För varje år som går märker jag att jag bryr mig lite mindre om utförsåkning än vad jag gjorde året innan. Om den här utvecklingen fortsätter kommer jag snart att sortera in slalom, super G och störtlopp i samma fack som dart, casting och cricket – med andra ord sporter jag helt enkelt inte kan engagera mig i. Alls.
Och det är ju lite märkligt att det blivit så. För jag är faktiskt född så tidigt (1977) att jag hann uppleva den senare delen av Stenmark-febern. Jag minns mycket väl hur en tjock-tv rullades in i klassrummet när det var dags för Ingemar, och både jag och farsan hade såna där stickade toppluvor som var obligatoriska under första halvan av 80-talet.
Då tyckte jag att det var en fantastisk tv-sport. Olidligt spännande. Jag levde mig med i varenda sväng och satt i knappt kontrollerad panik och bad till högre makter att det hemska inte skulle hända: Att Ingemar skulle grensla.
Där och då grundlades ett intresse för utförsåkning som jag nog delat med väldigt många svenskar. Och när sedan Pernilla Wiberg kom och började plocka OS-medaljer så kändes det nästan lika stort. Och sedan kom Anja Pärson, det buttra kraftpaketet med den oerhörda vinnarinstinkten. Så långt allt gott. Jag satt bänkad, i alla fall när det var dags för mästerskap.
Sedan hände något. Jag blev blasé. Jag hatar att vara blasé, men det är precis vad jag blev. Och det är inte utförsåkarnas fel, för Byggmark vann i Kitzbühel, Maria PH har plockat hem VM-medaljer och på senare år har både André Myhrer och Frida Hansdotter vunnit slalomcupen.
Det är jättefina insatser, såklart. Men det känns inget. Inte i mig.
Varför?
Kanske för att man idag vill ha nåt mer än en hjälm och en klocka att titta på för att engagera sig. Längdskidåkning, till exempel, håller ju ett gediget grepp om den svenska tv-publiken, och det tror jag beror på att man kommer så underbart nära åkarna. TV-kamerorna zoomar in deras plågade ansikten och man riktigt känner hur de tappar kraften efter två mil – för att sedan mirakulöst hitta den igen en mil senare. Det är fruktansvärt bra tv och expertkommentatorerna pumpar oss fulla med information om varje åkares träningsupplägg, vad som händer i musklerna vid varje enskild fas av loppet – och dessutom susar åkarna fram i landskap som ofta är så vackra att bara naturskildringen är värd sin tid i tv-rutan.
Men utförsåkning? Nej. Det är 40 pers som genomför 40 i stort sett identiska lopp och det enda expertkommentatorn tillför är att de ”har en bra linje” eller är ”lite sen in i branten”. Man ser inga ansiktsuttryck och man hinner aldrig uppfatta hur idrottaren mår i de olika faserna av loppet. Det säger bara svisch och istället stirrar man på en klocka som visar hundradelar hit och dit och sedan är det slut och jaha, schweizaren vann tydligen.
Jämför det med att se Lisa Dahlkvist lägga upp bollen på straffpunkten i en semifinal i OS. Eller att se Usain Bolt glida ifrån övriga i världseliten på ett upplopp. Eller att se Roger Federer stryka luggen ur pannan när han har breakboll emot sig i Wimbledon. Man ser, hör, känner, upplever precis vad som händer där i tv:n och man kan inte slita sig.
I utförsåkning ser jag bara en hjälm och en klocka och hör bara en kommentator upphetsat säga ”hon har tappat fjorton hundradelar” vilket klockan redan talat om för mig.
Jag vet inte, det kanske bara är jag. Men för mig sjunker alpin skidåkning på listan över sporter jag helst kollar på för varje år som går.
Är det bara jag?
Känns som om skicross är redo att helt ta över!
Spot on! Känner precis samma. Längdskidor är fortfarande intressant och cykel är ju superkul med lagtaktik och stort på kontinenten och dessutom 2 sommar OS-medaljer i cykel.
Du är inte ensam. Först dog backhoppning, sen längdskidor, därefter alpint. Bara skidskytte kvar
Ja, det är nog bara du..
Vi har 2 discipliner till än de du rablar upp, det är snarare dubbelt så många utövare än siffran du anger, du har helt enkelt ingen koll!
Och att då snacka skit om en sport bara för att du inte kan, bara för att du är mer intresserad av annat, riktigt dåligt av dig! Alla kan inte vara intresserade av samma sporter men inte snackar vi alpinister skit om 100m för det! Men med ditt sätt att beskriva det är väl 100m om något att stirra på klockan i knappa 10sekunder för att sedan se vilken tid Bolt vinner på! Inte får vi någon analys av en expert under loppet, ingen magisk miljö, ingenting. PANG, start, mål, klockan, Bolt vann.
Ta dig till Hammarbybacken i Januari och skriv sedan en ny blogg om alpin skidåkning! Om inte, va tyst snälla!