Den sista sparken är sparkad. Sista målet gjort. Klaraste straffen missad.
Nätet i målet nedklippt.
Med andra ord: Det är över nu.
Det har varit en skön resa på vägen hit. Eller åtminstone en minnesvärd. Och strapatsrik.
Bästa minnet: Den öppna träningen mitt i Kiev med svenska fans i 30 graders värme. Magisk, men nationalsång å allt.
Tack för den här tiden!
Kram.
/En lättare Johan
Det är över nu …
2 juli, 2012
2 kommentarer »
Den bästa stunden
1 juli, 2012
Jag kan knappt bärga mig tills den här stunden i kväll. Den stunden jag gillar bäst är tiden från att jag kommer upp på läktaren tills en match ska börja. Man tittar på uppvärmningen, lyssnar på fansen, njuter av stämningen – och har fortfarande allt framför sig. Och det bästa av allt, man har fortfarande alla förhoppningar kvar.
När matchen sedan börjar är den redan på väg mot sitt slut och även om det handlar om den finaste av matcher och vi vill uppleva allt det där vackra, så vill vi inte skiljas ifrån det, vi vill inte ta farväl av förloraren och vi vill njuta lite längre tillsammans med vinnaren.
Därför finns det ingen finare stund än när nationalsångerna spelas. Det handlar inte om nationalism och jag förstår mer än väl de spanjorer som inte kan stå för Marcha Real, som återinfördes av Franco efter segern i inbördeskriget 1939.
Det handlar i stället om det här. Om känslan, om kärleken. Gigi Buffon berättade i går om varför han sjunger Fratelli d’Italia så innerligt. ”Jag sjunger väldigt känslosamt för att det italienska landslaget betyder otroligt mycket för mig. Jag förlorade min gammelmormor(eller farmor) och gammelmorfar(farfar) i kriget och det här är mitt erkännande till dem, ett erkännande till hur mycket de betyder för mig.”
Dagen före läste vi om Silvia Balotelli som berättade för La Gazzetta dello Sport om känslorna under semifinalen mot Tyskland. ”När han (Mario) känner att han är i svårigheter, i diskussioner eller när han känner sig förrådd, sluter han sig själv. Han isolerar sig själv. Det hände före Irlandsmatchen. Vi kämpade för att prata med honom, att få honom att svara på våra meddelanden. Det var därför jag grät av glädje (under Tysklandsmatchen). För de två målen i en sådan match frigjorde honom, hans genialitet släpptes fram. Men jag gillade inte att han tog av sig sin tröja, spelare borde alltid behålla den på sig för att visa respekt.
Prandelli är en bra person, han har lärt Mario många viktiga saker, så jag ringde honom i dag för att säga tack.
I slutet av matchen lämnade jag min plats för att komma närmare planen. Det var en vägg av killar, så jag fick kämpa för att tränga mig fram. Mario kramade mig och började gråta. Mario gråter inte ofta. Senast var på grund av Mourinho. Det är inte ofta Mario kramar mig inför så mycket folk heller – som de flesta pojkar skäms han mest. Han förklarade varför han tog av sig tröjan. ’Jag var less på att få kritik för att jag inte firade. Så jag gjorde någonting.’ Han bad mig om en present: att ta med hans pappa till Kiev. Jag åkte hem till Italien och på söndag kommer vi att vara i Kiev tillsammans.”
Det är lätt att fatta tycke för det Italien som Cesare Prandelli har skapat. Och då har mitt hjärta ändå slagit lite extra för Spanien ända sedan barnsben.
/Malin
Kommentering avstängd
En viktigare match
1 juli, 2012
I går fick jag äran att vara en del av Soccerpride2012. I samband med att frilansjournalisten Nana Håkansson, initiativtagare till Soccerpride2012, gjorde ett jobb om mänskliga rättigheter i Ukraina för GP Kultur, så gjorde jag en “Hallå där” med henne.
Här berättar hon mer om situationen för hbtq-personer i Ukraina, och det faktum att de kan vara olagliga från och med om två dagar, när parlamentet väntas rösta igenom ett lagförslag som gör det till ett lagbrott att ens prata positivt om personer utanför heteronormen.
De som just nu kämpar för att stoppa lagen går en bra mycket viktigare match än kvällens EM-final, på så många sätt.
/Malin
Varför startade du #soccerpride2012?
– Jag har sedan tonåren både rest, pluggat och arbetat mycket i Central- och Östeuropa. I höstas åkte jag till Minsk för att rapportera om deras första officiella Prideparad. Jag visste sedan tidigare att det är allt annat än lätt att vara hbtq-person i Östeuropa, att något som är en folkfest i Sverige och Västeuropa är något helt annat i öst. Men när jag fick uppleva det på nära håll blev det ofattbara en verklighet. Vi var bara femton personer som gick i paraden. Inte för att inte fler ville, utan för att arrangörerna av säkerhetsskäl inte vågade ha fler deltagare. När MinskPride hade försökt att genomföra en parad året tidigare avbröts regnbågsmarschen av polis, och flera deltagare blev misshandlade och gripna.
Genom att delta i paraden bröt jag själv emot flera lagar. Dels deltog jag i en demonstration som inte hade fått tillstånd av myndigheterna, dels gjorde jag det tillsammans med en människorättsorganisation som den vitryska regimen klassar som olaglig, dels hade jag sökt visum som ”turist” och inte ”journalist” och ”hbtq-aktivist”.
Vitryssland har länge kallats för ”Europas sista diktatur”, men enligt mig finns det flera så kallade ”demokraturer” i Europa. Och demokratiprocessen i Ukraina, som den så kallade Orangea revolutionen 2004 blev en symbol för, har kommit av sig.
Flera europeiska toppolitiker gick på ett tidigt stadium ut med att de inte tänkte besöka Ukraina under herrfotbolls-EM som i en protest mot hur landet behandlar sina oppositionspolitiker och bristande mänskliga rättigheter. Det är enligt mig en icke-aktion. Jag tycker att det är bättre att åka till Ukraina och på plats visa sitt stöd för mänskliga rättigheter.
Att vi i och med #soccerpride2012 valde att fokusera på just hbtq-rättigheter i Ukraina handlar om att de ofta glöms bort när det pratas om mänskliga rättigheter och att det som skulle ha varit Ukrainas första officiella Prideparad fick ställas in i maj eftersom polisen inte kunde garantera deltagarnas säkerhet. Hundratals motdemonstranter i form av nynazister och kristna extremister kom till Kiev, och två av arrangörerna för KyivPride2012 fick föras till sjukhus efter misshandel.
– Jag har sedan tonåren både rest, pluggat och arbetat mycket i Central- och Östeuropa. I höstas åkte jag till Minsk för att rapportera om deras första officiella Prideparad. Jag visste sedan tidigare att det är allt annat än lätt att vara hbtq-person i Östeuropa, att något som är en folkfest i Sverige och Västeuropa är något helt annat i öst. Men när jag fick uppleva det på nära håll blev det ofattbara en verklighet. Vi var bara femton personer som gick i paraden. Inte för att inte fler ville, utan för att arrangörerna av säkerhetsskäl inte vågade ha fler deltagare. När MinskPride hade försökt att genomföra en parad året tidigare avbröts regnbågsmarschen av polis, och flera deltagare blev misshandlade och gripna.
Genom att delta i paraden bröt jag själv emot flera lagar. Dels deltog jag i en demonstration som inte hade fått tillstånd av myndigheterna, dels gjorde jag det tillsammans med en människorättsorganisation som den vitryska regimen klassar som olaglig, dels hade jag sökt visum som ”turist” och inte ”journalist” och ”hbtq-aktivist”.
Vitryssland har länge kallats för ”Europas sista diktatur”, men enligt mig finns det flera så kallade ”demokraturer” i Europa. Och demokratiprocessen i Ukraina, som den så kallade Orangea revolutionen 2004 blev en symbol för, har kommit av sig.
Flera europeiska toppolitiker gick på ett tidigt stadium ut med att de inte tänkte besöka Ukraina under herrfotbolls-EM som i en protest mot hur landet behandlar sina oppositionspolitiker och bristande mänskliga rättigheter. Det är enligt mig en icke-aktion. Jag tycker att det är bättre att åka till Ukraina och på plats visa sitt stöd för mänskliga rättigheter.
Att vi i och med #soccerpride2012 valde att fokusera på just hbtq-rättigheter i Ukraina handlar om att de ofta glöms bort när det pratas om mänskliga rättigheter och att det som skulle ha varit Ukrainas första officiella Prideparad fick ställas in i maj eftersom polisen inte kunde garantera deltagarnas säkerhet. Hundratals motdemonstranter i form av nynazister och kristna extremister kom till Kiev, och två av arrangörerna för KyivPride2012 fick föras till sjukhus efter misshandel.
#soccerpride2012 handlar helt enkelt om att vi vill visa vårt stöd för Ukrainas hbtq-befolkning, som verkligen behöver allt stöd de kan få just nu.
Hur ser situationen ut för hbtq-personer i Ukraina?
Enligt en opinionsundersökning från 2010 tycker sjuttio procent av Kievborna att homosexualitet antingen är en sexuell perversion eller en mentalsjukdom och nästa vecka kommer det ukrainska parlamentet avhandla ett lagförslag som om det går igenom kommer att förbjuda så kallad ”homopropaganda”. I praktiken betyder det att såväl regnbågsflaggor och hbtq-aktivism som Prideparader och filmer som Brokeback mountain kan komma att vara förbjudet i landet inom snar framtid.
Och redan nu upplever många hbtq-personer att de inte kan vara öppna med sin sexualitet/könsidentitet och många är rädda efter den senaste tidens hatbrott mot hbtq-aktivister. Så sent som i förra veckan blev en av KyivPride2012:s arrangörer misshandlad på väg hem till sin lägenhet. Han vet inte av vem eller av hur många, eftersom han blev påhoppad bakifrån, men han kommer ihåg ord som ”bög” och ”perversa människa”. Nu ligger han på sjukhus med hjärnskakning och en käke som är bruten på två ställen.
Det är lätt för mig som en icke homosexuell svensk att regnbågsflagga i Kiev, men KyivPride2012:s internationella sekreterare Stanislav Mishchenko skriver till mig från Kiev om rädsla och om hur han gör stora cirklar varje gång han passerar ett gatuhörn eftersom han inte vet vem eller vilka som kanske väntar på honom bakom.
Enligt en opinionsundersökning från 2010 tycker sjuttio procent av Kievborna att homosexualitet antingen är en sexuell perversion eller en mentalsjukdom och nästa vecka kommer det ukrainska parlamentet avhandla ett lagförslag som om det går igenom kommer att förbjuda så kallad ”homopropaganda”. I praktiken betyder det att såväl regnbågsflaggor och hbtq-aktivism som Prideparader och filmer som Brokeback mountain kan komma att vara förbjudet i landet inom snar framtid.
Och redan nu upplever många hbtq-personer att de inte kan vara öppna med sin sexualitet/könsidentitet och många är rädda efter den senaste tidens hatbrott mot hbtq-aktivister. Så sent som i förra veckan blev en av KyivPride2012:s arrangörer misshandlad på väg hem till sin lägenhet. Han vet inte av vem eller av hur många, eftersom han blev påhoppad bakifrån, men han kommer ihåg ord som ”bög” och ”perversa människa”. Nu ligger han på sjukhus med hjärnskakning och en käke som är bruten på två ställen.
Det är lätt för mig som en icke homosexuell svensk att regnbågsflagga i Kiev, men KyivPride2012:s internationella sekreterare Stanislav Mishchenko skriver till mig från Kiev om rädsla och om hur han gör stora cirklar varje gång han passerar ett gatuhörn eftersom han inte vet vem eller vilka som kanske väntar på honom bakom.
Vilka reaktioner har ni fått från fotbolls-Sverige?
– Folk har varit väldigt positiva. Vi har varit överväldigade av hur många det är som har backat upp uppropet och skrivit personliga och starka texter till vår hemsida eller på annat sätt visat sitt stöd. Att personer som till exempel ÖIS:s lagkapten David Leinar, Svenskafans-redaktören Andreas Holm och SVT:s Johanna Frändén aktivt tar ställning mot homofobi och för mänskliga rättigheter betyder mycket. Det är viktigt att situationen för Ukrainas hbtq-befolkning inte bara blir en angelägenhet för svenska hbtq-aktivister. Det handlar om något större; yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och allas rätt till att få vara sig själva. Från början handlade kampanjen just om situationen i Ukraina, men vi känner att det har blivit en bredare diskussion än vad vi hade kunnat föreställa oss. En diskussion som även handlar om den svenska fotbollsvärlden och den homofobi som finns såväl på plan som på läktare och i omklädningsrum. Och tyvärr på andra håll i samhället.
– Folk har varit väldigt positiva. Vi har varit överväldigade av hur många det är som har backat upp uppropet och skrivit personliga och starka texter till vår hemsida eller på annat sätt visat sitt stöd. Att personer som till exempel ÖIS:s lagkapten David Leinar, Svenskafans-redaktören Andreas Holm och SVT:s Johanna Frändén aktivt tar ställning mot homofobi och för mänskliga rättigheter betyder mycket. Det är viktigt att situationen för Ukrainas hbtq-befolkning inte bara blir en angelägenhet för svenska hbtq-aktivister. Det handlar om något större; yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och allas rätt till att få vara sig själva. Från början handlade kampanjen just om situationen i Ukraina, men vi känner att det har blivit en bredare diskussion än vad vi hade kunnat föreställa oss. En diskussion som även handlar om den svenska fotbollsvärlden och den homofobi som finns såväl på plan som på läktare och i omklädningsrum. Och tyvärr på andra håll i samhället.
Berätta om regnbågsmarschen till Olympiastadion inför Englandsmatchen?
– Vi var ett tiotal fotbollssupportrar i blågula tröjor som gick tillsammans med ett gäng regnbågsflaggor. Det kändes jäkligt gött. Både att veta att vi var på väg till en väldigt spännande EM-match, och att vi genom att gå längs Kievs huvudgator med stora regnbågsflaggor aktivt visade vårt stöd för såväl mänskliga rättigheter som hbtq-rörelsen i Ukraina.
– Vi var ett tiotal fotbollssupportrar i blågula tröjor som gick tillsammans med ett gäng regnbågsflaggor. Det kändes jäkligt gött. Både att veta att vi var på väg till en väldigt spännande EM-match, och att vi genom att gå längs Kievs huvudgator med stora regnbågsflaggor aktivt visade vårt stöd för såväl mänskliga rättigheter som hbtq-rörelsen i Ukraina.
Hur jobbar ni vidare med #soccerpride2012 nu?
– Fotbolls-EM må vara över för Sveriges del, men vi tänker fortsätta ända till finalen i Kiev och efter det kommer vi att på något sätt fortsätta vårt arbete.
När jag var på plats i Kiev var jag en av alla svenska fotbollssupportrar som hinkade öl i fan zone och sjöng ”alla heter Glenn i Göteborg” som om det inte fanns någon morgondag. Men efter EM-festen fortsätter det politiska förtrycket för Ukrainas befolkning, för såväl hbtq-personer och som den politiska oppositionen.
Kommentering avstängd
Invägning – eller ännu ett svenskt misslyckande …
1 juli, 2012
Målet var att gå ner tio kilo under resan med EM. Hade Sverige tagit sig långt hade det förstås varit avsevärt mycket lättare.
I Kiev finns inget lösgodis och så värst mycket mer intressant än att ta en promenad varje morgon kunde jag inte heller sysselsätta mig med.
Jag startade på 105,5 kilo … och landar här.
Se där, ännu ett svenskt misslyckande.
Men jag vann flera nya vänner.
Det tar jag med mig in i kvällens final, den som Italien vinner.
Vi säger 2-0.
/Johan
Kommentering avstängd
Sista anhalten
29 juni, 2012
I torsdagens GP skrev jag om hur Jogi Löw förändrat Tysklands sätt att spela fotboll. Det hade lika gärna kunnat handla om Cesare Prandelli.
När många italienare ville att Prandelli skulle backa hem (läs: spela italienskt) mot Tyskland, för att inte bli uppätna – så ryckte han bara på axlarna med all sin elegans. Sedan gick hans Italien ut och dominerade tyskarna.
Medan Löw hamnade helt fel i taktiken (Gomez och Podolski från start) hittade Italien, efter Tysklands anstormning första tio, fram precis som de ville. De höll i bollen, letade sina passningar och överbelastade Tysklands högerförsvar (Boateng).
1-0-målet var ett vackert anfall (om än två svaga försvarsingripanden). Pirlo fick press på sig men vägrade slå iväg bollen utan tanke. Han höll undan, vände upp och hittade ut till Chiellini på vänsterkanten. Cassano drog sig, som så många gånger, ut bakom Boateng, fick med sig Hummels som var onödigt het – och framför mål fanns bara Balotelli.
2-0 fick världens alla brevbärare att kasta tröjorna (och berättade för övriga varför Montolivo spelar i stället för Motta).
Sju Bayern München-spelare fanns med i Tysklands startelva. Sex av dem, plus Thomas Müller på bänken, startade i Champions League-finalen mot Chelsea för några veckor sedan (Badstuber var avstängd efter att ha fått sitt tredje gula mot Real Madrid i semifinalen).
Dålig period i livet.
Italien har med Özils straff släppt in totalt fem mål under kvalet och slutspelet i EM.
Å andra sidan har Iker Casillas inte släppt in ett enda mål i en utslagsmatch i ett mästerskap sedan åttondelsfinalen mot Frankrike 2006 (då Zidane gjorde sista målet i 3-1-segern, på övertid).
Så 0-0 och straffar i finalen skulle kanske inte förvåna. I så fall kan jag vara Martin Liptons budbärare och meddela att av alla straffavgöranden i EM-, VM- och Champions League-historien förlorade laget som sköt den andra missen 25 av 38 gånger.
Ett tips bara – om någon av er skulle vilja livebetta vid ett straffavgörande på söndag…
***
Nu blir det några timmars sömn innan planet lyfter mot Kiev i morgon (via Moskva!). Sista anhalten på den här resan. Jag tror att jag ska börja med att fira att jag får se Gigi Buffon sjunga nationalsången en gång till genom att kasta tröjan och ta ett dopp i Dnepr. Som vilken brevbärare som helst.
(Från en morgonpromme i Stockholm under förlägret.)
/Malin
Juventus förtjänst?
28 juni, 2012
Det är märkligt hur spelare som passerat 30 plötsligt kan lyftas till högre höjder. Tja, nästan högre än vad de någonsin varit.
Och hur läckra Super-Marios mål än var … så är det i Juventus du får leta efter den italienska framgången.
33-årige Andrea Pirlo petades efter tio säsonger i Milan, men fick en ny vår – som tog Juve till italienskt ligaguld. I samma klubb var 34-årige målvakten Gianluigi Buffon bättre än på länge. Och så fanns 31-årige mittbacken Andrea Barzagli, som var osäker startande i EM in i sista stund.
Och det är i dessa tre Juve-spelare som Italien hittat tryggheten.
Den trygghet som kunnat ta Italien ända till final.
Och så en stunds genialisk dårskap från Mario Balotelli, förstås.
/Johan
Kommentering avstängd
Andra missen avgör
28 juni, 2012
Ni som läser papperstidningen visste redan vad som skulle hända i går, efter att Moutinho missat sin straff. För er andra får jag upprepa mitt samtal med Martin Lipton, krönikör på Daily Mirror, två dagar före Englands kvartsfinal mot Italien.
Lipton sa till mig med en övertygelse som gjorde att jag inte kunde glömma hans ord: “Det är alltid den andra missen som avgör.”
Liptons teori besannades i straffläggningen mellan England och Italien och den upprepades i går. Sent i går kväll utlovade han mig på twitter en ordentlig statistik i frågan, som han skulle tråka ut mig med i presscentret i dag före kvällens match.
Han vet inte att jag bor ihop med en Excelfantast…
Däremot är det otroligt vilken kopia på Eng-Ita straffläggningen i går blev. Även om inte Sergio Ramos chipp var lika fin som Pirlos, så var den ändå där – och den fick skytten efter att dra sin i ribban, precis som Pirlos fick Ashley Young att göra.
***
I kväll tror jag däremot inte på en tredje rak 0-0-match. Det var en njutning att sitta och lyssna på Cesare Prandelli (italienska elegansen personifierad) på presskonferensen i går, när han pratade om att det bara finns ett sätt de kan spela på i kväll: att försöka ha bollen och attackera. “Vi har ett vapen. Vi kan inte falla tillbaka för djupt som vi brukade, vi har tränat på det här i två år nu och tänker inte kasta bort det. Vi kanske tar lite risker men det är vårt sätt.”
Prandelli fick också frågor om Balotelli (nähä!) och menade att det inte är lätt att försöka förstå vad som pågår i en 20-årings hjärna. “Men jag har noterat att han har förändrats under vår tid tillsammans här. Jag är väldigt nyfiken att se vad han är beredd att offra för att bli en riktigt bra fotbollsspelare.”
Det är ingen tvekan om att vi såg en Balotelli som jobbade mer för laget mot England. Han skapade massor av chanser, och skulle givetvis satt några av dem, men fortsatte hela tiden utan att få ett psykbryt.
När jag såg honom mot England, och hur han pratade med sig själv efter varje missad målchans, kom jag att tänka på likheterna med Maximus parhäst i Gladiator. Det var som att han sa till Joe Hart: “We’ll meet again. But not yet.”
När Balotelli sen gick fram och satte straffen på klubbkompisen Hart, var hans insats fulländad.
Och jag tror inte Balotelli behöver lika många lägen för att måla i kväll.
/Malin
Kommentering avstängd
Casillas tar flest
27 juni, 2012
Blir det straffar är jag övertygad om att Iker Casillas tar fler än Portugals keeper.
Det betyder att Spanien möter Tyskland på söndag, right?
/Jordi
Kommentering avstängd
Rss för EM-bloggen
