I går fick jag äran att vara en del av Soccerpride2012. I samband med att frilansjournalisten Nana Håkansson, initiativtagare till Soccerpride2012, gjorde ett jobb om mänskliga rättigheter i Ukraina för GP Kultur, så gjorde jag en “Hallå där” med henne.
Här berättar hon mer om situationen för hbtq-personer i Ukraina, och det faktum att de kan vara olagliga från och med om två dagar, när parlamentet väntas rösta igenom ett lagförslag som gör det till ett lagbrott att ens prata positivt om personer utanför heteronormen.
De som just nu kämpar för att stoppa lagen går en bra mycket viktigare match än kvällens EM-final, på så många sätt.
/Malin
Varför startade du #soccerpride2012?
– Jag har sedan tonåren både rest, pluggat och arbetat mycket i Central- och Östeuropa. I höstas åkte jag till Minsk för att rapportera om deras första officiella Prideparad. Jag visste sedan tidigare att det är allt annat än lätt att vara hbtq-person i Östeuropa, att något som är en folkfest i Sverige och Västeuropa är något helt annat i öst. Men när jag fick uppleva det på nära håll blev det ofattbara en verklighet. Vi var bara femton personer som gick i paraden. Inte för att inte fler ville, utan för att arrangörerna av säkerhetsskäl inte vågade ha fler deltagare. När MinskPride hade försökt att genomföra en parad året tidigare avbröts regnbågsmarschen av polis, och flera deltagare blev misshandlade och gripna.
Genom att delta i paraden bröt jag själv emot flera lagar. Dels deltog jag i en demonstration som inte hade fått tillstånd av myndigheterna, dels gjorde jag det tillsammans med en människorättsorganisation som den vitryska regimen klassar som olaglig, dels hade jag sökt visum som ”turist” och inte ”journalist” och ”hbtq-aktivist”.
Vitryssland har länge kallats för ”Europas sista diktatur”, men enligt mig finns det flera så kallade ”demokraturer” i Europa. Och demokratiprocessen i Ukraina, som den så kallade Orangea revolutionen 2004 blev en symbol för, har kommit av sig.
Flera europeiska toppolitiker gick på ett tidigt stadium ut med att de inte tänkte besöka Ukraina under herrfotbolls-EM som i en protest mot hur landet behandlar sina oppositionspolitiker och bristande mänskliga rättigheter. Det är enligt mig en icke-aktion. Jag tycker att det är bättre att åka till Ukraina och på plats visa sitt stöd för mänskliga rättigheter.
Att vi i och med #soccerpride2012 valde att fokusera på just hbtq-rättigheter i Ukraina handlar om att de ofta glöms bort när det pratas om mänskliga rättigheter och att det som skulle ha varit Ukrainas första officiella Prideparad fick ställas in i maj eftersom polisen inte kunde garantera deltagarnas säkerhet. Hundratals motdemonstranter i form av nynazister och kristna extremister kom till Kiev, och två av arrangörerna för KyivPride2012 fick föras till sjukhus efter misshandel.
– Jag har sedan tonåren både rest, pluggat och arbetat mycket i Central- och Östeuropa. I höstas åkte jag till Minsk för att rapportera om deras första officiella Prideparad. Jag visste sedan tidigare att det är allt annat än lätt att vara hbtq-person i Östeuropa, att något som är en folkfest i Sverige och Västeuropa är något helt annat i öst. Men när jag fick uppleva det på nära håll blev det ofattbara en verklighet. Vi var bara femton personer som gick i paraden. Inte för att inte fler ville, utan för att arrangörerna av säkerhetsskäl inte vågade ha fler deltagare. När MinskPride hade försökt att genomföra en parad året tidigare avbröts regnbågsmarschen av polis, och flera deltagare blev misshandlade och gripna.
Genom att delta i paraden bröt jag själv emot flera lagar. Dels deltog jag i en demonstration som inte hade fått tillstånd av myndigheterna, dels gjorde jag det tillsammans med en människorättsorganisation som den vitryska regimen klassar som olaglig, dels hade jag sökt visum som ”turist” och inte ”journalist” och ”hbtq-aktivist”.
Vitryssland har länge kallats för ”Europas sista diktatur”, men enligt mig finns det flera så kallade ”demokraturer” i Europa. Och demokratiprocessen i Ukraina, som den så kallade Orangea revolutionen 2004 blev en symbol för, har kommit av sig.
Flera europeiska toppolitiker gick på ett tidigt stadium ut med att de inte tänkte besöka Ukraina under herrfotbolls-EM som i en protest mot hur landet behandlar sina oppositionspolitiker och bristande mänskliga rättigheter. Det är enligt mig en icke-aktion. Jag tycker att det är bättre att åka till Ukraina och på plats visa sitt stöd för mänskliga rättigheter.
Att vi i och med #soccerpride2012 valde att fokusera på just hbtq-rättigheter i Ukraina handlar om att de ofta glöms bort när det pratas om mänskliga rättigheter och att det som skulle ha varit Ukrainas första officiella Prideparad fick ställas in i maj eftersom polisen inte kunde garantera deltagarnas säkerhet. Hundratals motdemonstranter i form av nynazister och kristna extremister kom till Kiev, och två av arrangörerna för KyivPride2012 fick föras till sjukhus efter misshandel.
#soccerpride2012 handlar helt enkelt om att vi vill visa vårt stöd för Ukrainas hbtq-befolkning, som verkligen behöver allt stöd de kan få just nu.
Hur ser situationen ut för hbtq-personer i Ukraina?
Enligt en opinionsundersökning från 2010 tycker sjuttio procent av Kievborna att homosexualitet antingen är en sexuell perversion eller en mentalsjukdom och nästa vecka kommer det ukrainska parlamentet avhandla ett lagförslag som om det går igenom kommer att förbjuda så kallad ”homopropaganda”. I praktiken betyder det att såväl regnbågsflaggor och hbtq-aktivism som Prideparader och filmer som Brokeback mountain kan komma att vara förbjudet i landet inom snar framtid.
Och redan nu upplever många hbtq-personer att de inte kan vara öppna med sin sexualitet/könsidentitet och många är rädda efter den senaste tidens hatbrott mot hbtq-aktivister. Så sent som i förra veckan blev en av KyivPride2012:s arrangörer misshandlad på väg hem till sin lägenhet. Han vet inte av vem eller av hur många, eftersom han blev påhoppad bakifrån, men han kommer ihåg ord som ”bög” och ”perversa människa”. Nu ligger han på sjukhus med hjärnskakning och en käke som är bruten på två ställen.
Det är lätt för mig som en icke homosexuell svensk att regnbågsflagga i Kiev, men KyivPride2012:s internationella sekreterare Stanislav Mishchenko skriver till mig från Kiev om rädsla och om hur han gör stora cirklar varje gång han passerar ett gatuhörn eftersom han inte vet vem eller vilka som kanske väntar på honom bakom.
Enligt en opinionsundersökning från 2010 tycker sjuttio procent av Kievborna att homosexualitet antingen är en sexuell perversion eller en mentalsjukdom och nästa vecka kommer det ukrainska parlamentet avhandla ett lagförslag som om det går igenom kommer att förbjuda så kallad ”homopropaganda”. I praktiken betyder det att såväl regnbågsflaggor och hbtq-aktivism som Prideparader och filmer som Brokeback mountain kan komma att vara förbjudet i landet inom snar framtid.
Och redan nu upplever många hbtq-personer att de inte kan vara öppna med sin sexualitet/könsidentitet och många är rädda efter den senaste tidens hatbrott mot hbtq-aktivister. Så sent som i förra veckan blev en av KyivPride2012:s arrangörer misshandlad på väg hem till sin lägenhet. Han vet inte av vem eller av hur många, eftersom han blev påhoppad bakifrån, men han kommer ihåg ord som ”bög” och ”perversa människa”. Nu ligger han på sjukhus med hjärnskakning och en käke som är bruten på två ställen.
Det är lätt för mig som en icke homosexuell svensk att regnbågsflagga i Kiev, men KyivPride2012:s internationella sekreterare Stanislav Mishchenko skriver till mig från Kiev om rädsla och om hur han gör stora cirklar varje gång han passerar ett gatuhörn eftersom han inte vet vem eller vilka som kanske väntar på honom bakom.
Vilka reaktioner har ni fått från fotbolls-Sverige?
– Folk har varit väldigt positiva. Vi har varit överväldigade av hur många det är som har backat upp uppropet och skrivit personliga och starka texter till vår hemsida eller på annat sätt visat sitt stöd. Att personer som till exempel ÖIS:s lagkapten David Leinar, Svenskafans-redaktören Andreas Holm och SVT:s Johanna Frändén aktivt tar ställning mot homofobi och för mänskliga rättigheter betyder mycket. Det är viktigt att situationen för Ukrainas hbtq-befolkning inte bara blir en angelägenhet för svenska hbtq-aktivister. Det handlar om något större; yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och allas rätt till att få vara sig själva. Från början handlade kampanjen just om situationen i Ukraina, men vi känner att det har blivit en bredare diskussion än vad vi hade kunnat föreställa oss. En diskussion som även handlar om den svenska fotbollsvärlden och den homofobi som finns såväl på plan som på läktare och i omklädningsrum. Och tyvärr på andra håll i samhället.
– Folk har varit väldigt positiva. Vi har varit överväldigade av hur många det är som har backat upp uppropet och skrivit personliga och starka texter till vår hemsida eller på annat sätt visat sitt stöd. Att personer som till exempel ÖIS:s lagkapten David Leinar, Svenskafans-redaktören Andreas Holm och SVT:s Johanna Frändén aktivt tar ställning mot homofobi och för mänskliga rättigheter betyder mycket. Det är viktigt att situationen för Ukrainas hbtq-befolkning inte bara blir en angelägenhet för svenska hbtq-aktivister. Det handlar om något större; yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och allas rätt till att få vara sig själva. Från början handlade kampanjen just om situationen i Ukraina, men vi känner att det har blivit en bredare diskussion än vad vi hade kunnat föreställa oss. En diskussion som även handlar om den svenska fotbollsvärlden och den homofobi som finns såväl på plan som på läktare och i omklädningsrum. Och tyvärr på andra håll i samhället.
Berätta om regnbågsmarschen till Olympiastadion inför Englandsmatchen?
– Vi var ett tiotal fotbollssupportrar i blågula tröjor som gick tillsammans med ett gäng regnbågsflaggor. Det kändes jäkligt gött. Både att veta att vi var på väg till en väldigt spännande EM-match, och att vi genom att gå längs Kievs huvudgator med stora regnbågsflaggor aktivt visade vårt stöd för såväl mänskliga rättigheter som hbtq-rörelsen i Ukraina.
– Vi var ett tiotal fotbollssupportrar i blågula tröjor som gick tillsammans med ett gäng regnbågsflaggor. Det kändes jäkligt gött. Både att veta att vi var på väg till en väldigt spännande EM-match, och att vi genom att gå längs Kievs huvudgator med stora regnbågsflaggor aktivt visade vårt stöd för såväl mänskliga rättigheter som hbtq-rörelsen i Ukraina.
Hur jobbar ni vidare med #soccerpride2012 nu?
– Fotbolls-EM må vara över för Sveriges del, men vi tänker fortsätta ända till finalen i Kiev och efter det kommer vi att på något sätt fortsätta vårt arbete.
När jag var på plats i Kiev var jag en av alla svenska fotbollssupportrar som hinkade öl i fan zone och sjöng ”alla heter Glenn i Göteborg” som om det inte fanns någon morgondag. Men efter EM-festen fortsätter det politiska förtrycket för Ukrainas befolkning, för såväl hbtq-personer och som den politiska oppositionen.
Rss för EM-bloggen
