här hemma växlat mellan bitande kyla, pisseregn, vårsol (som i dag!) och snöslask sedan dess – det är nåt annat som fattas.
Det kan möjligen vara den lilla anspråkslösa restaurangen ”Les Terrasses” i Fayence. Att sätta sig till bords på en sylta som ligger ganska fult till, vid en rondell utefter landsvägen mellan Grasse och Draguignan och med P-platsen till en Intermarché som utsikt, skapar inga större förväntningar. Men när man tar en titt på vinlistan förvandlas plötsligt den här lätt uffiga vägkrogen till något som liknande lätt uffiga vägkrogar i Sverige skulle betrakta som en utopi: Bordeaux, Bourgogne och Rhône av hög klass och god årgång – vid sidan om de lokala provençalska roséerna. Och alltihop till priser som man måste fråga värdshusvärden flera gånger om, eftersom man är övertygad om att han skrivit fel i listan.
Till exempel den för mig okända bourgogneproducenten Domaine Baudrand, vars 2008 Chassagne-Montrachet Premier crú Clos Saint-Jean är prissatt till 28 euro för en flaska.
”Vingt-huit? Tvåa åtta?” frågar jag klentroget ägaren (som förresten heter Bruno) och är övertygad om att han ska svara ”nej, det ska vara femma åtta”. Men det gör han inte. Han säger bara ”Oui”.
Nu är ordet Bourgogne på en etikett i och för sig inget garantibevis, men 250 spänn på krog för det här … jag räknar ut att det är billigare per centiliter än skräpet som tappas från kran ut under namnet ”Husets röda” på betydligt vackrare ställen hemma i Göteborg.
Bruno öppnar vinet som är strålande.
På fredagskvällen innan vi ska åka hem återvänder vi till Les Terrasses ”för en drink”, som vårt australiensiska värdpar kallar det. Fredagsdrinken hos Bruno är tydligen obligatorisk och består av champagne. Ibland för två och en halv euro glaset, ibland för sex. Det beror på märket. Men även sex euro för det välkända huset Taittinger är alldeles för billigt och jag undrar var Bruno tjänar pengar på, medan han går runt bland stamgästerna och fyller på utan att ha särskilt mycket koll. Det är verkligen ”osvenskt”.
DESTO SVENSKARE är den kamp som utspelas mellan myndigheter och företag i vinbranschen. Det handlar framför allt om med vilka ord vin får och inte får marknadsföras och skillnaden är inte lätt att förstå för en vanlig konsument. Det är den alerte Alkoholgranskningsmannen (AGM) Mattias Grundström, som har tummen i ögat på importörer och vinklubbar. AGM har nu fått med sig Konsumentverket i sin kritik av Australian Wine Club, som nu hotar med marknadsdomstolen om man inte slutar använda sig av förföriska försäljningsargument.
– Den (klubben) uppfyller inte kraven på särskild måttlighet i svensk alkohollagstiftning. Man anspelar på årstider, att det är rea, gratis frakt och en flaska på köpet, förklarar Rickard Faivre, jurist på Konsumentverket för nätsajten wownews.se
Till exempel har Australian Wine Club lockat kunder med formuleringen ”Behåll sommarkänslan långt in på höstkanten med våra härliga, fruktiga roséviner”.
Förbjudet.
Å andra sidan: om man slår upp Systembolagets senaste nummer av Varunytt (kom ut före jul) kan man - liksom i alla nummer av publikationen - läsa inköpschefens, Sara Norell, krönika på sidan 3. Så här skriver hon:
”Vinterns tema är drycker som passar till jul- och nyårshelgerna festligheter. Under julen ökar efterfrågan på likör och starkvin, och i år lanserar vi en likör med hasselnötssmak, dessertviner från Argentina och Frankrike samt ett ekologiskt portvin. /…/ Bland nyheterna märks ett (bubbel) med så exotiskt utsprung som Uruguay och en mousserande rosé från Österrike.”
Det här är alltså inte reklam - men det ska till en stor portion brännvinsadvokatyr för att få mig att begripa att det inte är det.
För att inte tala om spritreklamen som sköljer över oss i våra vardagsrum via kommersiell tv, den som undantagslöst uppmärksammar storsäljande produkter, ägnade åt att ge mera berusning än njutning. T ex den förföriska reklamen för Tullamore Dew, den humoristiska för Famous Grouse och den aningen sexistiska för den billiga romsorten Captain Morgan. Detta är inte reklam i svensk tv i juridisk mening, eftersom tv-kanalen har sitt kontor utanför landets gränser.
Det är oerhört fascinerande detta fenomen, att våra myndigheter med oerhörd nit och frenesi lägger ner stora resurser på att leka förmyndare och övervakare åt vuxna Svenskar för att ”skydda oss” mot förförisk alkoholromantik och köpinspirerande reklam. Samtidigt som man står i det närmaste helt handfallen och låter mer eller mindre organiserade brottslingar i princip härja fritt i våra städer. Oerhört fascinerande.
Thomaz Grehns texter är också beroendeframkallande.
Tilläggas bör IQ-projektets reklam? Den som man tror är whiskyreklam tills man tittar och lyssnar uppmärksamt…