I en krönika häromdagen skrev jag om en nysläppt skrift från Timbro med namnet ”Myten om det andra könet”, av Eva Cooper. Den handlar bland annat om varför det allt för ofta tas för givet att det är partierna till vänster som är bäst på att föra politik som gynnar kvinnor. Cooper skriver också om hur radikal vänsterfeminism används som slagträ mot mer liberala feminister och om att borgerligheten måste ta kommandot över jämställdhetspolitiken.

Ämnet är intressant och väl värt en seriös diskussion. Framförallt är det viktigt att närmare granska grunden till att vissa frågor betecknas som ”kvinnliga” och vad som som ligger bakom att områden som vård, omsorg, jämställdhet och socialföräkringssystem till exempel, inte anses vara frågor som engagerar män. Vidare tål att resoneras om varför de rödgröna per definition skulle vara bättre på att formulera framtidens lösningar inom just de områdena. Min åsikt (inte särskilt oväntat kanske) är att det är något som helt enkelt inte stämmer. En gång i tiden, när de borgerliga partierna (i olika omfattning skall sägas) fokuserade det mesta av sin energi på skatter, försvars- och näringspolitik och skötte jämställdhetsfrågorna med vänsterhanden var det här ett reellt problem. Så inte längre. Idag finns det många goda representanter för en liberal feminism, och jämställdhet står högt upp även på den borgerliga dagordningen.

I sin skrift har Eva Cooper lyft fram och citerat en rad skribenter, såväl från vänster som från höger. Vissa får fungera som exempel på den sortens feminism som Cooper anser vara allt för radikal, uteslutande och elitistisk. Andra, bland dessa Alice Teodorescu, ledarskribent på Barometern, ses som positiva exempel på liberal, eller rättare sagt borgerlig, feminism.

I min krönika ifrågasatte jag att Teodorescu skulle vara ett sådant. Det är inte jämställdhetsfrämjande att skriva artiklar som den här där hon upprörs över att svenska kvinnor inte har vett nog att klä sig som Coco Chanel och menar att ” jämställdhet handlar inte om att sudda ut skillnaderna mellan det traditionellt kvinnliga och det traditionellt manliga. Jämställdhet handlar om dessa världars, och därmed alla individers, rätt till samexistens”. Eller den här där hon i princip slår fast att svenska feminster är otacksamma och borde sluta gnälla eftersom det faktiskt finns de som har det värre. Enligt Teodorescus sätt att resonera bör vi sluta tjata om lika lön för lika arbete så länge det finns kvinnor som dör i barnsäng i U-länder.

Teodorescu har också grundat ett nätverk som heter ”En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra” . Namnet kommer ifrån den före detta amerikanska utrikesminstern Madeleine Albrights bevingade uttalande ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” .

Jag skulle säga att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som har mage att raljera över att andra kvinnor inte har tid, ork eller lust att lägga energi på att ekipera sig som Coco Chanel. Kvinnor som tack vare de framsteg som gjorts inom svensk jämställdhetspolitik har fullt upp med att göra karriär samtidigt som de är människa, maka och mor. Kvinnor som inte är ett dugg mindre kvinnliga eller saknar ”knivskarpt intellekt, ambition och stolthet” för att de inte har lust att trippa runt i ”den lilla svarta klänningen och de nätta ballerinaskorna” som Alice Teodorescu.

Jag kan fortsätta rada upp exempel på Teodorescu-feminism men det känns onödigt. Vem som helst kan googla särartsfeminism. För det är vad det handlar om. Kvinnor skall ha rätt att vara kvinnor, klä sig som kvinnor, agera som kvinnor (det vill säga vara hemma med barnen) och så vidare. Barometerns ledarskribent är vår tids Rigmor Robert.

Naturligtvis har Alice Teodorescu all rätt i världen till den tro som gör henne salig. Men jag tycker att det är sorgligt om hennes inställning till kön, genus och hur man bygger ett jämställt samhälle definieras som representativ för borgerlig feminism generellt.

Att jag inte hoppar jämfota av glädje inför Barometerns ledarskribent, hennes särartsfeministiska teorier och det faktum att hon lyfts fram som förebild i Eva Coopers bok, uppskattas inte. I dag skriver Cooper på Newsmill om den diskussion som uppstått runt ”Myten om det andra könet”. Bland annat heter det att ”från en liberal ledarsida kommer omdömet att en av de intervjuade i min bok är en dålig representant för borgerlig jämställdhet. Jag tycker inte att man kan avfärda varandra som jämställdhetskämpar bara för att man inte tycker likadant i en fråga.”

”En liberal ledarsida” är alltså jag, som i det här fallet skrivit under tydlig signatur. Att undvika att nämna meningsmotståndare vid namn för att på så sätt försöka förminska vederbörande är en välkänd härskarteknik som är lika fånig som att påstå att jag avfärdar Teodorescu som jämställdhetskämpe för att vi tycker olika.

Jag avfärdar Teodorescu som jämställdhetskämpe för att hon i mina ögon inte är någon sådan.

Jämställdhet för mig är rätten att vara den man är. Att som individ ha möjlighet att utveckla sin fulla potential och leva på det sätt som gör en lycklig. Jämställdhetspolitik handlar också om att se strukturer och att staten med de medel som vi gemensamt beslutat om försöker påverka samhället i rätt riktning. Människor skall ha rätt att göra vilka val de vill. Däremot är det inte statens uppgift att värderingsfritt sponsra dessa val.

Jämställdhet är däremot inte att lägga tunga ok på människors axlar att passa in i gamla unkna normer eller att dela upp verkligheten i manligt och kvinnligt och ifrågasätta dem som inte anpassar sig efter förutbestämda mönster. Eller, för den sakens skull håna den som vill leva traditionellt.

Men nu är det stora problemet vårt samhälle inte att flickan som gillar balett eller kvinnan som går i Chaneldräkt riskerar att marginaliseras, de får tvärtom ständig bekräftelse på att de gör rätt. Problemet är att dessa tycks ha patent på kvinnlighet. Något som Teodorescu genom sitt sätt att argumentera verkar tycka är helt i sin ordning.

Varför skulle inte en man kunna klä sig i ballerinaskor om det känns rätt för honom? Är Alice Teodorescu beredd att slåss för den mannens rätt att vara den han är? Jag tvivlar på det.

Efter att ha läst ”Myten om det andra könet” trodde jag inte att jag och Eva Cooper stod särskilt långt ifrån varandra i kampen för människors rätt att vara den de är. Nu vet jag inte.  Men jag är glad att Cooper skrev sin bok eftersom den är intressant och har initierat en ur många aspekter intressant debatt.

Det jag däremot vet är att min röst i den borgerliga jämställdhetsdebatten aldrig kommer att användas till att stoppa in människor i kvinno- och mansfack eller kritisera andra kvinnors brist på ”femininitet”. Det är inte vad jämställdhet handlar om. Inte för mig i alla fall.

Just det, kulturskribenten Elin Grelsson skrev bra om Coopers bok i sin blogg häromdagen. Värt att läsa, även för den som inte håller med.

Malin Lernfelt

Kategorier: Okategoriserad |