Frilansjournalisten Agnes Arpi skriver i tidningen ETC om medelklassens nedlåtande syn på arbeten de kallar ”skitjobb” och om hur hon på grund av skamkänslor utelämnar åren som städerska (eller lokalvårdare om man skall använda det korrekta titeln) i sitt CV.
Det är en tankeväckande text. Bland annat skriver Arpi att
”Andras åsikter har alltid varit tyngre än arbetsuppgifterna i sig. Jag har skämts för mitt jobb och jag har skämts för min skam. Jag har gärna framhållit andra förtjänster, finjusterat sanningen och ibland inte sagt något alls om vissa jobb när någon frågat vad jag gör. Jag vet vem man blir i den andres ögon, hur frågan ligger i luften och antydan i blicken, och hur man känner sig tvungen att släta över, bortförklara och sminka.”
I Arpis analys är dessa ”andra” människor tillhörande en medelklass med akademiskt och kulturellt kapital. Sådana som läst på universitet och som försörjer sig på andra sätt än att tvätta och torka golv och människor. Hon menar (i alla fall som jag tolkar texten) att det generellt inom de övre samhällsklasserna finns en ”tycka synd om-attityd” gentemot de som arbetar till exempel inom den offentliga sektorn. Och då främst emot de medelklassungdomar som valt att arbeta inom ”lågstatusyrken” under längre och kortare tid.
Jag kan hålla med Arpi om att synen på olika sorters arbeten ofta handlar om klass. Men min analys och mina erfarenheter är annorlunda än hennes.
Själv född och uppvuxen i en medelklassmiljö har jag aldrig varit med om att någon refererat till vissa yrkeskategorier som skitjobb. Det viktiga, vilket tidigt inpräntades i mig, mina syskon och vänner, var att arbeta och ”göra rätt för sig”. Naturligtvis fanns det en önskan från våra akademikerföräldrar om att vi skulle läsa vidare (eftersom alla föräldrar vill föra vidare sånt de gillar till sina barn). Men i grunden var det som spelade någon roll att vi hittade något som vi trivdes med, att vi skulle känna oss stolta över vår arbetsinsats och att vi gjorde vårt bästa.
Inte förrän jag som 17-åring började arbeta inom äldreomsorgen insåg jag att det finns de som ser på arbete på ett annat sätt. Något som får mig att fundera över om inte skitjobbsstämpeln till stor del är sprungen ur ett arbetarklassperspektiv. Under de år jag arbetade som sjukvårdsbiträde, städerska och tidningsbud träffade jag en massa människor som helt enkelt inte tyckte att det de arbetade med var särskilt viktigt. Framförallt eftersom de ju ”visste” att alla ”andra” minsann tyckte att deras jobb var skit. Detta utan att egentligen ha några belägg för att det var så. Redan på förhand hade de bestämt sig för att deras jobb var mindre värdefullt. Skit helt enkelt. Vad jag såg var med andra ord typexempel på den dåliga självkänsla som tyvärr finns hos en del som växer upp inom arbetarklassen. Samma dåliga självkänsla som gör att relativt få arbetarklassungdomar går vidare till högre studier. Trots att de är precis lika teoretiskt begåvade som akademikerbarn.
Jag säger nu inte att Arpi är helt fel ute. Det finns säkert akademiker som häver ur sig grodor om ”skitjobb”. Men jag är rätt övertygad om att det inte är hela sanningen. Lika vanligt är det med icke-akademiker som går runt med lillebrorskomplex, är rädda för att ta plats och beskyller ”andra” för att se ned på dem. Att lägga över skulden på ”de där uppe” är ett bekvämt sätt att slippa ta itu med sina egna känslor av missnöjdhet och tillkortakommande. Och hur höja ett yrkes status om inte ens de som utövar det tycker att deras arbete är värdefullt?
I grunden handlar det om att alla människor borde ha en yrkesstolthet. En person som gör ett bra jobb är alltid värd beundran och respekt oavsett vilket detta jobb är.
Den verkligt viktiga diskussion som dock måste tas – och som om man skall vara ärlig faktiskt har pågått under en längre tid – är en om låga löner och brist på medinflytande och möjlighet till vidareutbildning för städ- vård- och omsorgspersonal såväl inom privat- som offentlig sektor. Ur ett 10-årsperspektiv har en hel del blivit bättre. Men mycket återstår. Riktigt märkbara förändringar kräver att människor som arbetar ”på golvet” i framtiden i större omfattning utgår ifrån att deras perspektiv är värdefullt, att deras åsikter räknas och att de har rätt till inflytande. Man måste sluta knyta handen i bussarongfickan och beklaga sig i fikarummet över att ”de där uppe” inte lyssnar. Agera istället.
Och framför allt. Ta ingen skit! (för att citera den numera nästan bortglömda fjortisikonen Grynet) Låt ingen få dig att känna skam över ditt yrke eller någon annan del av ditt liv. Sträck på ryggen och var stolt över vem du är, vad du gör och den betydelse din insats faktiskt har för vårt samhälle. Det spelar ingen roll om man städar, tar blodtryck, ritar hus eller för den sakens skull skriver ledare, så länge man trivs och gör sitt bästa. Det finns inga skitjobb.
Malin Lernfelt
Gör ditt val och köp här
Se vad reklam och media förmedlar.
Unga kvinnor som springer med hår som blåser i vinden med mobil och dokument till olika möten.
Samma sak med männen.Alla jobbar med affärer och
projekt.
Skitjobb nej nej.Det säljer inte.
Undantag är Stigs ICA-reklam med den något handikappade unge mannen som gör en lysande insats.
Viist är det som Elisabet Hörle skriver. Jag delar den upplevelsen själv och många med oss.
Som student med extraknäck upp till fribeloppet var vi hela tiden av en radikalt annan sort än den ordinarie personalen. Detta var något som alla visste och kände och naturligtvis påverkar det både hur man blir bemött och vilken förmåga man har att skaka av sig nedlåtande behandling.
Det är elementärt!
Det är inte riktigt samma sak att vara ”gäst hos verkligheten” några somrar när man pluggar som att ständigt leva i verkligheten. Då man gästar verkligheten vet man att man inte kommer att stanna där. Då kan man stå ut med mycket. Det är också lätt att tycka att folk ”tar åt sig” för mycket. Själv kanske man inte hinner råka ut för så mycket nedlåtande behandling under några månaders arbete. Och ens vänner vet ju att man bara är duktig och försörjer sig själv, på ett lågstatusjobb, under ett kort tag under studietiden. Bara positivt alltså!
Ett skitjobb är ett jobb där den man är eller det man gör inte uppskattas. Det har inte mycket att göra med hur hårt eller smutsigt det är eller hur hög utbildning man måste ha. Att det finns akademiker som ser ned på människor med kortare utbildning är bara en liten faktor i sammanhanget. Nog så viktig för den som utsätts för det dagligen, men inget riktigt stort problem för samhället som helhet.
Jag har på nära håll fått se hur nedbrytande det är för självkänslan att som akademiker hamna i lågstatusyrken.
Tystanden som uppstått har varit talande de gånger min man, oftast i helt alldagliga sociala sammanhang, fått frågan, ”Vad jobbar du med, då?” och sanningsenligt svarat: ”som personlig assistent” eller ”som vårdbiträde”. Att han råkar ha två svenska universitetsexamina, utmärkta utländska gymnasiebetyg, och utöver sitt modersmål behärskar engelska och svenska som en infödd gör inte saken bättre.
Jag har också haft glädjen att se hur hans självbild förbättrades när han äntligen, tolv år efter avslutad universiteteutbildning, fick ett arbete som motsvarar (flera av) hans kvalifikationer.
Bästa Malin Lernfelt, jag vågar misstänka att du likt fisken inte är medveten om det vatten du simmar i. Ditt liv blir inte sämre för det. Men för dem som drabbas av den stigmatisering som Arpi beskriver, för dem är det i varje fall bättre att vara medveten om att skitjobb utgör en belastning både medan de utförs och i ett CV. Om man är lyckligt omedveten om det, då får man ännu svårare att tolka de händelser man möter i livet.
Arne Modig har, givetvis, helt rätt.
Artiklar som denna lägger sten på börda genom att förneka och ogiltigförklara underklassens upplevelser. Är de kanske lite paranoida också, städerskorna, kassabiträdena och vårdbiträdena?
Vilken drömvärld lever du i Malin?
Strunta bara i att du ständigt behandlas nedlåtande så är problemet löst. Simsalabim – alla mobbningsproblem är ur världen!
Mobbade männsikor, barn som vuxna, har sig sjäva att skylla för sin upplevda förnedring. Det är ju bara att bortse från ”alla idioter”. Att man blir mobbad beror på att man tar åt sig?
Skulle det inte vara idé att tänka igenom ett ämne ordentligt först innan man skämmer ut sig genom att sätta sin signatur under en kolumn?
Finns mängder med skitjobb, det som utmärker dem är att vilken idiot som helst kan göra det (fördelningen män/kvinnor spelar givetvis in också…), tillgång och efterfrågan sätter sedan villkor och lön Alla tendenser att utveckla någon form av självkänsla eller yrkesstolthet motverkas av ”de där uppe”, om inte annat så av den enkla anledningen att personal som tror de har något värde ställer mer krav än de som tror de är helt värdelösa. Var nyligen med om uppstarten av ett företag, vi bär arbetskläder medan våra arbetsledare bär privata kläder, de äter inte i lunchrummet med oss och får de välja mellan att tappa en kund eller utföra jobbet själva så tappar de hellre kunden. Sedan kan tilläggas att man uppifrån fattat mängder av felaktiga beslut som kostat företaget mångmiljonbelopp, vi som jobbar på golvet visste direkt att flera av förslagen var kassa men ledningen kan ju inte lyssna på sådant, visar det sig att vi faktiskt vet mer än våra chefer om verksamheten så ökar vår självkänsla och chefens minskar och så kan vi ju inte ha det…
Typiskt medelklassigt att tycka att allt handlar om individuella tillkortakommanden. Naturligtvis finns det skitjobb. Skitjobb med hög lön och skitjobb med skitlön. Skitjobb där man blir behandlad som skit och skitjobb där man blir behandlad som kung. När jag moppade golv och tömde papperskorgar på läkarrummen på en avdelning på Sahlgrenska, så hälsade inte fyra av fem läkare när jag kom in på deras rum, de besvarade inte ens min hälsning. Det blir en knut i magen av att inte bli sedd. Händerna knyts hårdare kring kvastskaftet.
Ur ett tioårsperspektiv har en hel del blivit bättre, skriver Lernfelt. Ursäkta, men de senaste tio åren har en hel del blivit oerhört mycket sämre för dom med de sämsta arbetsvillkoren och de lägsta lönerna. Och det beror på ett samhälleligt tillkortakommande, inte ett individuellt.
Det räcker bara att titta till på ett vanligt sjukhus för att se statusen på olika jobb. Arroganta läkare springer omkring och knappt ger en blick till undersköterskor. Fick berättat för mig av en kvinna som när hon jobbade som undersköterska med flera läkare så tittade dom knappt på henne, brydde sig inte om namn och hälsade inte. Sedan läste den här kvinnan upp sig och fick en ganska fin titel. Då började läkarna hälsa på henne. Till slut så gjorde hon ett påpekande för en läkare och han kände inte igen henne trots att hon hade jobbat som operationssköterska åt honom i 5-6 år. Så det finns egentligen inga skitjobb, men dom längst ner i samhällshierarkin behandlas som skit.
Det låter i ditt inlägg som världen föddes 1980 och att det endast är problemfria, vidsynta svenska akademiker ur den svenska medelklassen som har åsikter och sätter agendan. Jag kan upplysa dig om att så inte är fallet.
Att arbeten har olika status är ett obestridligt faktum, det definieras naturligtvis dels genom löneskillnader, men det skulle även lätt kunna definieras genom att man, lekte med tanken att alla arbeten hade lika lön och sedan såg om det fortfarande fanns arbetsuppgifter som ingen då skulle välja frivilligt.
Att sedan många ”lågstatusarbeten” är bra mycket viktigare än många ”högstatusarbeten” är också intressant, inte minst när det gäller diskussionen om lönesättning.
[...] This post was mentioned on Twitter by Agnes Arpi. Agnes Arpi said: RT @MalinLernfelt: Har bloggat om "skitjobb" och klass http://bit.ly/fXP0G6 @tantagnes @juditburda [...]
Arne: Jag tvivlar inte på att det finns idioter som delar ut gliringar. varför låta dessa idioter definiera vem man är eller ens värde?
Jag kan på rak arm lägga fram exempel på exempel ur verkliga livet där fyra generationers arbetare i min familj har fått ta glirningar uppifrån för deras låga samhällsstatus.
Att kalla detta för suggestion och inbillning på förhand är ytterligare ett exempel på detta förringande.