Jag kan knappt bärga mig tills den här stunden i kväll. Den stunden jag gillar bäst är tiden från att jag kommer upp på läktaren tills en match ska börja. Man tittar på uppvärmningen, lyssnar på fansen, njuter av stämningen – och har fortfarande allt framför sig. Och det bästa av allt, man har fortfarande alla förhoppningar kvar.

När matchen sedan börjar är den redan på väg mot sitt slut och även om det handlar om den finaste av matcher och vi vill uppleva allt det där vackra, så vill vi inte skiljas ifrån det, vi vill inte ta farväl av förloraren och vi vill njuta lite längre tillsammans med vinnaren.

Därför finns det ingen finare stund än när nationalsångerna spelas. Det handlar inte om nationalism och jag förstår mer än väl de spanjorer som inte kan stå för Marcha Real, som återinfördes av Franco efter segern i inbördeskriget 1939.

Det handlar i stället om det här. Om känslan, om kärleken. Gigi Buffon berättade i går om varför han sjunger Fratelli d’Italia så innerligt. ”Jag sjunger väldigt känslosamt för att det italienska landslaget betyder otroligt mycket för mig. Jag förlorade min gammelmormor(eller farmor) och gammelmorfar(farfar) i kriget och det här är mitt erkännande till dem, ett erkännande till hur mycket de betyder för mig.”

Dagen före läste vi om Silvia Balotelli som berättade för La Gazzetta dello Sport om känslorna under semifinalen mot Tyskland. ”När han (Mario) känner att han är i svårigheter, i diskussioner eller när han känner sig förrådd, sluter han sig själv. Han isolerar sig själv. Det hände före Irlandsmatchen. Vi kämpade för att prata med honom, att få honom att svara på våra meddelanden. Det var därför jag grät av glädje (under Tysklandsmatchen). För de två målen i en sådan match frigjorde honom, hans genialitet släpptes fram. Men jag gillade inte att han tog av sig sin tröja, spelare borde alltid behålla den på sig för att visa respekt.

Prandelli är en bra person, han har lärt Mario många viktiga saker, så jag ringde honom i dag för att säga tack.

I slutet av matchen lämnade jag min plats för att komma närmare planen. Det var en vägg av killar, så jag fick kämpa för att tränga mig fram. Mario kramade mig och började gråta. Mario gråter inte ofta. Senast var på grund av Mourinho. Det är inte ofta Mario kramar mig inför så mycket folk heller – som de flesta pojkar skäms han mest. Han förklarade varför han tog av sig tröjan. ’Jag var less på att få kritik för att jag inte firade. Så jag gjorde någonting.’ Han bad mig om en present: att ta med hans pappa till Kiev. Jag åkte hem till Italien och på söndag kommer vi att vara i Kiev tillsammans.”

Det är lätt att fatta tycke för det Italien som Cesare Prandelli har skapat. Och då har mitt hjärta ändå slagit lite extra för Spanien ända sedan barnsben.

/Malin

Här berättar hon mer om situationen för hbtq-personer i Ukraina, och det faktum att de kan vara olagliga från och med om två dagar, när parlamentet väntas rösta igenom ett lagförslag som gör det till ett lagbrott att ens prata positivt om personer utanför heteronormen.

De som just nu kämpar för att stoppa lagen går en bra mycket viktigare match än kvällens EM-final, på så många sätt.

/Malin

Hur jobbar ni vidare med #soccerpride2012 nu?
– Fotbolls-EM må vara över för Sveriges del, men vi tänker fortsätta ända till finalen i Kiev och efter det kommer vi att på något sätt fortsätta vårt arbete. 
När jag var på plats i Kiev var jag en av alla svenska fotbollssupportrar som hinkade öl i fan zone och sjöng ”alla heter Glenn i Göteborg” som om det inte fanns någon morgondag. Men efter EM-festen fortsätter det politiska förtrycket för Ukrainas befolkning, för såväl hbtq-personer och som den politiska oppositionen.

Se där, ännu ett svenskt misslyckande.
Men jag vann flera nya vänner.
Det tar jag med mig in i kvällens final, den som Italien vinner.
Vi säger 2-0.
/Johan

När många italienare ville att Prandelli skulle backa hem (läs: spela italienskt) mot Tyskland, för att inte bli uppätna – så ryckte han bara på axlarna med all sin elegans. Sedan gick hans Italien ut och dominerade tyskarna.

Medan Löw hamnade helt fel i taktiken (Gomez och Podolski från start) hittade Italien, efter Tysklands anstormning första tio, fram precis som de ville. De höll i bollen, letade sina passningar och överbelastade Tysklands högerförsvar (Boateng).

1-0-målet var ett vackert anfall (om än två svaga försvarsingripanden). Pirlo fick press på sig men vägrade slå iväg bollen utan tanke. Han höll undan, vände upp och hittade ut till Chiellini på vänsterkanten. Cassano drog sig, som så många gånger, ut bakom Boateng, fick med sig Hummels som var onödigt het – och framför mål fanns bara Balotelli.

2-0 fick världens alla brevbärare att kasta tröjorna (och berättade för övriga varför Montolivo spelar i stället för Motta).

Sju Bayern München-spelare fanns med i Tysklands startelva. Sex av dem, plus Thomas Müller på bänken, startade i Champions League-finalen mot Chelsea för några veckor sedan (Badstuber var avstängd efter att ha fått sitt tredje gula mot Real Madrid i semifinalen).

Dålig period i livet.

Italien har med Özils straff släppt in totalt fem mål under kvalet och slutspelet i EM.

Å andra sidan har Iker Casillas inte släppt in ett enda mål i en utslagsmatch i ett mästerskap sedan åttondelsfinalen mot Frankrike 2006 (då Zidane gjorde sista målet i 3-1-segern, på övertid).

Så 0-0 och straffar i finalen skulle kanske inte förvåna. I så fall kan jag vara Martin Liptons budbärare och meddela att av alla straffavgöranden i EM-, VM- och Champions League-historien förlorade laget som sköt den andra missen 25 av 38 gånger.

Ett tips bara – om någon av er skulle vilja livebetta vid ett straffavgörande på söndag…

***

Nu blir det några timmars sömn innan planet lyfter mot Kiev i morgon (via Moskva!). Sista anhalten på den här resan. Jag tror att jag ska börja med att fira att jag får se Gigi Buffon sjunga nationalsången en gång till genom att kasta tröjan och ta ett dopp i Dnepr. Som vilken brevbärare som helst.

(Från en morgonpromme i Stockholm under förlägret.)

/Malin

Och hur läckra Super-Marios mål än var … så är det i Juventus du får leta efter den italienska framgången.

33-årige Andrea Pirlo petades efter tio säsonger i Milan, men fick en ny vår – som tog Juve till italienskt ligaguld. I samma klubb var 34-årige målvakten Gianluigi Buffon bättre än på länge. Och så fanns 31-årige mittbacken Andrea Barzagli, som var osäker startande i EM in i sista stund.

Och det är i dessa tre Juve-spelare som Italien hittat tryggheten.

Den trygghet som kunnat ta Italien ända till final.

Och så en stunds genialisk dårskap från Mario Balotelli, förstås.

/Johan

Däremot är det otroligt vilken kopia på Eng-Ita straffläggningen i går blev. Även om inte Sergio Ramos chipp var lika fin som Pirlos, så var den ändå där – och den fick skytten efter att dra sin i ribban, precis som Pirlos fick Ashley Young att göra.

***
I kväll tror jag däremot inte på en tredje rak 0-0-match. Det var en njutning att sitta och lyssna på Cesare Prandelli (italienska elegansen personifierad) på presskonferensen i går, när han pratade om att det bara finns ett sätt de kan spela på i kväll: att försöka ha bollen och attackera. “Vi har ett vapen. Vi kan inte falla tillbaka för djupt som vi brukade, vi har tränat på det här i två år nu och tänker inte kasta bort det. Vi kanske tar lite risker men det är vårt sätt.”
Prandelli fick också frågor om Balotelli (nähä!) och menade att det inte är lätt att försöka förstå vad som pågår i en 20-årings hjärna. “Men jag har noterat att han har förändrats under vår tid tillsammans här. Jag är väldigt nyfiken att se vad han är beredd att offra för att bli en riktigt bra fotbollsspelare.”
Det är ingen tvekan om att vi såg en Balotelli som jobbade mer för laget mot England. Han skapade massor av chanser, och skulle givetvis satt några av dem, men fortsatte hela tiden utan att få ett psykbryt.
När jag såg honom mot England, och hur han pratade med sig själv efter varje missad målchans, kom jag att tänka på likheterna med Maximus parhäst i Gladiator. Det var som att han sa till Joe Hart: “We’ll meet again. But not yet.”
När Balotelli sen gick fram och satte straffen på klubbkompisen Hart, var hans insats fulländad.
Och jag tror inte Balotelli behöver lika många lägen för att måla i kväll.
/Malin

/Jordi

För på twitter har Batra bytt profilbild – till en på Daniel Nannskog.

Det är humor.

/Johan

De senaste två dagarna har jag tillbringat i Tysklands läger i utkanten av Gdansk. Och det som slår en mest – förutom gratisölen – är den tyska mentaliteten. Dagens presskonferens inleddes med att presschefen berättade att det inte är klart var (den eventuella) segerparaden kommer att ske på måndag, men att det just nu är tre ställen som är aktuella (två i Frankfurt, ett i Berlin).

Sedan klev först Miroslav Klose och sedan Jogi Löw upp på scenen och gav svar som skulle få valfri kvällstidningschef att dregla. Inte kaxiga, inte nedvärderande av motståndaren, inte korkade. Självklara.

Tyskarna säger vad de tycker. Och de tycker att de ska vinna EM.

För en journalist som är van vid att lämna svenska presskonferenser med uppgiften att koka soppa på en spik är det befriande. I dag hade jag kunnat sälja in tolv olika vinklar till redaktionen där hemma utan att de skulle ha tyckt att någon var dålig (tror jag…).

* Spionen Klose: “Låt Italien komma!”

* Tyskland planerar segerfesten

* Schweinsteigers fot redo – men inte huvudet?

* Tyskland räds Pirlo – Jogi Löw: “Ett geni”

* Klose: “Italienare är inte taktiska”

* Tysklands svar på den spanska taktiken: “Anfallare är ingen utdöende ras”

* Löw om den tyska läckan

* Tyskland vill inte kännas vid VM-förlusten 2006: “Har runnit mycket vatten under broarna sedan dess”

* Löw ändrar i sitt vinnande lag: “Tror inte på gamla klichéer”

* Tyskland: “Spanien är inte klar favorit mot Portugal”

* Löw: “Buffon, Casillas och Neuer är världens bästa målvaktstrio”

* Tyskland slår tillbaka mot Italiens gnäll: “Fyra dagars vila är tillräckligt för professionella fotbollsspelare”

Och sedan den som blev rubriken på det här inlägget. För innan Tyskland sätter sig på flyget till Warszawa i morgon bitti laddar de upp med att gå på bio i kväll. Spelarna ska se en förhandsvisning av “The amazing Spider-Man” som har premiär på semifinalkvällen, den 28:e.

/Malin