På Nettan Kocks bild i  dagens GP (fredagen 8 juni) står KD-ledaren Göran Hägglund med en döskalle i handen och ser ut som Hamlet.

Bredvid honom på bilden står statsminister Fredrik Reinfeldt och tittar på med allvarlig min. Att vara eller icke vara, är frågan?

Troligen är de imponerade. Det är lätt att bli det av Mölndalsföretaget Arcams teknik att bygga upp komplicerade föremål helt utan skarvar i en ”3D-skrivare”.

Den lägger på lager på lager med kolfiberpulver och svetsar upp olika föremål direkt från en cad-ritning i datorn, med håligheter och allt.

Det beskrivs som världsledande teknik, än så länge inte med så stor marknad men möjligen med stor potential.

Arcam är på gång med en notering på Stockholmsbörsen (sker 18 juni) och eftersträvare så mycket positiv publicitet som möjligt. Det är ett bolag som har gjort en lång resa med uthålliga ägare som har satsat på nyskapad teknik och möter stora utmaningar i form av nytt affärstänkande och traditionella industriella strukturer.

 De har hållit på sedan mitten av 1990-talet.

Bolaget öser just nu ut pressmeddelande om nya order. Den senaste kommer precis när jag sitter och skriver det här. Arcam berättar att de har fått en order på ett system för tillverkning av prototyper och komponenter i gjutgods för den japanska fordonsindustrin.

Och det är klart att ett besök från regeringens tyngsta statsråd, hela alliansens ledning, sitter fint just nu inför börsnoteringen.

Arcam var inget dåligt val av Reinfeldts folk när alliansen ville visa upp sig för väljarna i Göteborg.  Syfte är ju att tala om hur mycket man tror på innovationer och nyskapande verkstadsindustri.

Det är en arena som Socialdemokraterna har tillåtits att spela uppseendeväckande ensamma på, under lång tid.

Men det är en lite lustig poäng i sammanhanget att det är statliga Industrifonden som är Arcams största ägare. Utan statligt riskkapital hade det kanske inte blivit något alls.

Och kanske borde Fredrik Reinfeldt slå en signal till S-ledaren Stefan Löfven och tacka för insatserna.

Löfven var ju tidigare förbundsordförande för IF Metall som i början av Arcams långa resa satsade riskkapital som stor ägare –  i ett oprövat bolag som inte så många andra vågade satsa i.

Nu när det är dags att ta hem frukterna av den riskabla investeringen tillhör IF Metall inte längre ägarkretsen. Det är kanske därför Reinfeldt kan stå där med en döskalle.

För egen del väntar nu en tidig semester, några veckors jobb mitt i sommaren och sedan ytterligare en finfin semesterperiod.

Det här är också veckan då jag sätter punkt för min serie med helsidor i söndags-GP.

Serien startade i mars 2008 och är något av det roligaste jag har gjort i mitt yrkesliv. Den blev en storts reseskildring från en hissnande färd genom finanskris, bilkris, eurokris och visioner om Göteborgs framtid.

Vid vårt morgonmöte i morse räknade min kollega Dick Henriksson ut att det bör handla om uppemot en miljon sorterade nedslag på tangentbordet. Det sägs motsvara omkring fem normallånga böcker.

Det går inte att skriva så många långa texter om Göteborgs förutsättningar utan att upprepa sig och mala om samma sak lite för många gånger. Det är ett skäl för att sätta punkt nu.

Men jag fortsätter förstås att skriva i kommenterande form i GP.

Den här bloggen fortsätter, kanske blir den uppdaterad lite oftare. Och i den tryckta tidningen kommer jag att skriva kommentarer till de samhällsnyheter och reportage som vi publicerar i del 2.

Så fortsätt för all del att höra av dig, med idéer, tips, synpunkter och nyheter.

Tills vi hörs igen, god sommar bästa läsare!

Kategorier: Okategoriserade |