Det går inte att besegra sin egen kropp

Ingen har kämpat mer än Sanna Kallur för att nå detta OS. Att hon över huvud taget stod på startlinjen i dag är en prestation som är värd alla applåder i världen.

Och visst hoppades man på mer.

Jag såg just loppet på datorn hör och hon är ju riktigt bra med efter halva loppet. Hon springer lika vackert som för åtta (!) år sedan och jag kände hur min puls gick upp: Är hon tillbaka på riktigt?

Sedan var det som att kroppen inte orkade mer. Hennes sargade, plågade kropp som fått ägna sig åt rehab istället för utvecklande träning under så många år.

Kallur föll tillbaka i fältet, och hon tappade ordentligt på slutet. 13,04 är ingen bra tid. Hon har sprungit betydligt snabbade i år, och vi var många som trodde att hon skulle kapa ett par tiondelar till här i Rio. I stället blev det tvärtom.

Det är såklart väldigt trist, och Sanna Kallur fick svälja hårt för att inte storgråta efter loppet. För hon kan bättre än så här.

Ändå går det egentligen inte att kritisera henne. Hennes resa från idrottsinvalid till olympier har varit en inspiration och hon kan nu åka hem till Dalarna trygg trygg i förvissningen att hon gjorde allt hon kunde. Allt.

Bra kämpat, Sanna.

Själv sitter jag nu på Maracana och inväntar vad som kan bli en av OS stora höjdpunkter ur svenskt perspektiv. Sverige möter Martas Brasilien i fotbollens semifinal, och även om Sundhages gäng är klara underdogs här så vet vi, efter USA-matchen, att de inte går att räkna bort.

Här har ni dagens krönika om supertisdagen.

Själv utmanar jag logistiken här och tänker göra ett försök att se fotbollen, handbollen och friidrotten under en och samma dag. Det blir mycket bussåkande och risken finns att jag sitter i en bilkö när Bella Gulldén tar sig an Norge, eller när Meraf Bahta springer final på 1500 meter.

Men jag gör ett försök. Håll tummarna.

Hörs!