Prataomdet är så viktigt!

Jag trodde inte att jag skulle skriva om Twitter så snart igen, men nu känns det svårt att inte göra det. Journalisten och programledaren Johanna Koljonen började häromdagen på microbloggen debattera sex och gråzoner med anledning av anklagelserna mot Julian Assange. Något som spred sig och har blivit ett upprop med krav på förändring, mod och öppenhet.

Under hashtaggen #prataomdet kan man på Twitter ta del av utlämnande berättelser om sexualitet, gränser, övergrepp, våldtäkt och om att kränka sig själv och andra, medvetet såväl som omedvetet.

Det är en läsning som skär i hjärtat och det gör ont när man inser hur många människor det är som blivit utsatta för övergrepp. Att se ojämlikheten mellan kvinnor och män i all sin fulhet är inte roligt, men nyttigt. Nu inte sagt att män inte hamnar i situationer då deras sexualitet blir kränkt. Det gör de. Men det sker uppenbarligen betydligt mer sällan än det omvända.

Extra sorgligt när man läser #prataomdet är att se hur vanligt det är att framförallt kvinnor sviker sig själva. I situationer när man borde stått på sig, sagt nej eller rent av rest sig upp och gått, biter man ihop och tiger.  Man gråter i kudden, tar en dusch och några glas vin till. Allt för att inte förlora jobbet, förstöra festen, vara en tråkmåns eller moralkärring.

Det går inte att komma ifrån tanken att det är den typiskt kvinnliga ”egenskapen” att ”ständigt  vara till lags” som spökar.  En ”egenskap” som fortfarande tycks vara legio att pracka på unga flickor i en del förskolor och skolor.

Flera av de som delat med sig av sina erfarenheter på Twitter efterfrågar bättre undervisning om sex och relationer i skolan. Det är förmodligen en av lösningarna. Jag skall ärligt säga att jag inte känner till exakt hur det går till i dag,  men om inte omfattande diskussioner om genus, gråzoner och övergrepp (inom och utanför relationer) ingår,  så måste sex-och samlevnadsundervisningen göras om.  Framförallt måste unga människor lära sig att våga prata om DET. Om sex, förväntningar och upplevelser. Om det som känns fel, jobbigt och obehagligt.

Prataomdet träffar en som en box rakt i magen. Förhoppningsvis leder förvissningen om hur vanligt det är att råka ut för övergrepp till att människor inser att de inte är ensamma. Och att de om de återigen hamnar i en gråzon vågar stå upp för sig själv, sina medsystrar och alla människors självklara rätt att slippa ställa upp på något som får en att gå sönder inombords.

Här skriver GP:s Eva Wieselgren om samma sak. Här är prataomdet:s egen domän

Läs mer i DN, Aftonbladet, hos Mymlan.

Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

5 kommentarer om “Prataomdet är så viktigt!

  1. Jaha.
    Nu har det gått till den punkt där man måste ha ett bevittnat kontrakt med en svensk kvinna om hur ett nattligt möte skall gå till.
    Hur i herrans namn skall man kunna ha ett aktivt samliv om man skall oroa sig för att någon ”ångrar” sig och hittar på något – kanske att man stönade för högt eller att en kondom spricker? Eller bara behöver pengar? Det går ju bara inte.
    Nej, beslsutat är fattat. Ingen mer sex i detta land, det finns en hel värld som inte är galen utanför våra gränser.
    Det räcker faktiskt med att dra till Norge för att slippa vara orolig för att möta positiva kvinnor – det borde någon talat om för Assange.
    De som anklagar honom borde presenteras, feminster i den radikala falangen, någon av dem ansvarig för en socialdemokratisk islamsk tidskrift etc. Kul är det att rulla runt i halmen med kändisar och minsann – man kan ju bli kändis själv och få skadestånd om man sköter sina kort rätt.
    Detta beteende är fasansfullt och kan inte försvaras.
    Att Claes Borgström är med vid köttgrytorna runt Assange skall nog ses som rent axiom – var skall denna ”hitta-på-advokat” vara annars – money, money, money…..

  2. Anders: Ursäkta? Jag tycker att det är du som nonchalant och fördomsfull och lägger ord i Malins mun. Jag förstår inte alls hur du fick Malins svar på Simons kommentar till att handla om hon beskyller män för de övergrepp de utsatts för.

  3. @Malin – Vilken oerhört nonchalant och fördomsfullt svar du ger till Simon. Det handlar verkligen inte om någon rädsla om att verka vara omanlig eller att förlora i status! Det handlar om att samhället inte vill lyssna. Att man inte vill se att även män kan vara utsatta. Betänk att det inte ens var olagligt att våldta en man innan 1984!

    Det du gör med ditt svar är att beskylla männen för de övergrepp de utsatts för! Du upprätthåller synen att män inte kan bli våldtagna eller utsatta för sexuella övergrepp. Det är en våldtäkt i sig!

  4. Simon: Absolut. Det att män och pojkar ofta har ännu svårare än kvinnor att visa sig svaga och berätta om tillfällen då de varit i underläge, av rädsla för att verka omanliga och förlora i status, måste vi verkligen prata om.

  5. Det finns några män som vågat prata om övergrepp de blivit utsatta för, och om övergrepp de känner att de utfört. Men många vågar nog inte. De som blivit utsatta törs inte prata om det för de tror att de inte blir tagna på allvar (”killar vill ju jämt ligga!”), och de män som gjort övergrepp, oavsett graden av allvar, vill inte bli dömda. Det måste vi också prata om.

Kommenteringen är stängd.