Därför längtar jag till Filmfestivalen

Det är kanske inte så att en film förändrar ens liv. Men film kan fylla mig med glädje och få mig att vilja något annat. Spela volleyboll till exempel. Som när jag såg den norska dokumentären The Optimists på Filmfestivalen härom året om ett gäng damer mellan 60 och 98 år som tränat volleyboll i 40 år och nu laddade för sin första match någonsin mot ett gäng manliga pensionärer från Solna.

Skärmklipp

Regissören Gunhild Westhagen Magnor gjorde filmen för att mota sin egen rädsla för att bli gammal (hon hade nyss fyllt 30), men det var inte bara hon själv som blev peppad av den roliga och vackert fotograferade dokumentären. En efter en klev kvinnorna fram och delade med sig av sina liv och tankar. De var inga ”pantertanter”. De hade sina krämpor. De var inte alltid överens. Men de brydde sig inte om hur gamla de var, de fortsatte att leva – och skratta! Tårögd och lycklig lämnade jag visningen på Göteborgs filmfestival.
Nej, jag har inte bildat min egen volleybollklubb ännu, men filmen visade att det inte är för sent; jag är fortfarande yngre än varenda medlem i Optimisterna.

Vilken dokumentär kan tänkas påverka mig lika  starkt under årets festival? Om två veckor får jag veta.