Ohly i Almedalen: Håll vänsterflanken

Lars Ohlys dag i Almedalen blev inte riktigt som han tänkt sig. Dagen dominerades av spekulationer kring om han har stöd för att fortsätta som partiledare efter kongressen i januari nästa år. Jonas Sjöstedt utmanar öppet om partiledarposten och säger sig dessutom ha en ”hemlig kvinna” som medkandidat inför partiledarstriden, som alltså också kommer att handla om att det skall vara ett delat ledarskap eller bara en enda partiledare.

Ohly tänker uppenbart inte avgå frivilligt. Även om han inte direkt tog upp partiledarstriden i sitt tal  fanns ändå några markeringar att notera. Det var framför allt att Ohly flera gånger underströk att Vänsterpartiet inte får söka sig in mot mitten i någon form av anpasslighet. Det måste ses som en markering mot dem som önskar Sjöstedt som partiledare och som hoppas på ett vänsterparti med lite mjukare kanter.

Själv är Ohly stabilt placerad ute på vänsterkanten. Hans tal var starkt traditionalistiskt och skulle också kunna ses som ett försök att mobilisera traditionalisterna inom partiet.

Ohly hade tidigare på dagen antytt att han i likhet med Fredrik Reinfeldt ville lämna dagspolitiken och tala mer övergripande om framtiden. Av detta märktes inte mycket. Ohly redovisade idel välkända ståndpunkter och bet sig fast i besvikelsen över förra årets valförlust.

Varför går det inte bättre för vänstern, undrade han och framförde tanken att väljarna kanske fått förtroende för regeringens sätt att föra Sverige ur den ekonomiska krisen. Att detta förtroende kunde vara välgrundat föll dock inte Ohly in. Tvärtom hade väljarna fallit offer för den borgerliga regeringens ”illusionsnummer”. Det landade alltså i den gamla vanliga visan: väljarna är korkade och förstår inte sitt eget bästa, i det här falletinte heller Lars Ohlys bästa.

På ett sätt skulle kanske Ohly kunna framstå som en idealisk finansminister. Han har alltid pengar, alltid mer än andra och bekymrar sig aldrig över att källorna skulle kunna sina. I talet kände han sig missförstådd, väljarna tycktes inte riktigt tro på alla generösa löften. Ändå, framhöll Ohly sårat, har vi aldrig lagt fram ofinansierade förslag. Allt har vi täckning för.

Hur denna täckning ser ut, i form av kraftigt höjda skatter, gick Ohly dock inte in på. Och här har vi då nackdelen med Ohly som tänkbar finansminister. Han må ha täckning för utgifter på kort sikt, men av en sådan art att intäkterna på längre sikt skulle komma att krympa allt mer. I talet fanns inte en mening om hur välstånd skapas och upprätthålls.

Som vänsterpartist har Ohly några klassiska grepp att ta till för att få applåder och jubel. Så skedde också denna gång när han lade ut texten om feminism (något delat ledarskap med en kvinna vill han dock inte ha) och kamp mot rasism. Och visst är det bra när Ohly tar avstånd från samarbete med Sverigedemokraterna. Men hur kommer han själv att agera till hösten när budgeten behandlas?

Ohly ville också beteckna sig som internationalist, möjligen mer tveksamt. Vänsterpartiet är i dag jämte Sverigedemokraterna det mest EU-negativa partiet. Den grekiska krisen framstod enligt honom mer som EU:s fel, som drivit fram oberättigade nedskärningar. Och eurons fel. Att inget oppositionsparti i Grekland krävt att landet skall lämna euron tog Ohly inte upp. Insikten där är ju helt enkelt att övergång till en inhemsk valuta skulle innebära att denna föll som en sten, med ännu större inre påfrestningar som följd.

I övrigt var det traditionellt. Ohly rasade mot Rut-avdraget, som enligt honom bara utnyttjats av ”några få”. Alla de som fått riktiga och vita jobb, med avtal och pensionsförmåner nämnde han inte.

Ohly rasade vidare, dock utan egentliga applåder, mot etablerandet av privata vårdcentraler och valfrihet för patienter. Enligt honom var det vidare ”ett svek” att handla på privata apotek. Intressant. Ohly själv har opererat sina knän privat. Vad skall inte  det då vara för svek?

Ohly fiskade vidare ned i den djupa presentsäcken och lovade kortare arbetstid. Han preciserade dock inte om det också skulle vara med bibehållen lön. Kanske tur det.

Egentligen var det här ett tal vi hört många gånger förr. Men som ändå kan bli historiskt. Det kanske visar sig att det var Ohlys sista i Almedalen.

Share on FacebookTweet about this on Twitter1Email this to someone

Kommentarer om “Ohly i Almedalen: Håll vänsterflanken

  1. Lars Ohly satte sin sista retoriska potatis när han in absurdum förklarade sig vara kommunist. När det gäller arbetstiden har han rätt. En arbetstidsförkortning utan bibehållen lön borde vara det rätta men förutsättningarna minskar i takt med att klyftorna ökar i vårt land.
    Tillväxtberoendet och vårt nuvrande ekonomiska systemfel ”kräver” inte bara en radikal höjning av pensionsåldern utan också en så lång arbetstid som möjligt. Ökad konsumtion och längre arbetstid har ett inbördes beroendeförhållande. Tabu är konsumtion av egen tid för mänsklig utveckling samt ökad konsumtion av en gemensamt finansierad skola och sjukvård. Politiskt korrekt är det förstås att köpa sig kortare arbetstid genom att lägga ut ”hemskiftet” på skattesubventionerad entreprenad.

Kommenteringen är stängd.