Därför är kråkan så viktig för svensk poesi

Fåglar på stan, kråka
Fåglar på stan, kråka

Den som tycker om både fåglar och lyrik bör satsa på manliga poeter. Mer sällsynt är kornknarren eller gärdsmygen hos de kvinnliga diktarna. Kristina Lugn är till exempel en författare hos vilken naturen är helt frånvarande, hos henne letar man förgäves efter fåglar eller andra djur, konstaterar Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap, lite förvånat i sin roliga bok Fåglar i svensk poesi.

Faglar-i-svensk-poesi

I princip alla fåglar som häckar i Sverige går att hitta på någon diktrad, men poeternas favoritfågel är utan tvekan den grå kråkan. Men varför? För att den är så stor, högljudd och vanlig? Nej, tror Sten Hidal, och menar att det kanske är för att kråkan är så vacker och ger som exempel en målning av Bruno Liljefors på Göteborgs konstmuseum där två kråkor sitter i en tall och lyser av sublim skönhet. Eller troligare, skriver han, för att kråkan i sin alldaglighet blir en poetisk utmaning.

Att fåglar berör både poeter och läsare är i vilket fall ställt utom tvivel. Som poeten Eva Stina Byggmästar skriver:
”Utan fåglar gick mitt eget/lilla sångarhjärta itu.”