Sportspegeln – ett program för vuxna

Jag läste ett intressant och välskrivet blogginlägg om Sportspegelns framtid, eller snarare brist på densamma. Det är Sportbladets flitige reporter Patrik Brenning som skrivit det och han slutsats är kort och gott att programmet är på väg att spela ut sin roll och att Sportspegeln inom en någorlunda snar framtid helt enkelt har gått och dött.

Brenning har visst fog för att skriva dessa drastiska rader. Bland annat hänvisar han till en tittarundersökning som visar att det senaste programmet sågs av noll procent av befolkningen mellan 15 och 24 år. Det tror jag i och för sig inte stämmer (NÅN yngling måste ju ha sett det?), men att programmet har svårt att locka unga tittare finns ingen anledning att betvivla.

Men för mig är det inte samma sak som att Sportspegeln måste dö. Verkligen inte.

För det första: Unga människor blir äldre. De skaffar sig nya vanor, de skaffar sig jobb, kanske familj och andra fritidsintressen. 20 år svischar förbi och plötsligt sitter man där och käkar tacos och njuter av söndagsfriden. Man knäpper upp översta knappen i byxan, lutar sig bakåt i fåtöljen och knäpper på Sportspegeln. Man har blivit gubbe. Eller gumma. Detta sker dagligen och det kommer att ske även i framtiden. De 15-åringar som i dag febrigt klickar på svenska rewrites från brittiska tabloider, kommer också att hamna där i fåtöljen en dag. Vare sig de vill det eller inte. Det kallas livet.

För det andra: Att Sportspegeln idag skiljer ut sig från de flesta andra mediakanaler, där det snabba, braskande nyhetsmaterialet ofta dominerar är inte med självklarhet en nackdel. Snarare tvärtom, skulle jag gissa. För medan alla vi andra jagar varandras svansar för att vara först med att skriva om att Zlatan har gjort ”en fin gest” mot nån bollkalle så åker Sportspegeln till Broberg och pratar om vad deras nya ryss betyder för bandylaget. De kanske till och med följer med hem till ryssen, som får läsa högt ur sin Tolstoj-samling. Kanske inte vad en Premier League-knarkande 15-åring vill titta på en söndagkväll, men det finns som sagt andra målgrupper att ta hand om – och de längtar efter något lugnare, långsammare, mer eftertänksamt. Där fyller Sportspegeln ett behov som inte ska underskattas.

För det tredje: Patrik Brenning skriver att Sportspegelns tittare är ”föråldrade”. Och det är såklart inte sant, för att vara över 50 år är inte detsamma som att vara föråldrad. Är man över 70 kan man möjligen kallas ”gammal” men ordet föråldrad betyder att man inte längre är aktuell, att man spelat ut sin roll. Och så kallt är väl ändå inte vårt samhälle att de äldres (eller bara vuxnas) intressen inte räknas? Framför allt så är knappast SVT-cheferna så korkade att de väljer att vända ryggen åt den allra största målgruppen – de som är äldre än 24 år.

Jag har varit verksam i den här branschen i 14 år nu, och jag har mer än en gång märkt av ett väldigt nervöst förhållningssätt just till ungdomar. Som om de är facit. Som om en 16-årings åsikt är så väldigt mycket mer värd än en 50-årings. Man motiverar det med att 16-åringarna ”är framtiden” men glömmer lätt att dagens 16-åringar är morgondagens medelåldringar och att medelåldringar i all framtid är dömda att njutbart passivt vilja sjunka ner i sin soffa och tänka bort söndagsångesten med hjälp av en ryss i Broberg.

Det kallas livet.

Jag minns när TV 4 Sport kom. Det är väl snart 25 år sedan och de skulle vara det pigga, ungdomliga alternativet. Och ja, det var de kanske. Ekwall och gänget var ju lite festliga stundtals. Men förtroendet för SVT-sporten tycktes bara växa i takt med fyrans plojande och när mästerskap hamnade i andra kanaler skrek befolkningen av längtan efter gamla pålitliga SVT. Behovet av en stabil, korrekt, lagom mysig, och inte särskilt spexig sportrapportering visade sig kvarstå. Och än i dag är väl Vinterstudion ett av de allra mest populära sportmagasinen vi har? Med en kroniskt oflamsig André Pops som trygg ciceron i mjuk tröja.

Självklart måste Sportspegeln utvecklas. Och det har den också gjort. Dagens sändningar är något helt annat än de som jag växte upp med på 80-talet. Matchreferaten är rappare, reportagen är snyggare och studion är levande på ett helt annat sätt. Men Sportspegelns fokus måste alltid ligga på att tillfredsställa en vuxen publik, inte att nervöst snegla på vad ungdomarna håller på med. Om man ser till att hålla det fokuset – och utvecklas i takt med den vuxna publikens behov – så har Sportspegeln en ljus framtid.

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Kommentarer om “Sportspegeln – ett program för vuxna

  1. Patrik Brenning är 30. Jag är dubbelt så klok.
    Ynglingen Hilmersson är klok för sin ålder.

Kommenteringen är stängd.