Tror gör man i kyrkan

14 månader är en lång tid i en elitidrottares karriär. Särskilt om man står på toppen av den, vilket ju är precis vad Therese Johaug gör. Eller hade gjort, om hon inte smörjt in sig med den där steroid-salvan.

Om det nu var vad hon gjorde.

Det är alltså inte bevisat att det var genom en läppkräm som hon fick i sig de anabola steroiderna. Visst, det är en rimlig förklaring, och landslagsläkaren avgick ju snabbare än någon hann säga ”syndabock” men det kan också vara så att hela krämgrejen är påhittad, en efterkonstruktion för att dölja medveten dopning.

Om du och jag tror på Johaugs historia eller inte är egentligen ganska ointressant. För det här är inte kyrkan, det här är elitidrott, och då spelar tro och tyckande väldigt liten roll.

”Rent dopningstekniskt har det inte varit så komplicerat” konstaterar den norska påtalsnämnden som alltså är de som föreslår att Johaug ska stängas av i 14 månader. Och där har vi pudelns kärna. Det är nämligen inte komplicerat alls. Johaug har haft anabola steroider i kroppen och oavsett hur trolig hennes berättelse är, oavsett hur äkta hennes tårar känns och oavsett hur stor skuld läkaren har i det hela så går det inte – det går verkligen inte – att frikänna en idrottare som stoppat i sig anabola steroider.

Sedan må det bero på slarv, dumhet, fusk eller stress. Det spelar faktiskt en väldigt liten roll. För om vi ska börja väga in andra aspekter än de rent faktiska är vi ute på en is så tunn att knappt en enda dopningsdom skulle kunna fastslås. Och då är hela Wadas arbete plötsligt i fara.

Jag har hela tiden sagt att Johaug bör stängas av i två år. Att det nu blev 14 månader innebär att hon får chansen att vara med i OS 2018. Det kan jag inte se som något annat än en eftergift från den norska påtalsnämnden och jag misstänker att Wada kan komma att överklaga beslutet.

Johaug själv – som också kan överklaga – säger i ett pressmeddelande att hon ”inte förstår hur det som skett kan ligga till grund för 14 månaders avstängning”.

Det borde hon förstå. För andra idrottare som ertappats med anabola steroider i kroppen – och som också haft trovärdiga förklaringar – har dömts till minst lika hårda straff.

Dagens besked är alltså ett förslag till dom. Vi är långt ifrån en verkställighet här. Men jag har väldigt svårt att se att straffet kommer mildras innan alla överklaganden är färdigbehandlade.

Snarare tror jag att risken för ett förlängt straff är överhängande. Och hur synd man än kan tycka om Johaug, så vore det faktiskt det enda schyssta. Mot sporten. Mot kollegorna. Mot de tidigare straffade.

Mot antidopningsarbetet.

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

7 kommentarer om “Tror gör man i kyrkan

  1. MIn uppfattning är att varken du eller jag eller Cas kan veta om Johaug talar sanning eller inte. Och därför bör vi utgå från vad vi vet – nämligen att hon hade steroider i kroppen. Och därför tycker jag att hon ska stängas av i minst två år. Klart slut.

  2. Tänk så fel man kan ha. Trodde att i en krönikör/bloggares uppgifter ingår att tycka/tro.
    Att torgföra en uppfattning. Nu blir jag skriven på näsan att jag inte vet sanningen om Johaug. Som om jag hade påstått det. Jag skrev det jag tror, märkvärdigare var det inte. Kan jag så kan Hilmersson. Jorden snurrar vidare även när en krönikör har tyckt till. EH återanvänder den kära klyschan ”tror, det gör man i kyrkan”. Jag erbjuder en fräsch variant:
    ”Tror, det gör man i en domstol”. I detta fall idrottens skiljedomstol, Cas heter den väl. Har jag fattat något rätt så kan Cas komma att avgöra Johaugfallet. I så fall genom att TRO på ena eller andra parten. Hur ska man annars avgöra fall där ord står mot ord. Erik Olsson Uddevalla.

  3. Hej, Erik. Ja, du har helt rätt, jag vill vara på den säkra sidan. Menar du att jag bara ska bestämma mig för om Johaug ljuger eller inte när varken jag eller du VET vad som är fallet? Det går såklart inte. Det vore väldigt oproffsigt av en journalist.
    Och det är precis därför jag säger att vi måste hålla oss till vad vi vet.

  4. Hilmersson, det smäller högre att en krönikör vågar tro en sak, och stå för det.
    Jämfört med att vingla mellan åsikterna.
    När du skriver att ”det kan vara så att krämgrejen är påhittad”, då får jag för mig en sak: Hilmersson garderar sig. Och det är ett dåligt betyg på en krönikör.
    Det får läsare – åtminstone mig – att tro, att du vill vara på den säkra sidan. Om det framkommer bevis på att ”krämgrejen” är påhittad, då kan du luta dig tillbaka och säga ”Vad var det jag sa.”. Om det visar sig att Johaugs version är sann, då kan du likaledes säga: ”jag påstod aldrig att krämgrejen är påhittad.”
    Vid närmare eftertanke kan du nu förtydliga din uppfattning: är Johaugs förklaring hittepå, eller ej. Jag är övertygad om att hon talar sanning.
    Läkare liksom elitidrottare kan som vi andra klanta sig i ett stressat ögonblick. Och missa att en kräm är dopningsklassad. Hur klantighet ska bestraffas får vi veta vid årsskiftet. Oavsett har läkaren tagit ansvar genom att hoppa av. Och en lärdom blev denna märkliga historia för norska och andra idrottare: när du köper läppkräm, läs texten på asken. . .
    Erik Olsson Uddevalla

  5. I den twitterreklam jag får på mail, antagligen för att lockas skaffa det där själv, stpr Din tweet överst och sedan kommer en från Johan Rylander: ”Idiot!”
    Tuffare stämning på redaktionen numera?

Kommenteringen är stängd.