Var Altor en dålig ägare för Nimbus? Gjorde riskkapitalmänniskorna fel saker för alldeles för mycket lånade pengar? Eller blev Nimbus mest ett offer för finanskris och en marknad i fullt backslag?

Det är rätt många som har åsikter om det här. Särskilt i en båtstad som Göteborg. Det kommer mer reaktioner till tidningen än vanligt efter konkurser. Undantaget Saab, förstås.

Merparten är kritiska mot Altor men även mot de övriga ägarna.

En vanlig åsikt är att bröderna Hans och Lars Wiklund, vars far grundade företaget, visste vad de sysslade med och drev Nimbus utifrån en djup branschkunskap. De framställs som båtmänniskor jämfört med finansfolk, och att utförslöpan började den dag Wiklunds klev ur företaget med fickorna fulla med pengar.

Bröderna Wiklund sticker inte själva under stol med vad de tycker om Altors handlag med Nimbus.

Men ingenting är svart eller vitt. Riskkapital har sina sidor, ibland också sina fördelar. Lågkonjunkturen tog verkligen styggt i båtbranschen. Men då hade det kanske varit en styrka med en gnetig entreprenörskultur istället för en mer glassig tillväxtkostym.

Kanske handlar det om en företagskultur som gick över styr.

Men jag var inte där, satt inte med på styrelsemöten, mötte inte kunderna, hörde inte snacket i fabriken satt inte ned med det surmulna bankfolket, såg inte möjligheterna och lösningarna. Så det blir inga tvärsäkra uttalanden från min sida.

Men känslan är att Nimbus inte hade behövt hamna i denna situation, att det är konstigt att det kunde hända.

Vi fortsätter följa utvecklingen i Nimbus. Har du synpunkter hoppas jag du hör av dig på det ena eller andra sättet.

Det händer mycket annat i Göteborg också. På Vallgatan 30, i reklambyrån Jerlovs gamla lokaler längst upp, har en ny kille flyttat in. Marcus Nilsson bygger upp Electronic Arts nya spelstudio.

Det är precis den typen av verksamhet som efterfrågas i det som de senaste åren har kallats ”det nya kreativa Göteborg”. EA är bra för Göteborgs möjligheter att bygga en image som en stad dit unga välutbildade söker sig för att hitta de mest spännande jobben.

Ett 70-tal personer anställs för att bygga dataspelet Need for Speed – ett bilspel i höga hastigheter och med läckra effekter.

Jag var där i tisdags tillsammans med fotografen Lisa Irvall. Resultatet blev en lördagsintervju i GP, med en kille som var med om att skapa det som handelsminister Ewa Björling kallar ”en av Sveriges största kulturexporter någonsin”.

Marcus tog krigsspelet Battlefield från pc till de stora spelkonsolerna.

Man kan tycka att dataspel är kultur, våldsam krigshets, kommunikation, beroendeframkallande, socialt utvecklande och en hel massa andra negativa och positiva saker. Men det är också intressanta affärer.

Det nya bilspelet som killarna (ja det är nästan bara killar) jobbar med i Göteborg är en investering på flera hundra miljoner. Det måste in på tio i topp över de mest sålda spelen och leva ett långt liv med uppdateringar för att gå att räkna hem. Kravet är att minst fem miljoner exemplar skall säljas.

Men själva spelet är en liten investering jämför med den ”bottenplatta” som, precis som för en biltillverkare, byggs för att hantera olika ovanbyggnader i flera typer av spel i olika genrer.

I spelet finns riktiga bilmärken. Jag trodde att biltillverkarna möjligen betalade för att vara med. Så år det inte. Det är EA som betalar licensavgifter för att få ha med till exempel Porsche.

Sedan har de varumärkesansvarig på bilföretagen synpunkter på motorljud, krockskador och annat. Jag kan tänka mig att det är intressanta förhandlingar för att få ihop det med spelvärldens krav på kraftfull dramatik.

Veckan som kommer innehåller också dramatik. Det är dags för rapportsäsong igen. I måndagstidningen går jag igenom några av kopplingarna mellan internationell storpolitik och västsvenska börsbolag.

Kategorier: Okategoriserade |