Fullt naturligt med ”kvotering”

Jag misstänker att en och annan som reagerat på det laddade ordet ”kvotering” just nu sitter och knattrar fram ilskna mejl till både RF-bossen Björn Eriksson och idrottsminister Gabriel Wikström. För de två har just enats om att idrottsförbund som inte når upp till det mycket rimliga målet att minst 40 procent av de höga posterna ska innehas av kvinnor – ska bestraffas med minskade bidrag.

Eller ja, vad de ordagrant säger är att ”inget kön ska vara representerat med mindre än 40 procent”, men vi vet ju alla hur det ser ut och vilka det är som lägger beslag på de flesta chefsposterna, både inom näringslivet och inom idrotten.

Detta är såklart en djupt politisk fråga, och det finns avdelningar på denna tidning som är bättre än en simpel sportreporter på att analysera och bedöma vad som sker i de politiska rummen.

Men jag kan ändå konstatera att den svenska idrottsrörelsen är en av de viktigaste, kanske den allra viktigaste, folkliga rörelsen. Den engagerar så enormt många människor och har alltjämt – hur töntigt och mästrande det än må låta – en fostrande roll för våra barn och ungdomar.

Och den som vill fostra någon måste vara en god förebild. Och för att man ska kunna ha någon som förebild krävs det att man kan föreställa sig där i framtiden: i a-laget, i styrelsen, i landslaget. Att man ser att ”det där skulle ju kunna vara jag om några år”. Därför är det viktigt att våra förebilder, på och utanför planen, inte ser exakt likadana ut.

Att bara 14 av 71 specialförbund har en kvinnlig ordförande är överväldigande bevis för att något måste göras. En variant hade varit att belöna de förbund som tar sitt jämställdhetsarbete på allvar, men jag antar att de pengarna inte finns.

Så då blir alternativet att bestraffa de som inte gör det. Inte lika bra, i mina ögon, men likväl ett sätt att markera och säga: Svensk idrott förtjänar bättre.

Häromdagen anmäldes det stormrika Premier League-laget West Ham för diskriminering. På förbannat goda grunder, visar det sig, för medan herrlaget får dela på omkring en miljard kronor per år så har damlaget inte ens fått tillång till buss till sina bortamatcher. Och de har tvingats spela i förra årets tröjor – med fel namn på ryggarna. En fullständigt skamlig orättvisa som visar att idrott inte per automatik är rättvis. Snarare tvärtom. Inte minst inom kolossen fotboll.

Därför måste vi sätta lite tyglar på vår idrott. Vi måste se till att den går i bräschen för det moderna, inkluderande samhälle som vi vill ha. För då kommer vi också få ta del av idrottens enorma styrka. Minns hur det var under förra året, när flyktingkatastrofen gjorde att människor på flykt strömmade in i Europa. Plötsligt dök initiativ upp överallt, klubbar och supportrar tog täten i att välkomna och hjälpa de som drabbats av krig och då kände man den där stoltheten över idrotten som man önskar att man fick känna lite oftare.

För det är ju egentligen hela föreningslivets själ. Att man hjälps åt. Att det inte spelar någon roll vilken hudfärg eller vilket kön man har. Att alla är välkomna in i en förening och att man strävar åt samma håll.

Om våra idrottsförbund inte själva fattar hur viktigt detta är så återstår nog inte så mycket annat än det som nu kallas ”kvotering” men som väl i själva verket bara är en ganska logisk konsekvens: I idrottsförbundens uppdrag ingår att verka för jämställdhet. De som misslyckas med det får lägre bidrag.

Fullt naturligt, egentligen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

2 kommentarer om “Fullt naturligt med ”kvotering”

  1. Ja, det är inte omöjligt att hon har en annan åsikt, även om jag alltså menar att det egentligen inte handlar om kvotering.
    Och när det gäller GP-sportens fördelning så har du helt rätt. Det är såklart inte bra, och jag hoppas att det kommer att förändras.

  2. Eric, blir intressant att se hur Alice T på GP:s ledarsida reagerar när hon läser dina tankar om kvotering. Hon har en helt annan åsikt än du!
    Hur är det för övrigt på GP-sporten? Bara män….

Kommenteringen är stängd.