Enligt TCO:s årliga pappaindex kommer det att ta över 50 år innan föräldraledigheten delas lika. Bara 22 procent av föräldradagarna togs förra året ut av pappor. Enligt SCB tar 60 procent av papporna inte ut någon föräldraledighet alls under barnens första år. En relativt stor grupp fäder tar inte ut någon föräldraledighet över huvud taget. Bara 12 procent delar jämnt med mamman.
Kvinnor jobbar dessutom oftare deltid under barnens uppväxt, gör det mesta hemarbetet (som ofta inbegriper saker som rör barnen) och är de som två av tre gånger stannar hemma om barnen blir sjuka.
Vad blir konsekvenserna ? Jo att mammor i många familjer blir den primära vårdnadsgivaren, den som barnen främst relaterar till.
Min kollega Lisa Björklund skriver i dag i sin krönika om hur män förfördelas i vårdnadstivster. Och visst kan det vara så att kvinnor i en tvist kan ha en fördel av vara just mammor, eftersom mamman historiskt setts som förälder nummer ett. Samtidigt är frågan inte riktigt så enkel. Att fler kvinnor blir boendeföräldrar och /eller får egen vårdnad har också att göra med statistiken ovan.
Johanna Schiratzki, professor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, presenterade förra året forskning som visade att det som ger allra starkast utslag i en vårdnadstvist, är just vem som (oavsett kön) har haft huvudansvaret för barnet innan separationen. Barnets behov av trygghet och kontinuitet sätts alltså före absolut ”rättvisa” mellan mammor och pappor.
- Du kan inte använda en vårdnadstvist för att korrigera en sned ansvarsfördelning före tvisten, säger Schiratzki i en intervju i Aftonbladet.
Häromdagen var jag på ett möte hos Liberala Kvinnor i Göteborg där frågan om just ”rättvisa” i vårdnadstvister diskuterades. Marco Bongiovanni, folkpartist och engagerad i föreningen Pappa barn var en av de som deltog, och han menade att tillämpningen av lagstiftningen på föräldraområdet borde ses över eftersom pappor diskrimineras. Även kommunalrådet Helene Odenjung var inne på att det är dags att se över föräldrabalken.
Personligen tror jag att det som skulle göra störst skillnad i vem som får vårdnad och boende vid en tvist, är om fler pappor redan från början (innan eventuell skilsmässa) prioriterar att lära känna sitt barn ordentligt och finnas där i vardagen, i lika stor utsträckning som mamman. När det gäller barn är det kvantitetstid som gäller före kvalitetstid. Du måste finnas där. Varje dag.
Föräldraledigheten är en unik chans som svenska pappor har att under ett halvår eller mer få ta hand om sitt barn och komma det verkligt nära. Så nära som man bara kommer när man är helt utlämnade åt varann. Skall det som TCO säger verkligen behöva ta ta över 50 år innan en majoritet av männen inser vad de går miste om? Jag hoppas inte det. För barn behöver sina pappor. Och pappor behöver sina barn.
Malin Lernfelt
Gör ditt val och köp här
Jonas Wirsén: Jag tycker att det är hemskt det som du råkat ut för. Det jag argumenterar för är dock inte att mamman skulle ha mer rätt till barnet. Utan att man bör ta hänsyn till att barnet ofta har större behov av den förälder som primärt tagit hand om det.
I ditt fall verkar det ju ha varit du. Så att ta ifrån din son den nära kontakten med dig är i mina ögon ett övergrepp.
Man blir chokad när man läser dravlet här om att pappor skulle varit mer aktiva från början mm Hm själv har ja vart boende förälder sen 2004 men tyvärr så är det 90 % Kvinnor som dömer om vårdnad i domstolar och dom andra 10% vågar inte döma åt en pappa så trotts att jag själv tagit hand om min son 2004-2009 så fick mamman interimistiskt egen vårdnad och det trotts att hon inte visat något som helst intresse förut. Varför jo precis som många pappor råkar ut för så kom falska anmälningar från mamman och det händer många av oss pappor och domstolen går på det och tar bort vårdnaden från oss pappor nej enda lösningen på problemet är att fängsla domarna. Jonas
Föräldraledighet är en skandal. Jag har inga barn. Varför ska andra då få vara lediga för att dom har barn. Arbeta och tjäna ihop era egna barnpengar! Jag tycker inte att föräldrar borde få allmosor av oss ickeföräldrar.
Jag skriver att föräldraledighet är EN DEL av att vara en närvarande förälder. Just för att det faktum att man under relativt lång tid tar fullt ansvar för sitt barn gör att man kommer det väldigt nära.
Men jag skriver också att föräldraledighet inte är det allena saliggörande. Det viktiga är att under lång tid prioritera sitt barn och finnas där i vardagen. Varje dag, år ut och år in. Hur skall man lära känna sitt barn på riktigt om man alltid prioriterar sitt arbete och aldrig är ensam med sitt barn? Det förstår inte jag.
I de allra flesta fall träffar barn till frånskilda båda sina föräldrar mycket. Det är så det skall vara. Mamma och pappa kommer överens och kanske till och med kan hitta på grejer ihop.
Det jag diskuterar här är fall där det blir en konflikt. När samarbete inte fungerar och domstol kopplas in. Då måste man göra en bedömning av den enskilda situationen. Och om pappan då tagit 80 procent och mamman 20 av ”föräldrajobbet” INNAN SEPARATIONEN så kan det faktiskt ligga i barnens intresse att inte slitas bort från pappan sju dagar i sträck. Det handlar om trygghet och kontinuitet.
Barn är inga ägodelar som man kan slänga fram och tillbaka eller ”dela rättvist”.
Malin
Du skriver om föräldrarledighet och att få vårdnaden, eller hur?
Därför ser jag det som att du jämställer föräldrarledighet med att då ska man få egen vårdnad.
Du pratar om en upptrappning av umgänge??
Vad menar du egentligen?
Varför tror du att barn behöver upptrappning av umgänge med en förälder som de är vana att träffa varje dag?
Vad menar du med att vara icke närvarande?
Att åka till jobbet?
Även om pappor jobbar så kommer de hem och engagerar sig i barnet. Vad jag vet så arbetar man inte dygnet runt.
Hur tror du barn mår efter en separation när den ena föräldern som varit där varje dag, helt plötsligt inte får vara där för barnet i samma utsträckning som tidigare.
Min mamma var hemma med mig när jag var liten.
Jag har aldrig känt att det varit någon som helst skillnad på kontakten med någon av mina föräldrar.
Tina: Jag har aldrig hävdat att föräldraledigheten skall vara det enda som spelar roll. Men jag tror att barn oavsett ålder ibland kan ha en närmare relation till den ena föräldern, och därmed större behov av denne, om det nu är så att den ena föräldern egagerat sig mer i barnet, såväl känslomässigt som praktiskt under uppväxten.
(Tex vabbat, jobbat deltid, gått upp på natten osv)
Och jag tycker inte att det är speciellt konstigt om man tar hänsyn till detta i en vårdnadstvist.
DET INNEBÄR INTE att jag tycker att den andra föräldern är oviktig. Bara att man bör ta det lugnt och kanske trappa upp umgänget med den tidigare icke särskilt närvarande föräldern istället för att kräva 50/50 utan hänsyn till barnets känslor.
Ingen som har funderat på att det kanske faktiskt är ett gemensamt beslut som tas av både mamman och pappan? Kanske det är så att mamman själv anser att hon faktiskt VILL vara hemma så länge som möjligt, och att pappan då behöver jobba för att ekonomin skall kunna gå runt?
Det är nog inte alltid så att kvinnan diskrimineras, utan många kvinnliga vänner som jag har säger själva att de mer eller mindre kräver att få vara hemma det första året.
Men visst, skyll på männen ni. Det är helt OK.
Men å andra sidan så hade det ju inte blivit något barn alls om mannen hade varit en sådan gris som vissa vill måla upp. Eller?
Det är bedrövligt att pappor inte vill stanna hemma med sina barn, det är allt jag har att säga.
Du skriver om något mycket viktigt.
Det är inte märkligt att barn knyter an mer till den som från början har funnits där, ammat, skött om och varit där efter skolan, tröstat, bakat bullar tillsammans med barnen.
Det finns säkert fäder som gör allt det där (förutom att amma, men då finns ersättning), men inte alls i lika hög utsträckning som kvinnor.
Vi får aldrig bortse från de instinkter som finns i oss människor.
Det mest naturliga är att det är just kvinnorna som tar hand om barnen. De är de nyfödda barnens skafferi.
Läser man det minsta lilla psykologi och förstår den, kan barn inte knyta an till mer än en person när de är små. Dvs den primära skötaren.
I den anknytningsprocessen läggs grunden för alla anknytningar längre fram i livet.
När de blir äldre knyter de an till ytterligare en person osv.
Inget märkligt alls.
Det märkliga är att regering och riksdag vill ändra på barnpsykologin utan en tanke på barnens anknytningsprocess.
Det är inte konstigt att det finns fler barn som lever med sin mamma utan att träffa sin pappa.
Bara av de mammor jag känner har flera pappor själva valt att inte ha kontakt med barnen.
Mammorna har gjort allt de kan för att papporna ska ha kontakt – utom att bli tillsammans med papporna igen eller ställa upp på sex.
Det finns mammor, på samma sätt som det finns pappor, som hindrar kontakten med den andra föräldern på olika sätt.
Det är fel.
MEN det ska inte jämföras med de pappor (eller mammor) som själva väljer bort sina barn!
Vad har forskningen kommit fram till vad gäller hur barn mår av att forslas fram och tillbaka mellan föräldrarna?
Hur många forskare har tagit sig tid med att sitta ned tillsammans med barnen och talat med dem?
Efter att ha gjort det kommer en skrämmande bild fram.
De allra flesta avskyr hattandet. De vill ha EN central bas.
Här kommer det kniviga, barn vill att den basen ska vara förlagd hos den förälder som kräver minst.
Ofta är det ”roliga pappan”. Mamma ställer krav, håller på regler och ordning.
Barn behöver regler, ordning och struktur.
I mitt jobb som lärare träffar jag mängder med ungdomar.
Det jag skriver om är min erfarenhet, både som lärare och som man.
Oj en sådan gammeldags syn på barn och vårdnaden. För att ett barn ska få en god uppväxt krävs mer än bara att en vuxen spenderar tid med det. Barnet behöver husrum, mat på bordet och någon som är ett gott föredöme för det. Den som är hemma med barnet kan bara tillse att den spenderar tid med barnet, men väldigt väldigt få har en så stor förmögenhet att den kan vara hemma med barnet i 18 år utan att behöva arbeta. Och även om man skulle ha råd med det så är man då ingen god förebild för barnet. Barnet får ju då inte lära sig att ta ansvar för sin egen försörjning!
En förälder som jobbar och drar in pengar till familjen är en verklig tillgång och ett föredöme för barnen, men det verkar inte Malin förstå. Istället verkar hon förorda att leva på bidrag istället. Vad är det för hemskt föredöme för barnet?
Historiskt sett är fadern förälder nummer ett. Längre tillbaka ägde ju t.o.m. mannen både barnen och kvinnan.
Den skrönan som säger att papporna tillbringar mindre tid med barnen är något som kommer av kvinnorörelsens kamp om makten över barnen och den ekonomiska fördel som följer dem. Detär oftast pappan som gör saker med barnen, leker, åker på utflykter, busar osv. Mamman pysslar mer om dem, lagar mat, tvättar, nattar od. Allt lika viktigt men det pappan gör verkar förlorat sin betydelse.
Att många män inte tar ut sin föräldraledighet kan ju även bero på att kvinnan VILL vara hemma och ska manne nvar adet får han strida. Han låter då för husfridens skull bli.
Att ta hand om barn är en heltidssyssla. Där för bör kvinnorna efter separation släppa taget om barnen och låta papporna ha dem mer. Annars blir de bidragsberoende eftersom de då inte kan jobba så mycket att de kan försörja sig och barnen med egen lön.
Dessutom är det så att om man tittar på de ungdomar som hamnar på glid, d.v.s. tillbringar en del av sin uppväxt på anstallter och i fängelser, är överepresenterade av dem som bor hos en ensamstående mamma. Även för deras skull bör alltså papporna få mer tid med dem.
Malin
Hur ser du på de fall där barnen är i skolåldern när en vårdnadstvist startar.
Ska föräldraledigheten spela in där också?
Vad kommer ett barn i skolåldern ihåg från föräldrarledigheten.
Även en pappa som jobbar kommer hem efter jobbet och bygger upp en relation med barnen under den tiden.
Jag ser det som att barn i skolåldern oftast har en lika bra kontakt med båda sina föräldrar.
Omar: Jag håller med dig om att det är viktigt med en könsneutral lagstiftning. Och självklart skall barn ha rätt till båda sina föräldrar. Men eftersom barn är människor med tankar och känslor måste man ta hänsyn till de relationer de har till respektive förälder. Ett litet barn som till allra största delen tagits om hand av sin far och som därför rent trygghets- och känslomässigt har ett större behov av pappa än av mamma tycker jag faktiskt skall bo mer med pappa. Det betyder INTE att mamman därmed blir oviktig. Inte alls. Man kan ha stort umgänge (flera dagar och ett par nätter i veckan) även om man inte delar tiden 50/50.
Har föräldrarna varit ungefär lika viktiga för barnet och tagit lika mycket ansvar så tycker jag självklart att man bör dela. Då är barnet rimligtvis lika tryggt med båda.
Sen när det kommer till föräldraledigheten så är det så att han man delad vårdnad så tlldelas man hälften var av FK. Mannen behöver alltså inte förlita sig på att frun ”delar med sig”, han har sina egna dagar. När man inte har gemensam vårdnad an det däremot bli problem…
Ju bredare social bas som blir möjlig dess bättre.
Utredningar skall inte baseras på påsåtåenden de skall baseras på fakta.
Barn har rätt till bägge sina föräldrars sociala bas och Vilja, lämplighet och förmåga skall utredas skyndsamt och objektivt.
För det spelar stor roll.
Leroy
Jag vill se en könsneutral lagstiftning där domstolen/socialtjänsten har barnets rätt till BÅDA föräldrarna som utgångspunkt. Jag vet inte om Malin Lernfeldt är medveten om hur verkligheten ser ut i domstolar/Socialtjänsten och hur man favoriserar mamman som BÄTTRE förälder? Malin Lernfeldt nämner ogärna inte att det finns mammor som inte vill dela med sig föräldraledigheten och inte heller låta pappan ta sitt ansvar.
Jag undrar om du är insatt i detta området eller om du har fått din ”verklighetsuppfattning” utifrån Schiratzkis forskning???
Verkligheten ser nämligen annorlunda ut.
Vänlig
Omar Damouk
Jag tycker att statistiken talar sitt tydliga språk. Det är mamman som generellt tillbringar mest tid med barnet. Men jag skulle önska att fler pappor fanns där lika mycket som mammorna från början. Då hade det säkert varit mer självklart att dela 50/50 på boendet vid en konflikt.
Enligt de hundratals fall som Schiratzki tittat på var ju den förälder (oavsett kön) som tagit störst ansvar för barnen som fick vårdnaden.
Som jag skriver i inlägget anser jag att barn behöver båda sina föräldrar. Men kanske inte lika mycket i alla perioder av livet. Är man liten och det är jobbigt kanske man har ett större behov av den föräldern man står känslomässigt närmast. Efter några år kanske det är den andra föräldern man känner störst behov av att vara med.
Som förälder bör man inte (anser jag) tvinga fram någon absolut rättvisa i boendet utan se till barnets bästa (som ibland är 50/50, ibland inte). Det viktiga är att man håller sams och träffar barnet så mycket man kan, oavsett om man är ihop med den andra föräldern eller ej.
Likt många andra feministiska debattörer sållar Malin Lernfeldt friskt i den ”vetenskap” hon hänvisar till. Hon glömmer att nämna att den sk ”anknytningsteorin” som hon och professor Schiratzki så gärna tar upp inte bara talar om kvantitet, utan även om kvalitet på umgänget mellan föräldrar och barn. Hon glömmer att nämna de bevisade sambanden mellan barn som växer upp utan pappa och psykisk och fysisk ohälsa. Detta samtidigt som vi får nya larmrapporter om en dramatisk ökning inom dessa områden.
Hon glömmer att nämna att många pappor aldrig får chansen att ta ut någon föräldraledighet eftersom det är upp till mamman att bestämma om han ens akall få ta del av vårdnaden av barnet.
180 000 pappor och 39 000 mammor bor idag inte med sina biologiska barn. Endast en tredjedel av skilsmässobarnen bor deltid hos den andre föräldern. (SCB) Denna tråkiga utveckling bidrar Malin Lernfeldt till med sina filtrerade artiklar.
Måtte människor snart se igenom feminismen innan detta samhälle helt går under.
Varför tror du att papporna som tar det stora steget att lägga ned en massa pengar, tid och energi på en vårdnadstvist för att få fortsätta ta del i sina barns liv i huvudsak har haft ett litet ansvar för barnen under tiden föräldrarna bodde tillsammans? Det låter orimligt, tycker jag.
En viktig del i att öka mäns tid med barnen är att försvåra möjligheterna att gå på fotboll. Genom att motarbeta fotbollen kan vi öka välbefinnandet för våra barn.
Detta urfåniga ord ”kvalitetstid”.
Vems kvalitet?
Barn vill förstås har massor av tid.