Neymar räddade just OS-fotbollen

I samma sekund som Neymar bestämde sig för att tacka jag till OS så visste han: Den här turneringen kommer att handla om mig. Och jag måste föra Brasilien till OS-guld.

Han hade ju i stort sett samma roll under VM för två år sedan. Den gången föll allt samman när en otäck tackling pajade ryggen på honom och sedan gick det ju som det gick. 7-1 till Tyskland. En skamfläck i den stolta brasilianska fotbollshistorien.

OS-fotbollen är med rätta ifrågasatt. Det flesta klubbar vill inte släppa ifrån sig sina spelare och eftersom FIFA inte stöttar turneringen har klubbarna all rätt att vägra. Det är därför som, exempelvis, allsvenska talanger som Gustav Engvall och Jordan Larsson harvat på i allsvenskan (och, förvisso, Europa-league-kval) istället för att få en upplevelse för livet.

Men Neymar, han sa ja, och jag antar att IOK, det brasilianska fotbollsförbundet och Barcelona kom överens någonstans på vägen. Att man kom fram till att vinsten för OS, för Neymar och för fotbollen i stort skulle bli så pass stor om den hyllade hemmastjärnan deltog att det skulle övertrumfa eventuella försäsongsplaner för Barecelona. Ett affärsmässigt beslut i grunden, såklart, men som det utvecklade sig också ett känslomässigt genidrag.

jag har haft feber i ett par dagar, och idag gick jag in i väggen efter att ha sett Lisa Nordén göra det samma. Jag åkte hem till hotellet och sov, och när jag vaknade var OS-finalen igång. Jag gick ner till den tomma hotellbaren och beställde en omelett. Bartendern hade matchen på sin mobiltelefon och han ställde upp den på bardisken så att vi båda kunde se.

Han pratar ingen engelska, bartendern, men det var uppenbart att han var nervös, att det här betydde mycket. Vid ett tillfälle tecknade han ”7-1” med fingrarna och jag förstod att han försökte säga att ”det här är vår chans till revansch”.

När det blev straffar skakade han på huvudet och vankade oroligt av och an. Det här kommer inte att gå. Det är ju Tyskland. De vinner alltid på straffar.

Men så kom räddningen och plötsligt var Neymar en spark från att sätta punkt för den här turneringen och skjuta startskottet för en brasiliansk segerfest.

Hans ansats var lång, han stannade upp, han tog fart igen, och han avgjorde. Bartendern pekade på mobiltelefonen och babblade med tjock röst på portugisiska och jag fattade verkligen ingenting förutom att han var lycklig. Otroligt lycklig.

Det har varit en märklig turnering och här i Sverige ägnade vi all tid innan OS att hålla räkningen på hur många som sa nej till att delta. Något måste förändras där, för så här kan vi egentligen inte ha det. Det är inte vad OS bör handla om.

Men Neymar sa ja. Med vetskapen om att ett helt lands förväntningar kulle läggas på hans axlar. Ett omänskligt tryck, ett omöjligt uppdrag. Och han klarade det. I samma stund som han satte den där straffen räddade han dessutom den här OS-turneringen. För det är ju det här man kommer att minnas.

Inte undra på att han föll ihop på Maracanas gräs och grät när uppdraget var slutfört.

Bra gjort, Neymar.

Foto: Petter Arvidson / BILDBYRN / kod PA / 91450
Foto: Petter Arvidson / BILDBYRN / kod PA / 91450

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone