Det var once in a …lifetime och vi var där

sdltb82624e_normalpreview

Var det fullmåne? Ja, det är så jag minns det, den där magiska kvällen för fyra år sedan. Nya gamla Ullevi hade stått klar i tre år och skulle nu för första gången förvandlas till konsertarena.
Vi var över 6000 som kommit för att lyssna på det som skulle bli Leonard Cohens allra sista konsert i Göteborg.

Kände han det på sig? ”Jag vet inte när jag kommer tillbaka, men jag lovar att vi ska ge er allt vi kan ikväll”, försäkrade sångaren och poeten när han klev in på scenen.

Det var en perfekt sommarkväll för en utomhuskonsert. Kvällen var ljummen, himlen blev allt djupare blå och fullmånen sken över oss medan Leonard Cohen tog oss på en resa genom våra egna liv.

För mig: Som highschool-student i USA 1969 med So Long,Marianne och Bird on the Wire. Småbarnsåren med I’m Your Man som hela familjens vaggsång. Klivet ut i världen igen på 90-talet Anthem och Democracy. Mitt nya liv på det nya årtusendet med In My Secret Life. Och så då Hallelujah som på något sätt funnits med genom alla åren.

Men konserten var inte bara en musikalisk upplevelse. ”Jag tror inte på gud, men en gudstjänst i en frikyrkoförsamling med en karismatisk predikant måste kännas på samma sätt”, sa en mina vänner som också var där. För Cohen hade ett helt unikt sätt att sprida värme, kärlek och en känsla av gemenskap till alla som var där, lika väl publik som musikerna i bandet. Det kändes som om han under drygt tre timmar bäddade in oss i kärlek.

Gamla Ullevi är kanske inte ultimat som konsertarena, men just där, den kvällen, var den helt rätt. Och det var kanske enda gången vi hade chansen att uppleva den som sådan, för sedan dess har det inte varit fler konserter i fotbollsarenan och inga nya är på gång eftersom den inte är ”rocksäker”. Och 40 år efter Cohens allra först konsert i Göteborg vet vi idag att inte heller han kommer tillbaka.

Men även om sångaren har lämnat oss så finns det han gjort kvar som en del av oss. Jag läser låttiteln Closing Time och det börjar spela i mig. Jag lyssnar på Anthem och tänker att det lika gärna kunde ha varit Leonard Cohen som fått årets Nobelpris i litteratur.
There is a crack in everything
that´s how the light gets in.”