Den 26 april 1940 spelade Woody Guthrie in I ain’t got no home i RCA-studion i Camden, New Jersey. Den 18 mars i år kommer Billy Braggs nya album Tooth & Nail. Som låt nummer fyra ligger just I ain’t got no home.

73 år har passerat, men Woody Guthries sång om hemlöshet, rotlöshet och flykt är naturligtvis minst lika, om inte mer, aktuell idag.

” I ain’t got no home, I’m just a-roamin’ ’round,
Just a wandrin’ worker, I go from town to town.
And the police make it hard wherever I may go
And I ain’t got no home in this world anymore.”

Woody Guthrie skrev texten till I ain’t got no home efter att ha tillbringat några veckor i ett emigrantläger med människor  som sökt sig till Kalifornien från andra delar av Amerika med förhoppningen om att kunna skapa sig ett bättre liv. De välmående Kalifornien-borna mötte inte sällan flyktingarna med förakt och kallade dem nedlåtande för okies.

Bland emigranterna var baptistpsalmen This world is not my home, som spelats in av The Carter family, populär men efter att ha hört den sjungas några gånger började Woody Guthrie reta sig på texten. Guthrie, som ofta skrev sina sånger som en direkt reaktion på andra sånger med mer reaktionära budskap, satte pennan mot pappret.

“ My brothers and my sisters are stranded on this road,
A hot and dusty road that a million feet have trod;
Rich man took my home and drove me from my door
And I ain’t got no home in this world anymore. “

Med ett EU som med hjälp av sina Frontex-styrkor flyttar gränskontrollerna längre och längre ut och stänger portarna för människor som vill söka sig hit i förhoppningen att hitta ett bättre liv.  Med tiggare som trycker pannan mot Göteborgs gatstenar, med raseriet som möter polisens arbetsmetoder när de under Reva-flagg kontrollerar människor id-handlingar på offentliga platser och med en svart tjänstemarknad utan rättigheter eller trygghet som tagit en tyst men utbredd plats parallellt med den vita ekonomin är Woody Guthries text giltig vers för vers, ord för ord.

“Was a-farmin’ on the shares, and always I was poor;
My crops I lay into the banker’s store.
My wife took down and died upon the cabin floor,
And I ain’t got no home in this world anymore.”

Woody Guthrie upprördes över den undflyende, tacksamma tonen i förlagan This world is not my home. Budskapet var att man med jämnmod ska uthärda plågor och orättvisor i den här världen eftersom det blir bättre i nästa. Men Woody Guthrie ville inte vänta. Så här sade han i en radiointervju 1944:

“I hate a song that makes you think that you’re not any good. I hate a song that makes you think that you are just born to lose. Bound to lose. No good to nobody. No good for nothing. Because you are either too old or too young or too fat or too slim or too ugly or too this or too that….songs that run you down or songs that poke fun of you on account of your bad luck or your hard traveling. I am out to fight those kinds of songs to my very last breath of air and my last drop of blood.”

Billy Bragg spelar ofta I ain’t got no home på scenen och har förstås en stark koppling till Woody Guthrie efter samarbetet med Wilco där de på två album satte nyskriven musik till texter av Guthrie. Han har sagt på scenen att Wilco-projektet gjort att han i viss mån lagt undan de mer välkända Guthrie-sångerna från repertoaren. Att han nu väljer att fästa I ain’t got no home på skiva, i en värdig, vacker och lugnt redovisande istället för förbannad tolkning, är en tydlig markering. På många sätt.

“Now as I look around, it’s mighty plain to see
This world is such a great and a funny place to be;
Oh, the gamblin’ man is rich an’ the workin’ man is poor,
And I ain’t got no home in this world anymore.”

På onsdagen gick tiden ut för den första delen av Aviciis crowdsourcing-projekt där hans fans bidrar med musik till en tänkt, kommande hitlåt. 2 700 personer i 140 länder har laddat upp sina bidrag till melodislinga. Under nästa vecka samlar Avicii in basslingor och veckan därpå är det dags för beats.

Allt med benägen hjälp av telekombolaget Ericsson som också kommer att vara först med att spela upp den nya låten i samband med den årliga mobilmässan i Barcelona den 26 februari.

Man kan nog kallt räkna med att låten blir en massiv hit som kommer att göra Avicii ännu större än vad han redan är. Avicii befäster sin position som planetens mest framgångsrike dj och Ericsson kan räkna hem betydligt större, internationell goodwill än vad som var fallet när de för några år sedan samarbetade med Kent.

Det är bara de mest kreativa fansen som går lottlösa. Avicii förutsätter att fansen ska jobba gratis. När man laddar upp sitt bidrag avsäger man sig rättigheterna till det man har skapat. Skivbolaget Universal, världens största, som står bakom Avicii argumenterar att alla som lämnat ett bidrag som används i den färdiga låten får “sina namn nämnda”.

Ok, men det är ändå svårt att bortse från ironin i att en musikbransch som satsat tid, pengar och prestige på att ta folk till domstol för att ha fildelat nu utmålar det som en fantastisk möjlighet för sina kunder att ge upp sin egen upphovsrätt.
Universals VD Per Sundin säger till Sveriges Radios Kulturnytt att det kan bli svårt att avgöra vem som gjort vad och att man i stället kommer att skicka pengar till Aviicis välgörenhetsprojekt House for hunger.

Det är säkert bra. Hunger och fattigdom ska förstås bekämpas.

Men det är svårt att urskilja vad som är en reklamkampanj för mobiltelefoner och vad som är ännu en ny houselåt. Hur avgör man var det spännande kreativa projektet slutar och utnyttjandet av obetald talang tar vid?

Vad är sant socialt engagemang och vad är utstuderat varumärkesbyggande med välgörenhet som verktyg?

TV4:s Så mycket bättre är en i grunden fin idé.
Programmet bygger på tanken om att samlas och spela och lyssna på musik ihop. Musiken, maten, drycken, samtalet, spelandet och lyssnandet som ett socialt kitt, som ett självklart sätt att vara tillsammans.

Så långt allt väl.

Problemet är att festen har pågått för länge och numera kantrar varje programmet ständigt över kanten och blir till en parodi på sig självt. Programmet är så hårt formaterat att bildproducenten sedan länge har kopplat på autopiloten.
Ni kan upplägget lika väl som jag, och här lånar jag av min FB-kompis (hej Stina) som har en skarp blick för det mesta som händer.

När det är dags för lunch eller middag och en artist ska tolka en kollegas låt utspelar sig alltid följande scenario:

1. Upphovsartisten blir “överraskad” över låtvalen, trots att det bara finns fem hits att välja bland.
2. Upphovsartisten mimar fascinerat till sin egen text.
3. Den uppträdande artisten pekar på upphovsmannen.
4. Upphovsartisten gråter
5. Övriga torkar en tår ur ögonvrån och möter inkännande varandras blickar.
6. Upphovsartisten reser sig, kramar om artisten som just sjungit och viskar något i örat som tv-tittaren inte uppfattar. (Det sistnämnda ska signalera att de båda artisterna har kommit så otroligt nära varandra under de här dagarna tillsammans).
7. Sedan väntar hårt redigerade ”personliga samtal”, styrda för att ge kvällstidningarna rubrikmaterial på tema droger och/eller sjukdomar.

Vid det här laget blir det förstås svårt för vilken komiker som helst att göra en parodi på Så mycket bättre.

Då har jag inte ens kommit in på det märkliga inslaget där Magnus Uggla ska lära sina kollegor att baka Key lime pie. Eller det fullständigt meningslösa i att se Miss Li försöka leda något slags fotbollspass på gräsmattan utanför det intill Ernst-nivå stajlade Gotlands-huset. Vad är tanken? Att vi ska upptäcka dolda talanger hos våra kändisar eller att vi ska förstå att dessa begåvade människor är tämligen taffliga utanför sina musikaliska trygghetszoner.

Så har vi det största problemet – musiken. Sammanfattningsvis är de slätstrukna tolkningarna, med något enstaka undantag, genomgående sämre än originalen. Visst, de kan vara charmiga i ögonblicket, men inte mer än så. Som när Olle Ljungström överrumplar både Magnus Uggla och tittarna genom att göra en skör tolkning av Johnny The Rocker där den fåniga texten plötsligt fylls med innehåll.

Oftast finns det absolut ingenting som motiverar att Så mycket bättre-låtarna ska bli hits som matas på radio och som gör bra ifrån sig på I-tunes och som till och med kan skaka liv i avstannande karriärer (läs Pugh och Darin).

Så mycket bättre har reducerats till ännu en lång reklamfilm för musik som inte hade spelats in utan programmet. Precis som Melodifestivalen, Idol och X-factor. Och precis som med framförallt Melodifestivalen dominerar låtarna radions spellistor under obegripligt lång tid efter det att tv-kamerorna har slocknat.
Så mycket bättre? Nej. Bara alldeles för mycket.

Bilie Holiday

Det brukar heta att ekonomisk kris och politisk polarisering pressar fram den bästa musiken. Att det krävs ett motstånd, en yttre fiende kombinerat med en inre frustration för att de allra vassaste låtarna ska pressas fram. Och då inte bara just fina låtar utan också musik som på det ena eller andra sättet tar ställning.

Den brittiska popmusiken under Thatcher-eran är det vanligaste och mest uppenbara exemplet på att hårda tider generar stark musik.

Jag tänker att en tid då svenska riksdagspolitiker kallar sina medmänniskor för hora och blattelover och driver omkring på stan med metallrör i händerna borde vara den perfekta myllan för helt fantastisk musik. Men finns den? Svaret brukar vara nej, men som jag ser det är det inte riktigt så enkelt.
Politisk musik kan handla om en hållning snarare än en pamflett. Lyssna bara på El Perro del Mars nya skiva.

Musikjournalisten Tony Ernst skrev i senaste numret av tidskriften Sonic en lång artikel kring avsaknaden av politisk musik.
Han fick tämligen omgående mothugg på sajten Pophöger där Erik Svansbo skriver med ideologisk utgångspunkt från Erik Zsigas bok Popvänster som kritiserade svenska artister för att agitera vänster men leva höger.
Både Tony Ernst och Erik Svansbo resonerar ömsom klokt men gräver också en del gropar åt sig själva.

Så läser jag historikern och journalisten Henrik Arnstads debattartikel i Dagens Nyheter där han skriver ”att det är dags att börja benämna SD korrekt i det offentliga samtalet.” och slår fast att Sverigedemokraterna är ett neofascistiskt parti.
Arnstad menar också att ”både det borgerliga blocket och det rödgröna blocket har en ny huvudfiende – målet är inte att besegra högern eller vänstern. SD:s partisekreterare Björn Söder talar i dag om att nå över 50 procent av väljarna.
Fascismen delar inte på makt, fascismen vill ha makten själv. Fascismen har alltid underskattats, men fascismen får aldrig underskattas.”, skriver Arnstad.

Här kommer även musiken in. Det är inte och har aldrig varit intressant med partipolitisk musik. Att mycket av musiken har haft en utgångspunkt som kan kallas traditionellt vänster är inte heller längre relevant. Att “rocka röven av högern” kan vi lägga åt sidan. Vad spelar det egentligen för roll att Wille Crafoord gör en låt åt Moderaterna medan Marit Bergman sjunger på socialdemokratiska valmöten?

Nu handlar det snarare om att musiken, och konsten i stort, tar ställning för grundläggande värderingar som humanism och solidaritet.
Det behövs inga plakat eller pekpinnar, men det är viktigt med en tydlig hållning där musiken kanske ”bara” genom sättet den framförs och hur den låter utgör ett alternativ till allt det som är brutalt, cyniskt och hatiskt.
Musiken behöver ingen politisk färg. Men den ska aldrig vara brun. Den behöver inte skriva oss på näsan. Däremot ska musiken ska vara inkluderande, aldrig exkluderande. Som Zlatans konst.

Det är egentligen inte svårare än så.

I våras var det 42 år sedan The Beatles splittrades.

När 60-tal gick över i 70-tal var de klara med sin uppgift. Under några intensiva år hade The Beatles varit med och både uppfunnit och utvecklat popmusiken. Inte minst hade de inspirerat mängder av unga människor att starta egna band. Världen i allmänhet och populärkulturen i synnerhet skulle se radikalt annorlunda ut om det inte vore för John, Paul, George och Ringo.

Och ja, de gjorde ett antal låtar och ett par album som är fantastiskt bra. Come together har ett skönt sug, jag gillar glädjen i She loves you och Rubber soul är en fin popplatta.
Men. The Beatles producerade en väldig massa skräp också. Filmerna, som i dagarna visas på SVT, är genomgående bedrövliga. Det är trams och tokerier på en nivå som får Jubel i busken att framstå som scenkonstens heliga graal.

Men ok, Elvis gjorde ju pekoralkarriär i Hollywood så det är kanske ändå snedsteg som kan och bör förlåtas. Om det bara stannade där.
Mycket av The Beatles musik är dessvärre inte heller något vidare. Plattorna, till och med klassikerna, har en hel del fyllnadsmaterial.

De tidiga skivorna, och inte minst de två sista, Abbey Road och Let it be, skulle vinna på en direkt brutal redigering. Men ingen vågar ta fram motorsågen. Ingen törs säga att det inte är nyskapande, utan snarare flummigt mumbojumbo, att spela in ett gitarrsolo och sedan spela upp det baklänges.
Istället ges The Beatles precis motsatt behandling. Originalplattorna ges ut i ständigt nya upplagor, det kommer ständigt ompaketerade samlingsplattor och om man så bara hittar ett tidigare okänt blockflöjtsintro till Yellow submarine ska det ut i det obarmhärtiga ljuset och säljas till fans som redan har allt.

Det är provocerande hur The Beatles, och folket som idag driver varumärket bakom det sedan länge nedlagda bandet, kommer under med sin enorma gnidenhet. Deras generationskamrater kan spotta på dagens artisters försök att tjäna pengar på sin musik samtidigt som de lägger sina pensionspengar på den senaste kaffemuggen, flanellpyjamasen eller drinkpinnen med Beatles-äpplet på.

Det känns mest bara…smutsigt.

Företaget Beatles är dessutom snålast i branschen när det gäller att göra sin musik tillgänglig digitalt. Det tog en evighet innan Beatles fanns på Itunes och när man väl hittade dit framställdes nyheten som något i klass med att Jesus, eller John Lennon, återvänt till jorden.

Inte nog med det. Man har den direkt skrattretande fräckheten att ta 219 kronor för en digital kopia av The White album. Att The Beatles skulle nedlåta sig till att dessutom hamna på Spotify känns fullständigt osannolikt.

Allt det där vore väl egentligen ingenting att reta upp sig på. Om det inte vore för den absoluta beröringsskräck som alltjämt råder när det gäller att kritisera The Beatles. De är onåbara däruppe på sin piedestal byggd på tröttsam nostalgi av en generation som anser sig ha tolkningsföreträde enbart av gammal vana och för att man råkade vara med när popmusiken uppfanns.

Sanningen är att det inte var bättre förr. Det har aldrig gjorts bättre popmusik än just nu. Det ligger nämligen i popmusikens dna att den fungerar på det viset.

The Beatles var bra. Men de är också tidernas i särklass mest överskattade popband.

Welcome to GPs bloggar. This is your first post. Edit or delete it, then start blogging!